Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koskull ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
468
KronHindrlk.
Kronjuvelerna.
gen af denna fästning, emedan bon ansågs
oundgänglig för anfallet på Köpenhamn, hvilken
sistnämnde stad Danskarne härigenom fingo tillfälle att
sätta i försvarstillstånd. Kroneborgs belägring
fortsattes i tre veckor, eller från d. 15 Aug. I
början försvarade sig besättningen modigt; men
sinnesstämningen bos soldaterne var icke god, och
de i fästningen instängda qvinnornas förskräckelse
och böner veikade att göra befälhafvarne rådlösa.
Slutligen lät Wrangel, som anförde Svenskarne,
ntsprida att Köpenhamn vore eröfradt, och lossa
kanonerna såsom fröjdebetygelse häröfver. Den
välförsedda fästningen gaf sig då, med 77
kanoner, 6,700 kulor, 860 centner krut och en mängd
proviant. Befälhafvarne blefvo i Köpenhamn
dömde till döden, och en stor del af besättningen
öfvergick till segraren.
Kronfändrik, dermed benämndes fordom
banerföraren.
Kronhuset i Gölheborg, hvilket vid sin första
anläggning, skall hafva varit bestämdt till
spannmålsmagasin, är anmärkningsvärdt derföre, att vid
den riksdag som 1660 hölls i Götheborg, bade
ständerne der sina allmänna sammankomster, samt
att Carl XI der hyllades till Sveriges konung.
Undre delen af huset tjenar nu till garnisons-kyrka,
och det öfriga till tyghus. Kronhus-kyrkans
församling består väl hufvudsakligen af den i
Götheborg liggande militär, samt de dertill hörande
ci-vil-stater, hvarföre ock regementspastorn vid det
i staden förlagde Götha artilleri, är
kyrkoherde derstädes; men som ingen nekas att hälla sig
till hvad församling han behagar, bar äfven denna
en mängd af ledamöter, hvilka ej genom stånd
eller embete stå i någon förbindelse med
garnisonen. De flesta bestå likväl af den tjenande eller
arbetande klassen; men utgöra mera än en
tredjedel af stadens bela folkmängd.
Kronjuvelerna eller Kiknklenoderna.
Härtill räknas icke blott egentliga ädelstenar, utan
äfven andra dyrbarheter, som tid efter annan
blifvit konungars och furstliga personers tillhörighet
genom köp, gåfva eller eröfring, och hvilka de,
enligt fordna tiders bruk, då konungarne väl
betraktade statens egendom som sin, men också å
andra sidan ansågo sin egendom såsom statens,
lemnade i kammar-kollegii vård. Så tillkommo
efterhand de s. k. riksjuvelerna. År 1822 gjordes
en reglering af dessa, dä derifrån afskiljdes hvad
som kunde hafva något slags historisk betydelse,
och dessa saker, till ett antal af ungefär 450,
öfverlemnades till det historiska riksmuseum. Det
öfriga förblef under kammar-kollegii vård. Hit
höra nn först och främst de egentliga regalierna,
nemligen tvenne konungakronor, den ena Erik XIV:s,
förfärdigad i Antwerpen, och den första egentliga
konungakrona, som i Sverige brukats; den andra
Gustaf II Adolfs, hvilken han lät åt sig
förfärdiga, emedan han ryste att bära en krona, fläckad
med så mycket blod och stämplad med så mänga
olyckor. Del är densamma som hans efterträdare
på thronen sedan burit. Vidare en drottningskro-
na och 5 furstliga, af hvilka den femte
förfärdigades till konung Oskars kröning, och hvartill
användes isynnerhet ett perlband samt några
smaragder, som funnos bland juvelerna. Konungens
och drottningens spiror och äpplen samt svärdet
och nyckeln böra äfven dit. Vid öppnandet af
konungagrafvarne 1817 befanns det, att Carl X
blifvit begrafven med krona, spira och äpple,
hvilka prydnader togos ur bans kista, för att
förvaras bland riksjuvelerna; men hvarifrån en brottslig
hand redan lyckats bortbryta ett mindre stycke. Till
dessa juveler böra äfven Riddarholmskyrkans silfver
och en silfverservis, som af kronan för 14,000
R:dr köptes af grefve Creutz och begagnas af
statsministern för utrikes ärenderna, ett par
ordensdekorationer, en värja, tillhörande Gustaf lifs
Svenska drägt, besatt med diamanter, ett Svärdsordens
stora kors, äfven tillhörigt honom och beslående
af 12 briljanter, en s. k. solitär, vägande 87
karat och i Gustaf III:s bouppteckning värderad till
36,000 R:dr. Kongl, familjens medlemmar äga att
begagna dessa juveler, emot qvitto. Hit bar
äfven fordom hört den bekanta stora ruhinen,
hvilken togs af en Svensk soldat vid Prags eröfring,
och af Königsmark skänktes till drottning
Christina; men om hvilken man nu ej vet hvar den
finnes, emedan ett i kammar-kollegium förvaradt
konvolut, påtecknadt af tvenne kammar-råder, och
försegladt med deras sigill, endast säger, att det
handlar om en rubin. Utom dessa bär ofvan nämnda
saker bör till riksklenoderna äfven räknas det
silfver, som begagnas af kongl, bofvet och de
dyrbarbeter af åtskilliga slag, som finnas på kongl,
husgerådskammaren och kongl, stallet; men
hvaröfver inlet inventarium lärer vara upprättadt. —
Ibland de mest skandalösa uppträden under
riksdagstiderna var den undersökning om kronjuvelerna,
som ägde rum vid 1756 års riksdag. En af
drottningens hofdamer bade omtalat, att drottning
Lovisa Ulrika bade i Hamburg låtit pantsätta några
juveler. Det rådande partiet omfattade detta
tillfälle att visa sin magt och förödmjuka hofvet,
isynnerhet drottningen, hvilken man ansåg styra
både det och sin gemål. Man trodde eller låtsade
tro, att de pantsatta smyckena tillhörde
kronjuvelerna, att de derå upplänta penningarna blifvit
använda till korruptioner, och man beslöt således att
företaga en inventering af drottningens juveler.
Förgäfves satte hon sig häremot, erinrade att dessa
juveler blifvit henne lemnade på konungens vägnar
i Berlin och förklarade att hon ville skilja dem
ifrån sina egna, emedan hon ansåg sig "för god"
att hädanefter bära dem. Detta förbittrade ännu
mer och ständerne afgåfvo en nv i skarpa ordalag
författad skrift, hvari de förklarade, att de
ingenting högre önskade, än att man mätte lemna
konungen "i ro, att göra sina undersåtare lyckliga
och sin regering ärofull" samt bådo, att "ban
hädanefter måtte sjelf vara Herre i sitt bof och i
sitt rike." Den svage Adolf Fredrik måste gifva
efter och göra en slags ursäkt för sin gemåls
yttranden, hvilka försäkrades endast bärröra af
hennes mindre bekantskap med Svenska språket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
