Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
260
Jacob»
Jaet.
backa, till erkänsla hvarför grefve Jacob, någon
tid derefter, öfverlemnade Halland åt Eriks son,
konung Hakon. Ett varaktigt minne har denna
orolige och våldsamme man efterlemnat uti Bohus
fästning, hvilken på bans förslag och efter bans plan
anlades år 1308, för att betvinga den Svenska
besättningen på Kongahells slott.
Jacob, mäster, var Gustaf I:s hofbarberare,
rådfrågades i början af bans sista sjukdom, och
skötte bonom ensam till dess symplomerna blefvo
allvarsamma, då magister Johannis tillkallades.
Jacobi, Sven, från Skenninge, var domprost i
Skara, då ban, efter biskop Magni Haraldssons flykt
år 1530, valdes till biskop derstädes, mot vilkor,
att af stiftets inkomster årligen gifva konungen
2,000 och staden 50 mark Danska. Han stod i
särdeles gunst hos Gustaf I, hvilken en gång
besökte bonom på Brunsbo och två gånger använde
honom säsom sändebud till Danmark. Han tyckes
dock icke hafva sjelf varit särdeles belåten med
sin upphöjelse på biskopsstolen, hvarföre han år
154 V frivilligt nedsteg derifrån och återtog
dom-proste-sysslan. Afled år 1556.
JacobskUld, Jöns Vilsson, var son af Nils
Jönsson, hvilken inkom från Norrige, och blef
1573 hertig Carls, sedan konung Carl lX:s
sekreterare, och af denne adlades 1605. Jöns Nilsson
var äfven sekreterare hos konungen och användes
af honom i åtskilliga värf, sedan ståthållare pä
Wadstena slott och slutligen 1623 förste vice
presidenten i Åbo hofrätt. Var en nitisk och driftig
embetsmän, som vinnlade sig oin forskningen i de
gamla lagarna. Afled år 1633. Ätten utgick med
hans son, hvilken fadern i sitt testamente kallar
"en olydig son."
Jacobslund, jernbruk. Se: Ljung.
Jærnnder HaiYersson var lagman i
"Jampta-lande" i Magnus Erikssons tid, hvilket kan ses af
ett dombref, som ban utfärdat, i trettionde året af
nämnde konungs regering, om ett olagligt
häfdande af en skog, hvarom tvist fördes mellan "Kristin
Ilalfwarsdotter, kärande, och Olauer Jonsson,
svarande."
Jafnliar (mythol.). Den andra personen i de
nordiska mytbernas treenighets-lära. — Så kallade
sig ock en af de tre vise män, hvilka mottogo
konung Gylfe, då han, förklädd till en gammal
man och under det antagna namnet Ganglere,
vandrade till Asgård, för att af Åsarnes egen munn
förnimma något om deras gudalära.
Jag gick ut af idelig älskog, en folklek med
sång, som lekes allmänt inom Öster- och
Westergötland, samt Småland. Ett fruntimmer befinner
sig inom ringen och bjuder upp en karl, vid
orden: "Vill du ba mig?" Orden, hvartill melodien
återfinnes i Arwidssons Svenska Fornsånger,
Del. Ill, lyda: "Jag gick mig ut utaf bara
ideliga, bara ideliga älskog! Vill du ha mig, så
kom och tag mig, Här är1 handskarne, som du
gaf mig. Liten är du, Så stor är jag, Små
äro vi båda. Fria nu hvart du fria vill, Mig får
da aldrig!"
Jag liar ock legat sjuk i samma hospital*
ett gammalt ordspråk, hvarmed betecknas: jag bar
äfven varit sladd i samma nöd.
Jag känner kryddau, sade hin onde oui
nässlan, ett gammalt ordspråk, att beteckna,
det person eller sak är redan förut känd.
Jag ser dej! en folklek med sång, upptecknad i
Östergötbland, hvilken utföres på det sätt, att de
lekande ställa sig på en rad bakom hvarandra,
vexelvis af olika kön, vända åt samma sida.
Under afsjungandet af första strofen: "Jag ser dej,
jag ser dej! Tirallale rallalerallalerej. Jag ser
dej, jag ser dej! Tirallalerallalerej. Ser du mej,
så tar jag dej! Tirallalallalalalalalej", med dess
omqväde, luta sig den främsta och eftersta, till
höger och venster, utom linjen, för att se
hvarandra. Sedan denna strof blifvit upprepad tvenne
gånger, svarar den eftersta med senare strofen:
"Ser du mej, så tar jag dej" m. m., hvarvid den
främsta och eftersta springa fram, samt dansa om,
under förnyadt afsjungande af nyssnämnde strof.
De närmaste i ordningen, bland de främsta och
sista, förnya detta, till dess alla dansatom.
(Melodien äfvensom sjelfva leken återfinnes hos
Arwidsson, Svenska Fornsånger, Del. III.)
Jagbackar kallas vissa mindre skogsdeiar,
fordom begagnade till jagtställen för kongl, personer.
De äro spridde bär och der, äfven inom enskildta
personers ägor, och innefatta blott inskränkta
rymder, samt äro svåra att vårda, ej heller alltid
tjenliga till skogväxt. Rikets ständer beslöto derföre
på Kongl. Majits förslag vid 1818 års riksdag,
alt låta dessa jagbackar försäljas under
skatte-manna-rätt.
Jagt utgjorde bos den gamla nordbon, likasom bos
alla andra krigiska folk, den käraste sysselsättning,
på tider då vapnen hvilade. Att den idkades lika
mycket för nytta, som för nöje var naturligt,
särdeles i en tid, då få näringar gåfvos. En
utländsk författare vet ock att omtala de dyrbara
pelsverk, som Skandinaviens invånare försålde
eller bortbytte åt Romarne. Genom de faror och
äfventyr, som åtföljde jagten, den öfning,
ihärdighet och kroppsförmögenheter den erfordrade och
utbildade, ansågs jagten såsom det mest värdiga
tidsfördrif för en friboren man, och sägnerna
bevarade minnet af märkliga jagthändelser, jemte
krigs-bedrifterna, hvilka man förevigade genom
afbildningar i klipphällar, tapeter och andra föremål.
Ganska mänga af nordens hällristningar föreställa jagter.
Enligt de intyg dessa och fornsagoma gifva, finna
vi att jagten merendels skedde till häst, och de
vapen som dervid nyttjades voro spjut och båge.
Jagthundar eller weidihundar begagnades äfven, och
voro väl dresserade. Till samma ändamål
inöfva-de falkar och hökar stodo i särdeles högt värde,
och begagnades i följd deraf endast af högre och
rikare män. Äfven då jagt ej var i fråga
medföljde dessa foglar ofta sina herrar, sittande på
axeln. De äldsta landskapslagarne innehålla
många stadganden rörande jagt och rättighet dertill,
fredandet af nyttigt vildbräd och rofdjurs utrotande,
m. m. Der omtalas nät, snaror, gilder och an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
