- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Andra delen. H - M /
342

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kabelgatt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

342

Kansler.

Kanaler.

Deremot var kansleren icke alltid konungens man.
Erik Sparre var illa anskrifven bos Joban III, och
dog för Carl IX:s bödelssvärd.
Kanslers-värdigheten var således, Åtminstone sedan den en gång
blifvit gifven, oberoende af konungens nåd och
hindrade ej sin innehafvare att vara partichef.
Wasa-konungarne regerade omedelbarligen,
ingre-po personligt i nästan alla frågor, och brukade,
såsom underordnade, dels fogdar i landsorterna,
dels omkring sina egna personer ett enskildt
kansli af män utan rang och börd. Desse voro
merendels adelns fiender, stundom lycksökare utan ära
och tro; men ej utan talanger. En sådan var den
bekante Göran Persson hos Erik XIV, Olof
Sverkersson hos Johan III, Hans Hansson till Monikala
bos Carl IX; andra att förtiga. De innehade det
8. k. sekreterare-regementet, illa beryktadt hos
aristokratien; men som bildar en nödvändig länk
i utbildningen af vår statsrätt, enär konungarne ej
vågade förtro sig åt aristokratien, och en bildad
medelklass ännu ej fanns, hvarur embetsmän
kunnat hemtas. — Vid slutet af sextonde århundradet
nämnes i Sigismunds försäkring för rikets ständer
àr 1594, öfverste-kansleren, såsom den der med
två af rikets råd och sekreterare skulle förestå
kansliet. Här visar sig således början till ett eget
embetsverk under kanslerens ledning. Med
inrättningen af en beständig rådkammare år 1(>02
utbildades detta, och framträder fullfärdigt i 1635
års regeringsform. Axel Oxenstjerna hade då
redan i en följd af år beklädt kanslers-embetet, och
dels genom sin person gifvit ökad vigt åt
detsamma, dels begagnat det såsom en lank i det
kollegiala förvaltningssystem, hvilket upprättades
i Sverige under hans och den store Gustaf Adolfs
ledning. Rikskansleren blef president i ett af
riks-kollegierna, nemligeu kansli-kollegium, och tillika
ordförande i rådet. Utrikes ärenderna tillhörde
rikskansleren och hans kollegium; dock synes
inrikes frågor ej heller varit för detta embetsverk
fremmande, helst rikskansleren alltid deltog i rådets
sammanträden. Embetet innehades efter Axel
Oxenstjerna af hans son, Erik, hvilken blott en kort tid
öfverlefde sin far, samt af Magnus Gabriel De la
Gardie. Likväl förflöto flera år från Erik
Oxenstjernas död till De la Gardies utnämning, hvilket
skedde af konung Carl X i hans testamente. —
Med statsförändringen 1680 inträder ett nytt
förhållande. Den enväldige konungen tillsatte ej
riks-kanslers-embetet, som just då var ledigt efter De
la Gardies utnämnande till riksdrots. 1 kanslerens
ställe förekommer en kansli-president. Namnet är
förändradt, embelet detsamma, utom den skillnad,
som blef en följd af rådets förändrade ställning
till konungen. Rikskansleren var en sjelfständig
rikets embetsmän; kansli-presidenten en enväldig
konungs tjenare. Den af konung Carl XII i
Turkiet år 1713 utfärdade kansli-ordning skulle, om
den blifvit gällande, hafva gjort kansli-presidenten
till konungens verktyg; men såsom sådan ännu
mäg-tigare. Denna förvallningsplan åsyftade i stället
för rådet en regering genom kansliet, fördeladt
pä flere afdelningar under en president, hvilken,

söledes ställd öfver alla regeringens grenar, men
beroende af konungens nåd, skulle hafva blifvit
nära nog en storvizir. Bengt Oxenstjerna och Nils
Gyldenstolpe beklädde platsen ander de båda
Carlarnes regering. — Frihetstiden återgaf
kansli-presidenten en af konungen oberoende ställning; men
gjorde honom till partiernas anförare och slaf. Så
öfvergick embelet från Arvid Horn till Carl
Gyllenborg, för att efterhand beklädas af Tessin, v.
Höpken, Ekeblad och Löwenhjelm, samt Joachim
v. Düben. Den som var det rådande partiets chef
blef kansli-president, ty detta namn betecknade den
förste ministern; men för att vara kansli-president
måste ban leda regeringen i partiets intresse. Detta
var tjenstens politiska lynne under frihetstiden. Med
1772 års revolution förändrades den åter och
embetet försvann omsider. Konung Gustaf Hl:s
kanslipresidenter voro nemligen Scheffer och Creutz; men
då den senare afled år 1785, utnämnde konungen
ingen efterträdare. I stället för kansli-presidenten
tillsattes en kommission af grefve Job. Gabriel
Oxenstjerna och friherre Emanuel De Geer. Den
senare nedlade snart sin befattning, den förre följde
konungen till Finland och grefve v. Düben
förordnades att förestå det hemmavarande kansliet.
Efter rådets upplösning 1789 förvaltades embetet dels
af grefve v. Düben, dels af stats-sekreteraren Franc,
till dess, efter konungens död, hertigen-regenten
upplifvade rikskanslers-embetet i friherre Fredrik
Sparres person. Men konung Gustaf IV Adolf
upphäfde denna värdighet å nyo, och återinförde titeln
kansli-president. Dessa förändringar har
kanslers-värdigheten undergått i Sverige. Först var
kansleren skrifvare och hade i sitt förvar sigillet och
handlingarne; snart blef ban rådgifvare; efter
Gustaf Wasa trädde han ut ur kretsen af konungens
män och blef en af oligarkerne; under Gustaf II
Adolf var ban en hög embetsmän vid konungens
sida och beroende af honom; derefter återgick han,
ander enväldet, till sin första egenskap af
konungens tjenaro och verktyg, för att under ett
förändradt tidskifte upphöjas såsom styrande
partichef och slutligen ännu en gång nedstiga till blott
ntfàrdare af konungens bud, och till hans
rådgifvare. Sålunda berodde rikskanslers-värdigbetens
betydelse på statsförfattningen. En lemning deraf
finnes ännu i statsministers-embetet för utrikes
ärenderna. Ar 1809 infördes denna förut obrukliga
titel, och dermed förenades i hufvudsaken
rikskanslerens åligganden. Likasom denne skulle äfven utrikes
ministern vara chef för kansliet, ledare af rikets
underhandlingar med fremmande magter och
ledamot af rådet. Chefskapet för kansliet har dock
sedermera blifvit afskiljdt ifrån utrikes
statsministers-embetet, enär nu mera hvarje
departementschef står i spetsen för sitt departement, och
kansliet, såsom ett helt, knappt kan anses finnas, om
ej såsom ett gemensamt namn för
stats-departe-menterna. Rikskanslers-embetet är likväl ej det
enda i Sverige, som påminner om den gamla
kanslers-värdigheten. Vi hafva haft hofkanslerer och
vi aga annu en jostitie-kansler. Deremot torde
ej kanslers-embetet för universitet erna kanna der-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/2/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free