Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jagtrnlk.
JagtrMtt.
2C1
dra redan i äldre tider nyttjade jagtredskap. För
de kongl, personernas nöje, i senare tider, var
Djurgården i Stockholm egentligen bestämd. Carl
XI och Fredrik I voro de, som mest egnade
någon tid åt detta nöje. Äfven Adolf Fredrik
jagade; men efter honom bar detta tidsfördrif
lemnat rom för andra. När hofvet ämnade sig på
jagt, flaggades det från Logården, hvarvid äfven
signal gafs åt hvilket båll jagten skulle anställas.
Kaminarjagten var kring Drottningherget,
storjag-ten mellan Surbrunnsviken, Gröndahl och
Amiralitets-tomterna, och biskopsjagten mellan Ryssviken
och Waldemarsudden. Numera utgör jagten, med
undantag af i Norrland på fogel och i Östersjöns
skärgårdar på skjäl, ingenstädes någon allmännare
näringsgren. För dess upphjelpande orh
skyddande hafva inga tillräckliga åtgärder blifvit
vidtagna, om man afräknar några enskildtas och några
jagtförbunds försök dertill. Jagtstadgan af 1808
är föga lämplig, och för öfrigt hålles ingen
uppsigt på dess efterlefnad. Enligt densamma indelas
jagten i den så kallade stora och tilia. Till den
förra räknas högdjuren, eller elg, kronhjort,
dof-hjort, rådjur, vildren och svan, hvilka alla äro
fridlysta; samt till den lilla jagten allt öfrigt nyttigt
vildbråd, af hvilket tjäder, orre, bjerpe,
rapphöns, snöripa och gräs-and äro fridlysta, och få
således icke vid vite fällas vissa tider om året,
särdeles fortplantningstiden. Med iakttagande af
denna fridlysning, äger hvarje jordägare och
bo-ställs-innehafvare, men icke arrendatorer,
jagträt-tighet på sina ägor. Rofdjur deremot få fällas
hvar och när som helst. (Se äfven: Djvrfång.)
Jaittralk, Islandsfalk, hvilfalk, blåfot (Falco
Gyr-falco), en till de hökartade roffoglarne hörande
fogel af 22—21 tums längd, honan större än
hannen, af hvit grundfärg med askgrå rygg, likasom
tvärbandad, under hvit; stjerten hvit med smala
bruna tvärstreck; näbben blek, näbbbud och
benen gula, iris brun; begge könen temligen lika,
men ungarne ofvan gråbruna, med smutsigt hvita
eller gulaktiga fjäderkanter, under hvitaktiga med
bruna långsgående fläckar, benen blåaktiga likasom
näbben, näbbbuden och ögonkretsen blå. Han
bebor om sommaren endast bergiga och vilda
orter, aldrig jemna skogar; men träffas icke sällan
nti sådana trakter i norra delen af riket; de
gamla äro stannfoglar, men de unga flytta ibland åt
sydliga ställen och träffas då, ehuru icke ofta, i
de södra landskaperna. Hans flygt är skön, snabb
och uthållande, synen skarp och lukten fin,
derjemte är han skygg, försigtig och slug. Mot
slutet af Augusti kommer ban dock stundom nära
fram till husen. Födoämnena bestå af större
foglar och mindre däggdjur, särdeles harar, ripor,
orrar, tjädrar, vildgäss m. m., och foglarne griper
han helst i flygten, sällan på marken. Sitt bo
bvgger ban i öfversta delen af någon bög och
otillgänglig klippa, af ris och qvistar, samt
lägger deruti tre ägg, och ungarne uppfödas af de
gamla gemensamt, med dödade foglar. I
anseende till den höga grad af styrka, mod och list,
som finnas förenade bos jagtfalken, är han en af
de mest ödeläggande roffoglar, och förorsakar stor
skada på vildbrådet i de trakter der ban
uppehåller sig; men just dessa egenskaper göra honom
äfven tjenlig till användande vid jagt, falkjagt,
hvilken fordom synes hafva varit ett allmänt nöje
för furstar och andra höga herrar, härstammande
från Orienten och bos oss redan införd med Åsarne
vid deras invandring, samt ännu i bruk under
ko-nnng Fredrik I:s tid, för hvilket ändamål ban
fångas på åtskilliga sätt. (Se vidare: Fatkfängeri.)
Jaslliaaia kallas den fond, som, enligt 1808 års
förordning om jagt och djurfång, uppstår, i fall
jordägarne, i stället för varggårdars och
varggropars underhåll, vilja erlägga en afgift af 2
skilling för hvarje belt mantal. Kassan bör
användas till jagttygs underhåll, till inköp af varg- och
räfsaxar, till upplagande af gropar för vilddjurs
fångande och till belöning för dem, som fångat
eller dödat rofdjur. Kassan erhåller äfven del af
ådömda böter i jägerimål. Öfverjägmästaren utsöker
böterna af dem som endast hafva boställen, och
föres i ränteriet konto öfver jagtkassan. Stockholms
djurgårdskassa får ej förblandas med Stockholms
läns jagtkassa; men af djurgårdskassan utgå hjelp
och belöningar till jägeribetjeningen vid Djurgården.
Jngtplal* för rofdjurs utödande åligger
jordbrukarne alt underhålla; ingen är derifrån
undantagen, utom boställshafvare på prestgårdar och
klockarebol. Jagtplatsen, likasom jagttyget,
underhålles genom sammanskott, efter en viss fördelning på
hemmanen. Antalet af jagtplatser beror på
orternas beskaffenhet, samt den större eller mindre mängd
af rofdjur, som brukat hemsöka nejden. F.n
jagt-plats i hvarje fögderi är dock, efter 1808 års
jagtstadga, det största antal, som kan åläggas
något län att underhålla. Jagtplatsen bör
anläggas i större skogsmarker, på sådana ställen der
skogsbygge ej är af nöden, ej heller allmän
landsväg går fram. Den förlägges gerna på kronans
mark; men kan äfven upptagas på enskildt mans
grund, hvars upplåtande ej får förvägras, om den
anses företrädesvis tjenlig till jagtplats.
Jägeri-staten föreslår och konungens befallningshafvande
bestämmer jagtplatserna.
Jagträtt tillbör ägaren till jorden och således
äfven kronan å dess egendomar. På odisponerade
krono-skogar orh kungsgårdars mark är denna rätt
kronan förbehållen; men på vanliga kronohemman
tillbör den åboen. Hvad arrenderade egendomar
beträffar, beror det af kontraktet buruvida ägaren
eller arrendatorn åtnjuter jagträtten, likväl med
undantag af skadedjur. På sådana platser, som ej
böra till visst hemman, såsom klippor och skär.
samt öppna hafvet, är jagten fri, så framt ej skatt
för skytte erlägges af viss person.
Öfver-hofjäg-mästaren, som tillställer jagten för konungens
rakning på kronans mark, äger rättighet att jaga på
all sådan mark, följd af dem han vill tillkalla.
Äfven landshöfdingar och öfver-jägmästare äga, för
deras egna personer, rätt att anställa den lilla
jagten (se: Jagi), på krono-allmänningar inom deras
län. Detsamma gäller också för ståthållare, i
afseende på den mark som står under deras vård.
Del. 11. 3*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
