- Project Runeberg -  Svenskt konversationslexikon / Andra delen. H - M /
458

(1845-1851) Author: P. G. Berg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koskull ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

458

Kriegebusch.

Krigare.

parningstiden till dess att ungarne blifvit
utkläckta. Då lemnar hannen familjen och
återvänder först då nngarne äro flygfärdiga. Honan
lägger 8 — 12 gulaktigt hvita ägg, 1 £ tum långa
och 1 | tum tjocka, bland gräset på en tufva
eller en holme i vattnet, och under del hon rufvar
dem finnes hannen i grannskapet af nästet; men
sedan ban lemnat dem, söker honan med
hvarjehanda list bortlocka den, som nalkas de späda
ungarne. Födoämnena utgöras af vattenväxter,
insekter och maskar. Köttot är läckert.

Kriegebusch, \hIiiii Johansson, var af en
Dansk eller sannolikare Pomersk adelig ätt, och hade
varit kapellan hos Erik XIII, hvilken år 1415 emot
domkapitlets vilja, insatte honom till biskop i
Westerås. Ilan beskylles för att, genom sitt yppiga
lefnadssätt, hafva förtärt mera än stiftets
inkomster medgåfvo, hvarföre det blef för detsamma en
verklig fägnad, då ban år 1421 flyttades till Odensee.

Krig. Rättighet att besluta öfver krig eller fred
tillbör konungen, enligt grundlagen. Formen är
sådan, att konungen, efter att hafva hört sitt
statsråd, allena vidtager beslutet. Rikets ständers
medverkan blir väl sedan nödvändig, emedan dessa
genast böra sammankallas, för att anslå medel att
utföra kriget. Genom sin magt öfver penningarne,
utöfva således rikets ständer sitt inflytande äfven
på sådana frågor som denna. Det gifves
visserligen en serskildt fond, det s. k. stora kreditivet,
hvilket är anslaget till bestridande af de första
utgifterna vid ett utbrytande krig; men äfven detta
får ej lyftas, förr än riksdagskallelse blifvit
utfärdad. Dessutom kan säkerligen intet fälttåg
utföras utan ytterligare tillskott. Stora kreditivet
plägar aldrig anslås till högre belopp än 2,000,000
R:dr, och denna summa är tvifvelsutan otillräcklig
for att bestrida ett helt krigs omkostnader. Så
vida ständerne således ej bevilja penningar kan det
af konungen påbörjade kriget ej utföras, och den
enda möjlighet för konungen att föra krig, utan
ständernes begifvande, vore den, att konungen
förde kriget på egen bekostnad, hvilket icke gerna
kan inträffa. Detta ständernes medelbara
inflytande hindrar dock icke att saken till en betydlig del
beror på konungen; ty det blir dock alltid ban som
pröfvar huruvida den politiska ställningen påkallar
ett fredsbrott. Blott i den häudelse att konungen
skulle anse kriget nödvändigt, men ständerne
öfverflödigt, måste den förstnämnde statsmagten
låta sin mening vika, af brist på medel att utföra
kriget, Skulle åter ständerne önska ett krig, men
konungen vilja bevara freden, så kan konungen
hejda folkets krigslystnad, genom sin beslutande
rätt öfver krigsförklaringen och sin ledning af
rikets politik i förhållande till fremmande magter.
Det är för öfrigt klart, alt hvardera
statsmagten kan, genom sina beslut och sitt
handlingssätt, försätta den andra i nödvändighet att emot
sin egen önskan draga svärdet. Ständerne kunna
genom sina beslut, så vida dessa beröra
fremmande staters förhållanden till Sverige, t. ex. i
handelsväg, och konungen ännu lättare genom den
rigtning ban gifver åt sitt politiska system, föro-

lämpa eller reta fremmande magter, så att ett krig
till eget försvar ej kan undvikas. Deremot finnes
ingen skillnad i grundlagen emellan anfalls- och
försvarskrig, och en sådan kan i sjelfva verket
icke bestämmas. Ty det är ofta omöjligt att
afgöra, hvilken af de krigförande magierna är den
anfallande. Den som skjuter första skottet är icke
alltid den som angripit eller vållat krigets utbrott.
Ingendera vill gerna erkänna sig vara orsaken till
den fiendtliga brytningen, och det vore fåfängt att
uppdraga en skillnad emellan ett krig till försvar
emot ett redan verkställdt våld, och ett sådant som
förelages just för att hindra ett anfall. Men hvad
beträffar Sverige, blir saken något mera invecklad
genom förhållandet till Norrige. Krig och fred
äro gemensamma för begge länderna, och frågan
derom behandlas i gemensamt Svenskt och Norskt
statsråd. Konungens magt är skenbart mera
inskränkt i Norrige; ty han är der icke blott
bunden af stortingets frikostighet eller njuggbet på
penninge-anslag, utan äger icke heller rätt att
kommendera den väpnade styrkan till anfallskrig.
Denna senare inskränkning gäller krigets utförande,
och förstärker stortingets medelbara inflytande.
Men redan beroendet af penningar gör konungens
magt så bunden af representationen, att den andra
inskränkningen uträttar föga mera. Hufvudsaken
blir alltid den, att konungen hvarken i Sverige
eller Norrige kan utföra ett krig utan ständernes
och stortingets understöd, och om detta
undandrages honom måste ban låta krigslyslnaden lyda
nödvändighetens bud. Men ett mera obestämdt
förhållande uppstår om kriget föranledes af orsaker, som
blott röra det ena rikets intressen. Kriget blifver
ändock gemensamt; men ovisst kan vara, om det
andra riket vill kraftigt bidraga till ett sådant
krig. Detta beror helt och hållet på den anda,
hvaruti folken uppfatta sin ställning till hvarandra.
Det är onekligen ett fel, alt unionslagarne icke
bemödat sig att närmare bestämma de ömsesidiga
skyldigheterna för sådana fall, och det kunde
visserligen bända, att ett sådant krig satte bela
unionens bestånd i fara. (Se vidare art. Fred.)

Krigare, Sveriges störste. Sådana voro, nnder
hedniska tidehvarfvet, de fleste af landets konungar.
Bland de mest utmärkte krigare må nämnas: Agne,
Ilake, Ivar Vidfamne, Harald Hildetan, Ragnar
Lodbrok, Rolf Krake, Hjalmar, Björn Jernsida, Erik
Väderhatt, Erik Segersäll, Starkotter, Styrbjörn,
m. fl. Under katholska lidén: Erik den Helige,
Knut Johansson, Birger Jarl, Torkel Knutsson,
Matts Kettilmundsson, Engelbreckl, Thord Bonde,
Sten Sture d. ä.; under de senare tre seklerna:
Gustaf I:s fältöfverstar Lars Eriksson, Peter
Fredag, Arvid Woslgölhe och Nils Krabbe, Erik
Fleming, Ilans Vågbals, Jakob Bagge, Clas
Christers-son Horn, Pontos och Jakob De la Gardie, Clas
Fleming, Gustaf II Adolf, Evert Horn, Banér,
Gustaf Horn, Torstenson, Carl Gustaf Wrangel,
Stjern-sköld, Stålhandske, Liljebök, Königsmark,
konungarne Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII,
Ascheberg, Wittenberg, Helmfelt, Dalberg,
Wachtmeister, Rbensköld, Lewenhaupt, Magnus Stenbock,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skl/2/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free