Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen»
Konungen»
433
innefatta den gamla Svenska konangamagten.
Oinskränkt kan denna magt icke kallas, emedan den
grundar sig på lag, och den bar också endast
in praxi någon gång blifvit oinskränkt. Detta
har skett antingen derigenom, att samhället
varit så förvirradt, att ingen laglig ordning
funnits, och således tidens uppgift just varit att
bilda ett nytt samhälle, eller också på det sätt, att
folket, bänfördt af afundsjuka emellan
samhällsklasserna, lemnat envåldsmagten åt konungen, blott
för att förödmjuka det ena ståndet inför det andra.
Det första förbållandet ägdo rum under Gustaf I,
det senare under Carl XI och Gustaf III.
Betraktar man det gamla Svenska begreppet konung, så
ligga deruti förenade offerprestens, krigshöfdingens
och domarens förrättningar. Den förstnämnde
försvann med införandet af kristendomen, då kyrkan
bildade ett nytt, ett eget stånd och erkände blott
påfven för sitt öfverhufvud. Gustaf I återgaf på
visst sätt den religiösa karakteren åt Sveriges
konung, i det han satte kyrkan under staten och
konungen till begges öfverhufvud. Den krigiska
karakteren bar aldrig saknats och är kanske den
sidan af konungabegreppet, som framträdt mest och
talat liDigast till folkets sinne. Det har ej
funnits en stor konung i Sverige, som ej varit en
stor krigsanförare. Dels konungarnes egen, dels
bela folkets krigslystnad, dels ock händelsernas
gäng bar gjort, att Sveriges historia till en stor
del är en kedja af krig, der konungen
merendels går främst i elden. Att skipa rättvisan var
konungens tredje bestämmelse; äfven den är djupt
inpreglad i Svenska sinnen. Folket vill ej bero
af någon annan dom i högsta rummet än
konungens. Denna känsla är så stark, att den
hindrat rikets ständer ännu i våra dagar, att samtycka
till konungens förslag, alt skilja hans person frän
högsta domstolen. Tv samhällets förändrade skick
bar dock föranledt domaremagtens öfverlemnande
åt en af konungen oberoende korps, ehuruväl den
utöfvas i konungens namn i högsta instansen och
ban äfven personligen kan deltaga deri, i fall han
så behagar; men blott såsom en ibland flere
domare, icke såsom lagens enda tolk. För att
återgå till de äldsta tiderna, sä låg i detta nu antydda
konungamagiens lynne en möjlighet, att utsträcka
den i alla rigtningar och med obestämda gränser. Att
vårda lag och frid innebar äfven en verkställande
magt, hvilken kunde blifva så mycket mera vidsträckt,
som tiden saknade noggranna bestämningar och
sederna i de »esta fall fyllde lagens plats.
Konungens organer voro hans landsherrar och länsmän i
landskaperna, hvilka utförde hans bud, upptogo
skatter och samlade krigsbären, när ofrid stundade.
Konungavärdigheten i gamla tider erhölls genom
val. Väl känner man icke något serskild!
konungaval före Olof Skötkonungs son, Anund Jakob;
men det lider intet tvifvel, att ju åtminstone
folkets erkännande erfordrades, förr än konungasonen
var sjelfskrifven efterträdare åt sin fader. Men
valet hölls dock inom den gamla, från gudarne
härstammande konnnga-ätteo, och thronen blef på
delta sätt ärftlig, genom häfd, snarare än lag. Med
slägtens afgång, — Olof Skötkonungs söner voro
de siste, — och med kristendomens införande,
upphörde det band, som förenat folkstammarne. De
nya familjerna erkändes ej med samma vördnad, och
den gemensamma nationalbelgedomen vördades ej
mera. Då uppstod krig emellan Svear och Göther,
emellan täflande konunga-ätter. Den politiska
grundsats, som erkänner arfrikets företräde, fanns ännu
ej; mägtiga äfventyrare syftade åt kronan och allt
bidrog att stadga valmonarkien såsom Sveriges
statsform. Valet bestämdes närmare i landskapslagarne.
Det skedde vid Mora stenar af folkländerne,
hvarefter Uplands-lagmannen skulle den valde "til
ku-nunx döma", d. ä. förklara honom lagligen väld.
Sedan erkändes han på eriksgatan af de öfriga
landskaperna. Något senare omtalas, att valet
borde ske "med alt Svearikis Radh", och år 1210
infördes kröningen. Denna var en religiös helgd,
som kyrkan gaf åt den verldsliga magten. I
fjortonde århundradet var det lag, att tolf med hvarje
lagman ägde konung taga vid Mora sten. Allt
detta hindrade ej, att saken tillgick annorlunda i
verkställigheten. Drottning Margaretha lät rådet
af nordens trenne riken utköra Erik af Pomern, och
Carl Knutsson valdes af 70 serskildta valherrar.
Gustaf I, den siste valkonungen, valdes af
stiin-derne, och hos dem har valrätten sedermera legat
och ligger der ännu, så snart det ärftliga
konungahusets utslocknande gör ett konungaval
nödvändigt. Den valde konungens magt inskränktes
under senare hälften af medeltiden genom
aristokratien. Konungen skulle styra riket med råds råde,
hvilket närmare bestämdes genom försäkringar dem
konungen stundom måste gifva, att icke
förord-na om länen ulan rådets samtycke o. s. v., samt
genom det privilegium, som de stora herrarne
förvärfvade sig, att befästa sina gårdar, hvarest de
underhöllo väpnade krigareskaror till sin egen tjenst,
äfven emot konungen. Så skulle ock rådet styrka
konungen, att hälla sin ed likasom folket sin, och
fick derigenom ett anspråk, att utgöra en
medlarc-magt emellan konung och folk. Ingen ny skatt
fick konungen pålägga och ej stifta lag. Det
gamla begreppet om konungen fortfor oförändradt; men
verkligheten blef en annan. Rådet, adeln och
presterne inskränkte myndigbeten, utom när bönderne
reste sig i massa. Kalmare-unionen bidrog äfven
dertill, genom konungarnes frånvaro i de andra
länderna, och genom deras personligheter, som ej
vunno Svenska folkets aktning. De store upprättböllo
gerna unions-konungarne till namnet, och
folkpartiet besatte thronen med riksföreståndare. Sturarne
regerade ulan konunganamn, och konungens plats
i samhället var verkligen förlorad, då Gustaf Wasa
företog sig att återupprätta konungadömet. Ilan
gjorde det med kraft och vishet, i sann
fosterländsk anda, stundom med despotiska medel.
Laglig ordning fanns ej; man bör då icke klandia
honom att ban ej vördade den. Hans bestämmelse
var just att bilda en sådan, och detla har ban
gjort, så mycket som under en mans lefnad kundo
medhinnas. Konungamagten i hans hand var
enväldig, utom de inskränkningar, som böndernes un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
