Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koller».
Kolmodin.
411
&t fattiga studerande, till någon hjelp och
underhåll, få på vissa dagar om året kollekter
uppbäras i församlingarne; kopverdie-sjömanshuset, en
kollekt om året öfver bela riket, och insändas
medlen till kommerse-kollegium, som fördelar dem
emellan sjömanshusen; till lazarettet, en kollekt
ärligen ä första söndagen i adventet; till
eckle-siastik-verket i Lappmarken uppbäres årligen
tvenne kollekter; till vaccinationens uppbjelpande
anslås tvenne årliga kollekter, hvilka genom
konsistorium till sundbets-kollegii disposition nedsättas
i ränterierna i de län inom hvilka de influtit; till
gymnasii- och trivial-skolehusens vidmagthållande
upptagas årligen tvenne kollekter; till förmän för
allmänna institutet för döfstumma och blinda,
upptages årligen en kollekt öfver hela riket, hvilken af
konsistorierna insändes til] direktionen öfver
nämnde inrättning. — Med collecta betecknas äfven den
bön, som vid gudstjensten brukas näst före
episteln, antingen derföre, att den är en kort
samling af utsökta skriftens ord, eller att den
förrättas af den församlade menigheten och predikanten
tillika. Den bön, som presten fordom läste i de
"trognas messa", näst efter litbanian, förrän den
heliga nattvarden utdelades, kallades egentligen
collecla, emedan den var en kort summa eller
samling af alla de föregående bönerna. Då vände sig
presten ifrån församlingen, emedan det var en
anlagen sed, att under bönerna ställa sig emot öster.
Utan tvifvel har man alltifrån apostlarnes tid
brukat sädana kyrkoböner, till allmän nödtorft.
Ge-lasius, biskop i Kom år 493, skall hafva varit
den förste, som bragt kollektcrna i någon ordning.
Men ifrån Gregorius Magnus, som lefde år 600,
lära vi hafva de flesta af våra nu brukliga
kollekter. Dessa böner äro merendels ställda till fadern,
sällan till sonen, och aldrig till den heliga anda.
De slutas: "genom din son, Jesutn Christum."
Kollertt, ett slàl- och manufakturverk, i Ryrs
socken af Westergötland, på gränsen af Bohus
län, vid den så kallade Ris-ån, .inlagdt 1724 af
rådmannen J. Kock och direktör J. Dassau, samt
kallades Kutlered, emedan det var anlagdt på den
så kallade kullen, der sätesbyggnaden uppfördes.
Det är privilegieradt på obestämdt skeppundlals
smides-förädling af köpt ämnesjern till in- och
utrikes försäljning. Det består af 2:ne stålugnar
med trenne kistor, af tillsammans 250 skepp:ds
rymd, knipp- och spik-hammarstockar med hamrar,
|lit höra 3 hemman, mjölqvarn, sägqvarn och ett
tegelbruk. Till smidet nyttjas stenkol; men till
ugnarne trädkol af egna och rekognilions-skogen.
Det stål som bär tillverkas anses för det bästa
och är efterfrågadt af utländningen.
Kolltorp, säteri i Westergötland. Se: Gerums
socken.
Kolmiln, kallas den af till förkolning ämnad ved,
kol ved, efter behöriga reglor uppstaplade eller
uppresta hög, uti hvilken kolningen verkställes, nnder
en så vidt som möjligt lufttät betäckning af ris,
jord och kolstybb, eller s. k. stybbning, och uti
hvilken endast en svag förbränning underhålles
medelst insläppning af smärre qvantiteter luft genom
de s. k. rymningarne, eller på behöriga ställen
deruti gjorda smà öppningar, så att endast en
liten del af veden förbrännes, samt så mycket som
erfordras för frambringandet af den värme, hvilken
är af nöden för utjagandet af de flygtiga ämnena,
eller kolningen af det öfriga. Efter det olika sätt
hvarpå kolveden är sammanbopad får milan olika
benämning, nemligen liygmila, då veden lägges i
horisontell läge pä hvarandra, och resmila, när den
uppreses nästan lodrätt eller med en viss stupning
mot medelpunkten af milan.
Kolmodin, Israel, son till rektorn i Enköping,
sedan prosten och kyrkoherden i Simtuna, Mikael
Kolmodin, hvilken antog detta namn efter sin
födelseort Kuldmo i Arbrå socken af Helsingland.
Israel var född i Enköping 1643, blef vid 29 års ålder
magister i Upsala och först vid 31 år prestvigd,
antogs till notarie vid Upsala domkapitel,
presteståndets sekreterare vid riksdagarne 1678 och 1682,
theol. adjunkt och kyrkoherde i Näs och 1692
superintendent på Gottland, der ban afled d. 19
April 1709. Blef theol. doktor vid jubelfesten
1697. Ilar författat en psalm i gamla
psalmboken, öfversatt två och förbättrat en, samt
utgifvit Miles Christi; Disposiliones breves Coneionum
etaborandarurn, m. m. Hans brorson,
Kolmodin, OloT, d. ä., kyrkoherde i Flo af
Skara stift och kontraktsprost, död d. 8 April
1753, nära 63 år gammal, ansågs på sin tid som
en ganska lycklig skald och är isynnerhet bekant
genom sin lärodikt: Biblisk Qvinnospegel öfver
qvinnorna i Gamla och Nya Testamentet; men hvilken
kanske röjer mindre verklig poesi än några af
bans andaktssånger, såsom: Pen trogna själens
gyldene rökelsekar; Andelig Dufoornst, m. m. Han var
äfven en god predikant och drottning Ulrika
Eleonora hörde honom ofta ganska gerna. Hans
smärre poetiska skrifter äro utgifna i Carlesons
Skaldeflockar och Sahlstedts samling af verser. Hans
måg, prosten Christoffer Dahl i Saleby, kallade en
af sina söner efter honom, hvilken således är den
här följande:
Kolmodin, Olof, d. y., halfbroder till den
berömde professorn i Grekiska språket Christoffer
Dahl, var född i Westergöthland d. 13 Sept. 1766,
och blef vid 39 års ålder Skyttiansk professor i
Upsala, hvilket embete han innehade till sin död,
hvilken träffade honom belt oförmodadt, under ett
besök bos sin vän och fordne lärjunge,
grosshandlaren Arfvidsson på Broby, der ban, under en
spat-sergång, d. 14 Juli 1838, blifvit efter sällskapet
och fanns liggande liflös på en kulle, belyst af
aftonsolen. Han var en utmärkt Latinsk författare,
hvars stil röjde en särdeles lätthet och prydligbet.
Ilar öfversatt Livius och Tacitus, och hållit ett tal
i anledning af Guslaf Adolfs kröning. Ban var af
en ovanlig blygsamhet, hvilken gick så långt, att
ban, på vägen till sin kandidat-examen, ernade
vända om, hvarföre en af examinatorerne, hvilken
råkade honom, nästan med väld måste draga
honom med sig. Lika stor var bans hjelpsambet,
hvilken ofta bragte honom sjelf i förlägenhet. En
sådan iråkade ban synnerligast genom en borgen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
