- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Andra delen. H - M /
431

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hontraaignatlon.

Kontraalgnalion. 431

na; men detla inträffar nn mera pà mänga ställen
icke. Kontraksprostarne njuta, såsom arfvode för
sitt besvär, en tunna spannmål af hvarje kyrkas
tionde inom prosteriet.
Honlraiiignalion. Med detta namn betecknas
underskriften på offentliga påbud, förordningar och
bref, så vida denna underskrift äger rum icke blott
af den som innebar den beslutande magten, utan
äfven af en underordnad ledamot eller sekreterare.
Det är denna senare underskrift, som kallas
kon-trasignation. Sålunda kontrasigneras
landsböfdinge-embetets kungörelser af lands-sekreteraren, och
konsistoriernas af deras notarie. Detta är vedertagen
sed, af konungen gillad eller anbefalld; men
deremot är det en föreskrift i grundlagen, alt
konungens egna befallningar skola kontrasigneras af
föredragande rådgifvaren. Denna kontrasignalion är
af en egen politisk betydelse, såsom en af de
ga-• rantier, dem vår grundlag antagit för
statsförfattningens helgd. Föreskrifterna derom intaga
således en plats i vår konstitutionella statsrätt. Den
forsla regeln är den, alt inlet regeringens påbud
är gällande, utan kontrasignalion af föredragande
statsrådet eller statsministern. Undantag äger
endast ruin för kommando-mål, dem konungen äfven
under nägon annan form kan ntfärda. Om dessa
ärender kan på sätt och vis sagas, att de
utfärdas med kontrasignalion, men utan annan
underskrift, ty konungens eget namn saknas; men
föredraganden uodertecknar "på nàdigste befallning."
Alla andra från konungen utgående expeditioner
och befallningar kontrasigneras af föredraganden,
hvilken är ansvarig för deras öfverensstämmelse med
protokollet. Då konungen är allena beslutande
blir det klart, att föredraganden måste
kontra-signera hvad konungen beslutit eller upphöra att
vara föredragande. Kontrasignation kan icke
vägras, utan att embetet på samma gång nedlägges.
Men det finnes ett fäll, då en sådan vägran att
kontrasignera är af grundlagen föreskrifver, det är
då konungens beslut strider emot regeringsformen.
Grundlagen har sökt, att, i en vägrad
kontrasignation, uppresa ett värn emot konungamagtens
möjliga försök att omstörta regeringssättet. Då
konungens befallningar icke äro gällande utan
kontrasignalion, blir en sådan vägran visserligen
tillräcklig att hindra det olagliga beslutet; men då
föredraganden i och med detsamma nedlägger sitt
embete, saml konungen i alla fall kan när ban så
behagar fråntaga honom detsamma, är beslutet
blott sä länge förhindradt, till dess en annan
mera medgörlig föredragande blifvit uppsökt. Men om
konungens beslut vore uppenbart stridande emot
regeringsformen, lärer delta svårligen låta göra
sig, ty ansvaret drabbar föredraganden. Men kan
en föredragande erhållas, som vill bära ansvaret,
då utgår konungens beslut i vanlig ordning med
gällande kraft. I motsatt fall eller om en vägrad
kontrasignation vore elt ovilkorligt hinder, så
blefve ock beslutande rätten till en betydlig del
öf-verflyttnd från regenten till rådgifvaren. Denne
skalle då kunna, blott genom sin enskildta åsigt
om beslutets stridighet med regeringsformen, för-

hindra äfven lagenliga åtgärder. Grundlagen har
blott velat förhindra revolutionära försök. Sitter
på Sveriges thron en konung som föraktar svurna
lagar, omgifven af samvetslösa rådgifvare, då är
revolutionen för dörren. Vägrad kontrasignation
innebär blott en tillämpning af den konstitutionella
grundsatsen, att rådgifvaren lemnar sin plats då
ban ej kan gilla regentens system. Skyldigheten
att så bandia är dock inskränkt till det fall, då
konungens beslut strider emot regeringsformen;
hvaraf följer att rådgifvaren ej är förbunden att
vägra kontrasignation för regeringsärender, som
leda till allmänt förderf, ehuru de ej innebära
något lagbrott, ja, icke en gång för sådana, som
strida emot andra gällande lagar, allenast ej
regeringsformen våldföres. Grundlagen bar således
tänkt sig vägrad kontrasignation blott såsom elt
nödvärn, då en våldsam despot ville sönderbryta
sjelfva statsförfattningen. Grundsatsen att
rådgifvaren lemnar sin plats, då konungen ej längre
följer hans råd i vigtiga samhällsfrågor, är således
endast i detta fall af vår grundlag föreskrifvet.
Men å andra sidan lägger grundlagen intet binder,
hvarken för konungen eller rådgifvaren, att i hela
sin vidd tillämpa denna grundsats, ty konungen
kan när soin helst afskeda en rådgifvare, som ej
delar hans åsigter, och rådgifvaren kan begära
sitt afsked då konungen ej gillar hans. Är nu en
sådan rådgifvare tillika föredragande, så innebär
hans afskedstagande en vägrad kontrasignalion. Alen
denna är icke af grundlagen föreskrifver Den
erkänner kraftiga föreställningar till statsrådets
protokoll, såsom en tillräcklig undflykt. Men i det
ofvan uppgifna fallet är detta icke nog, då måste
kontrasignation vägras. Då nu föredraganden
ensam kontrasignerar, är också vägrad kontrasignation
en handling af bonom allena och ej af bela
statsrådet. De öfriga ledamöterne äro äfven i delta
fall af reservationer skyddade från ansvar. Men
i alla andra fall är ansvarigheten lika för
föredraganden, som för de öfriga. Föredraganden fruktar
ej ansvar, sä vida protokollerna förvara hans
kraftiga föreställningar" emot det beslut han sjelf
underskrifva. Detta må vara väl eller illa; men
sådan är grundlagens föreskrift. — Den föredragande,
hvilken, i följd af vägrad kontrasignation, nedlagt
sitt embete, får icke återtaga detsamma förrän
ständerne pröfvat och gillat hans förhållande; men
behåller under tiden sin lön. Det senare vilkoret
är en förmån, ämnad att ersätta den redlige
embetsmännen förlusten af dagligt bröd, hvilket ett
troget uppfyllande af hans pligt eljest kunnat
förorsaka. Den förstnämnde bestämmelsen kan
naturligtvis ej så uttydas, som vore det bans
rättig-bet att återtaga embetet sedan ständerne gillat
hans handlingssätt. Sådant vore en orimlighet,
enär ständerne ej kunna tvinga konungen att
antaga en rådgifvare emot sin egen vilja. I denna
bestämmelse kan svårligen ligga någon annon
mening, än att icke en gång konungen kan, förrän
sländernes pröfning ägt rum, åter intago i
statsrådet en ledamot, som utgått till följd af en
vägrad kontrasignation, enligt 38 §. lleg. F. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/2/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free