Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
312
JHttebron»
Jttttekait.
förr än den gestaltar sig nti dylika. Bevis på
denna sats lemna sägnerna om konung Carl XII,
hvilka i de orter der denne konung sist vistades,
såsom Bohuslän, Dalsland och södra Norrige,
redan begynna omhölja sig med liknande drägt, på
ett sätt som föranleder det påståendet, att hans
minne der skall efter några sekler mera likna det
af en folksagans jätte, än af en vanlig menniska.
JHttebrou. Se: lläringe, säteri.
Jättedunsen , kallas ett ställe vid landsvägen
emellan Sköfde och Binneberg i Frösveds socken,
□är har varit domare-säte, hvilket ses af de
derstädes ordnade stenarne.
Jättegrytor kallas ett eget slags, i Sverige
ganska talrikt förekommande runda ursvarfningar i
bergen. Man anträffar sådana till ett djup af
12 till 15 alnar och bredd af 4 till 6 d:o, eburu
de vanligtvis hålla blott en alns diameter och 2
till 3 d:o djup. Man finner dem belägna på de
högsta berg, t. ex. Dovrefjäll i Norrige, och under
hafsytan, såsom förhållandet är flerestädes i
Bohus län, hvarest deras antal går till öfver tusende.
Man bör således icke tvifla oin, att ju deras
tillkomst bör tillskrifvas naturen och icke konsten.
Likväl ansågos de af våra äldre fornforskare och
äfven af Tham, Sjüborg, m. fl. såsom
menoisko-verk, och inan gissade dels, alt de varit ämnade
till ett slags bakugnar, dels till qvarnar,
förvaringsrum för vatten och annat dylikt, som
hypo-thesmakeriet behagade föregifva. Dessa
naturbildningar äro svåra att förklara till sin uppkomst.
Våra geologer tyckas öfverensstämma deruti, att
de uppkommit genom svarfuing af en sten, som
vattnet satt i rörelse; men då har man ej betänkt
den omständighet, att en svarfvande sten måste
utnötas förr än den kunnat urholka berget till ett
djup af t. ex. 12 till 15 alnar, äfvensom att
jättegrytornas tillvaro på böga bergsspetsar dä ej låta
förklara sig. Dessutom är det alldeles otänkbart,
att äfven den starkaste hafsström någonsin kan
sätta i rörelse en sten, som fiunes nedsänkt under
vattenytan i en smal häla af ansenligt djup. För
öfrigt finner man anomalier af jättegrytor, hvilka
påtagligen motsäga nämnde hypothes. Man finner
nemligen flera tätt vid hvarandra med
genombrutna skiljeväggar, andra med vinkliga böjningar,
en del med oval genomskärning, samt till och med
några, såsom t. ex. vid Marstrand och pä
Mörkön, med spiralformig utborrning, hvilket allt
utesluter möjligheten af deras tillkomst genom en af
vattnet småningom skeende utsvarfning i berget.
Härifrån undantagas likväl de jättegrytor, hvilka
träffas under vattenfall, såsom i Dal-elfven, vid
Trollhättan och flera ställeu, hvarest den lodrätt
uedstörtande vattenmassan under årtusenden väl
förmått göra dylika hålor, genom kringförandet af
sten och grus, som der ständigt nedkastas af
strömmen. Den saunolikaste hypothes man framkastat
oin de öfriga jättegrytornas daning är, att de
tillkommit vid den s. k. rullstens-floden, eller den
våldsamma natur-revolution, som afslet och
slipade våra berg från nordost till sydvest. Samma
kraft som åstadkom detta, har ock kunnat va-
ra mägtig att tilldana sådana hålor som
ifrågavarande. De märkligaste jättegrytor bos oss
äro: vid Baramossa på Hallandsås, flere
hundrade fot öfver nuvarande vattenytan; straxt
söder om Nortorps gästgifvaregård i Skaraborgs län
finnes en af mer än tre alnars diameter, belägen
omkring 250 fot öfver hafvet; vid
kolarehemmanet Stensjön på Tiveden, äro tvenne jättegrytor
mer än 400 fot öfver hafvet; och i
Bergvattens-berget pä Tiveden står en stor jättegryta, kallad
Jàtlestokn, belägen mer än 500 fot öfver hafvet;
i Hulta berg i Bärebergs socken finnes en
jättegryta, 22 tum bred och 11 tum djup, söder
derifrån åter en mindre dylik, som kallas Jntiepottan.
På inre stranden af Hästholmen (se detta ord),
midtför Blockhusudden, finnes en ganska betydlig
jättegryta, omkring 13 fot djup, samt början till
flera mindre. Denna märkvärdiga gryta besöktes
af det Skandinaviska naturforskare-sällskapet,
under dess sammanvaro i Stockholm i Juli månad
1S42. Dessutom märkas sådana grytor på liartsö och
vid Nynäs i Södermanland; i Borgberget i Frötnna
socken af Upland; uti ett högt berg invid Götha
elf på hemmanet Slätlhults ägor; på Hammarön i
Kihls härad af Wermland; på Källåsen i Kulltorps
socken af Jönköpings län, samt på posthemmanet
Stenhestra ägor af Båraryds socken, m. fl. Under
genomsprängningen och rensningen af den
steniga sträcka, hvarefter Grada kanal i Dalarne
anlades, upptäcktes äfven flere större och mindre
jättegrytor, hvaruti mer och mindre klotformiga
stenar qvarlågo.
JättegrU, stort sötgräs, kassevia (Molinia
maxima), en mångårig gräsväxt, hvilken förekommer
vid flodstränder, isynnerhet vid VVenern,
äfvensom i Skåne, ymnigt, annars sparsamt, och
odlas såsom en af de mest gifvande grässlag,
isynnerhet på sänk inark.
Jätte- eller Sten-gärdet, är beläget i Carlskyrka
socken af Westmanland, tätt invid landsvägen
emellan Hjelmarsund och Kungsör, på Kungsörs södra
allmänning, J mil ifrån Kungsörs ladugård på
vestra sidan om vägen. Detta gärdes beskaffenhet,
såsom bestående af klappersten, på några ställen
runda och jemnstora, anses vara märkvärdigt.
Jiittckasit, kallas stora ensamma stenar, dem trollen
sägas i fordomtima hafva kastat efter någon kyrka,
när de lidit af klockljuden. Dessa stenar hunno
dock aldrig sitt mål, utan föllo antingen för tidigt
ned, eller slungades de öfver på andra sidan.
Några inpressningar, liksom af en ofantlig band, med
djupt intryckta fingerspetsar, sägas vara märken
efler jättebanden, som kastade dem. Vid många
kyrkor, i alla landsorter, känner folket sådana
sa-sagor och utvisar jättestenar, hvilka alla sägas
vända på sig, när kyrkklockans ljud höres. Huru
illa tillfreds bergfolket var med de kristnas
böneklockor, derom vilja vi anföra en af de mänga
sägnerna. Vid Lagga kyrba i Upland står ett berg,
beryktadt som trollens bostad, allt intill
religions-förbättringens tid under konung Gustaf I, då
kyrkan blef försedd med klocka. En gammal
jättegubbe salt dä ännu qvar i berget. En bonde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
