Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lanthaiii
Lapp-dansen»
557
bronz eller stål, olika ander olika
bildningsperioder, hvilken fastades på en smal stång, vanligtvis
af fyra alnars längd. Riddarelansen var längre och
tyngre, och kunde ej såsom ofvannämnde
begagnas såsom kastvapen.
Lant||an,’ en elektro-positiv metall, hvilken
förekommer tillsammans med cer, uti några få
mineralier, och är upptäckt af Mosander.
Lantingshausen, Jaliob Albrekt von, var
född i Revel d. 4 Nov. 1699. Han anställdes först
som page, sedan vid IS års ålder såsom volontär
vid lifgardet och blef följande året fändrik och
snart derefter löjtnant vid Hallands infanteri,
bi-vistade fälttåget i Norrige och utmärkte sig i
träffningen vid Ljung, då ban med endast 70 man
slog en vida öfverlägsen Dansk styrka; tog afsked
1721, såsom kapiten, och gick, sedan ban i
tvenne år hos sin morbroder, öfverste Stael von
Holstein, studerat krigskonsten, i Fransk tjenst, der
han, blott med ett kort afbrott, år 1737,
hvarunder han företog en vidsträckt resa, såsom
guvernör för tvenne prinsar af Zweibrucken,
qvarstannade ända till år 1746, deltog i de flesta af
Franska härens fälttåg i Tyskland år 1735 och under
Österrikiska arfföljdskriget, samt befordrades till
brigadier. Är 1746 tog han afsked från Franska
tjensten, med 2,000 livrés årlig pension, hvilken
ban sedan utbytte mot 20,000 livrés på en gång,
såsom utgörande pensionen för tio år och
återvände till fäderneslandet. Här blef han
generalmajor, vid stiftandet af riddare-ordnarne
kommendör af S. O., 1749 öfverste för ett värfvadt
regemente och landshöfding i Götheborg; men tog
afsked 17 52, för alt lefva i lugn på sin egendom.
Då kriget i Pomern utbröt, öfverlalades ban att
åter gå i tjenst, fick interims-befälet öfver do
dit ankommande trupperne och sedan chefskapet
för kommissariatet, hvarvid ban visade mycket
nit och drift, upptog, för att fylla härens behof,
lån i eget namn ända till 180,000 R:dr och
uppsmälte till och med en gång sin silfverservis, för
att afhjelpa den tryckande penningebristen. När
de serskildta befälhafvame för hären, enligt det
rådande partiets tycke, ej gjorde allt hvad man
af dem fordrade, uppdrogs befälet, i slutet af år
1758, åt L. F.j heller ban kunde göra det
omöjliga, fastän under hans tid Preussarne fördrefvos
ur Pomern, och deras general Manteufel blef
tillfångatagen, hvilket tillskyndade L- många loford
och ett friberrediplom, ehuru ban ej var närvarande
vid utförandet af den sistnämnda bragden. Ilan
hem-kallades således år 1761, för alt emottaga
öfver-ståthållare-embetet i Stockholm, hvartill ban långt
förut var utnämnd. De administrativa
befattningarna tyckas egentligen hafva varit bans sak, och
han fann sig sålunda väl hemmastadd på detta
fält, der ban förvärfvade allmän högaktning
genom sitt ordningssinne, sin redlighet och rättvisa.
Såsom svåger med Fersen tillhörde ban
oppositionen, och deltog i flera af tidens politiska
handlingar. Hofvet var bonom således aldrig bevåget
och, ehuru Adolf Fredrik ej kunde undgå alt
pryda bonom med serafimer-orden, vägrade ban dock
att nlnämna bonom till riksråd, hvartill ban fyra
gånger varit på forslag. Han afled d. 6 Dec. 1769.
Stockholms magistrat lät öfver honom slå en
skådepenning. Hans son,
Lantingshausen, Albrekt, grefve,
generalmajor, öfver-stallmästare och kommendör med
stora korset af Wasa-orden, var en skicklig
landt-husbållare, konstvän och sjelf lycklig
landskapstecknare, samt hade flera uppdrag af ständerne,
dem ban väl rättvisade. År 1808 erbjöd ban sig
att gå i tjenst mot rikets fiender, och fick
befälet öfver expeditionen till Ilelsinge; men der han
måste draga sig tillbaka, efter affären vid Lokalax.
(Se detta ord och Helsinge). Född 1751, död 1820.
Lantingshusen, Albrekt och Simon, söner
till rådsförvandten i Revel Henrik Lanting, adlades
år 1641, till belöning för det de "bade skaffat sig
ett godt förstånd uti oeconomie saker, orh
derjemte gjort sig capable til att i civile
beställningar blifva brukade; deras fader bar i sin tid gjort
til Kronan åtskilliga förslräkningar, och äfven de
då sjelfva presenterat till en offert och föräring
femhundrade tunnor spanmål, balfparten råg och
korn till Revalska staten, uti den då varande
span-måls dyrhet." Ätten introducerades först 92 år
senare, eller är 1743 med sonsonen. En af dessa
bröders son var general-adjutanten (»othard
Henrik Lantingshusen, hvilken stupade i slaget
vid Punitz d. 28 Okt. 1704.
Lapp*by. De Lappska byalagen utgöra ej byar i
ordets vanliga bemärkelse, utan ligga många mil
från hvarandra. De beslå af områden, hvilka
begagnas af ett visst antal Lappar, såsom
betesmarker eller fiskerier &c., och der den ena slägtens
kojor ofta skiljas från den andras genom stora
bergskedjor och vattendrag. Hvart och ett sådant byalag
har en länsman, hvilken, såsom förste mannen, vakar
öfver ordning, bos fogden anmäler lagbrott,
förseelser, o. s. v., tillhåller Lapparne, att på stora
bönedagar bivista gudstjensten, samt att vara tillstädes
vid årliga uppbördsstämmor, förliker smärre tvister,
afdömer skuldfordringsmål, hvilka ej öfverstiga 4
R:dr, orh genast verkställer utslaget, m. m. Under
by-länsmännen står skickaren, en budbärare, som
af den förre nyttjas till försändningar och
uträttande af alla slags befallningar. Äfven
nämndemännen måste lyda by-länsmannen, hvilken mottager
befallningar både af kronolänsmannen och
kronofogden.
Lapp-dansen, en folklek, bruklig i
Wester-och Norrbotten, der den är ett lån frän
Lapparne. Ett ljus slår på golfvet och på hvar sin
sida om delsamma ställa sig tvenne personer,
hvilka dansa, efter takten af en viss melodi (se
Arwidssons Svenska Fornsånger, Del.Ill),
sålunda, alt fötterne kastas korsvis öfver ljuset och belt
nära detsamma; men så, alt det icke stötes
omkull. För hvarje takt böra de dansandes
tåspetsar hafva slött ihop tvenne gånger, eller en gång
pä hvardera sidan om ljuset; den enas venstra fot
med den andras högra. Härunder röra de sig
omkring i en cirkel, hvaruti ljuset utgör
medelpunkten. — Turen omvexlas sålunda, att under en
cir-Del. II. 71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
