Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
434
Kounngen.
Honungen.
nu okufvade väldighet satte emot honom. Han
bröt dessa inskränkningar, när han kände sig nog
stark att göra det; eljest underhandlade han och
fogade sig efter tidens kraf. Hans söners split
och svaghet satte faderns verk i fara;
aristokratien rustade sig till inkräktningar, men blef
slagen af Carl IX. I allmänhet voro
Wasa-konungarne mägtigare än medeltidens monarker, utan
att likväl gränserna för deras rättigheter kunna
noggrannt uppgifvas. Ty en regeringsform fanns
ännu icke; konunga-balken i landslagen och
konungarnes försäkringar innehålla tidehvarfvets
statsrätt. Motståndskraften emot konungaväldet låg
ännu alltid hos adeln och rådet, till en mindre del bos
ständerne i allmänhet. De ofrälse klasserna, skilj —
da ifrån adeln, voro ännu för svaga, hvarföre
äfven deras frihet förlorades, sedan de, på Carl XI:s
tid, uppoffrat den afundade adeln åt konungen.
Denne hade, under 1600-talet, blifvit i orden mera
än i saken hunden af rådets och ständernes bifall.
Det beter i Gustaf II Adolfs konungaförsäkran, i
afseende på vigtigare ärender, såsom att börja
krig o. s. v., att konungen intet fick företaga utan
dessa magters samtycke. I sjelfva verket berodde
allt på personliga inflytelser. Gustaf Adolf var
en mägtig konung; mén förnämligast genom den
magt bans personlighet utöfvade. Drottning
Christina regerade äfven med stor myndighet, och
likaså Carl X. Men de tvenne långa
förmyndareregeringarne gjorde aristokratien mägtig, på
konungens bekostnad. Missbrukad magt och oenighet
inom adeln väckte ofrälse ståndens fiendskap och
gaf dem vapen i hand. Striden, som fördes med
bittert partihat, bröt sig 1680, till adelsväldets
undergång, genom reduktionen, hvilken gjorde adeln
fattig, och genom rådets afsättning från all
sjelfständig betydeiso. Konungen och folket stodo nu
gent emot hvarandra, utan medlare. Så blef Carl
XI enväldig. Rådet lemnades i bans band 1680;
lagstiftande magtcn 1682—83, och beskattningen
1693. Det var nemligen då han berättigades, att,
utan vidare samtycke, upptaga den gamla
bevillningen och göra lån på rikets kredit. Vid 1682 års
riksdag räknade ständerne för en konglig nåd, men
icke för en rättighet, att blifva åtsporda vid
stiftandet af nya lagar. Det konungsliga enväldet var
färdigt; men blef ej långvarigt. Det följdes efter
Carl Xll:s död af en period med en vanmägtig
konungastyrelse. Konungen blef den förnämste i
rådet och hade dubbel röst vid dess voteringar;
rådsherrarne voro ständernes fullmägtige, ansvarige
inför dem. Detta var en rådsregering, och, man
kunde säga, en ständer-regering; ty ständerne satte
sig till doms öfver regeringens beslut. Konungens
skillnad från rådet bestod endast i den yttre
glansen, och att ban var fri från ansvar, samt bans
värdighet ärftlig. Annorlunda under Gustaf III. Dä
möler oss, efter 1772, en konungamagt; men
lagbunden, oberoende af rådet, men icke af
ständerne. Erforderlig säkerhet för friheten saknades väl,
så länge viss tid för lagtima riksdags inträffande
icke var bestämd, och man ej hade rådgifvare,
ansvarige för ständerne. Konungen var herre öfver
ridet; ständerne hade dervid intet att säga.
Förenings- och säkerhets-akten återförde
konungamag-ten till enväldets gräns. Ständernes lagstiftande
och beskattningsrätt förnekades ej; men ingen
säkerhet fanns för dess ostörda utöfvande. Att
garantera rikets skuld, vårda banken och
riksgälds-verket voro Svenska folkets återstående
privilegier. Domare hade konungen alltid varit, i senare
tider såsom ledamot af rådets juslitie-revision. Så
mycket Gustaf III älskade magten ville han ej i
denna sak bryta en gammal häfd, och förbehöll sig
derföre blott två röster, när högsta domstolen
inrättades. Kronans ärftlighet, införd af Gustaf
Wasa, tyst afundad mera än öppet bestridd under
hans söner, var flera gånger bekräftad, ömsom
utsträckt till qvinnolinjen, ömsom åter inskränkt
till den manliga. Det förra skedde första gången
1590 för Johan lll:s efterkommande, förnyades
1624; men upphäfdes i Carl X:s arf-förening 1650.
Carl XI återställde och frihetstiden förkastade
densamma. Sedan denna tid har ingen qvinna varit
berättigad till Sveriges krona. Vår nuvarande
statsförfattning bar bibehållit konungamagtens karakter.
Den är ultalad i §. 16 regerings-formen, hvilken
innehåller hvad Svenska folket fordrar af sin
konung, nemligen att vårda allas ratt och hålla frid
och allmän säkerhet i landet. Andra ställen i
grundlagarne bestämma denna konungens magt och
skyldighet mera noggrannt. Krigsmagten står
under bans befäl; han är således anförare i krig.
Rättvisan skipas i hans namn; han är således
domare, ehuru ban i allmänhet icke sjelf utöfvar
denna magt. Han kan dock deltaga deri, med
tvenne röster i högsta domstolen. Lagstiftningen är en
gemensam Angelägenhet för konung och ständer;
begges bifall erfordras för hvarje förändrad lag.
Beskattningen beror på ständerne, åtminstone
bevillningen. Konungen uppgifver statens behof,
ständerne pröfva dem och gifva hvad erforderligt är,
samt icke öfverstiger landets kraft. Men
penningarne förvaltas till en stor del af konungen,
genom under honom stående embetsverk. Likaså
värdar ban kronans egendom, efter af ständerne
bestämda grunder. Mindre är således konungens magt
i afseende på penningeverket, och blifver ännu
mindre derigenom, att de extra-ordinarie skatterna,
eller bevillningen, icke ingå till kronans verk utan
till ständernes eget, riksgälds-kontoret, samt
derigenom att banken är undandragen konungens
uppsigt. Deremot är konungen °i besittning af en icke
obetydlig lagstiftande myndighet, oberoende af
ständerne, emedan ban ensam ordnar alla
ekonomiska förhållanden. Alla förordningar, som icke
rubba grundlag eller allmän civil-, kriminal- och
kyrko-Iag, bero pä konungen allena; de räknas till
bans förvaltande myndighet. Inom denna, likasom
hela sin verksamhetssfer, är konungen dock bunden
af skyldigbeten att höra ansvariga rådgifvares råd.
Intet riksärende får, utan deras börande, afgöras
och intet beslnt utgå utan underskrift af
föredraganden, med undantag af de befallningar konungen
utfärdar såsom befälhafvare öfver krigsmagten. Våra
grundlagar hafva dock minskat den inskränkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
