Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lejonhufvud.
Lejonhufvud.
583
Gregersson, riksråd från 1470 till sin död 149-;
och den tredje, hans son
Lejonhufvud, Erik Abrulutiniaon,
ståthållare öfver Westergötland och fader till konnng
Gustaf l:s andra gemål, Margaretha. Han var ett
af offren vid Stockholms blodbad. Hans son,
Lejonhufvud, Sten Krlksson, omnämnes
såsom konung Gustaf l:s riddare vid rågångens
uppgående med Ryssland 1537, och användes sedan af
konungen i åtskilliga värf. Han inkallades i
rådet, blef ståthållare i Östergötbland och derefter i
Småland, skickades till Frankrike att afslata ett
förbund med nämnda rike, omfattades af konung
Erik XIV med samma förtroende som af dess
fader; men rättfärdigade det icke mot slutet af bans
regering. Vid Ei;iks kröning bar herr Sten kronan
och upphöjdes till friherre, samt var den förste som
framkallades att dubbas till denna värdighet. Han
skickades af konungen att utföra frieriet i Hessen,
och togs ofta till råds af honom; men det förtröt
bonom, att konungen lyssnade till yngre och
lågbör-dade personer, hvaröfver ban vid flera tillfällen
yttrade sin förtrytelse. Efter Sturemorden, då Erik, i sin
sinnesförvirring, var ur stånd att befatta sig med
regeringen, fördes den, utan något förordnande,
en tid af bonom och Pehr Brahe. Då hertigarne,
bans systersöner, höjde upprorsfanan mot Erik,
öfvergick ban ej blott till dem, utan ville äfven
tillegna sig äran af sin konungs fängslande,
hvarföre han, Micbaeli-dagen d. 29 Sept., från
Kungsholmen satte sig öfver till Långholmen, jémte De
la Gardie och några andra, samt begaf sig till
Söderport, hvilken ståthållaren Anders Rålamb i
hemlighet låtit öppna. Konungen bivistade
gudstjensten i Storkyrkan då ban härom erhöll kunskap,
och skyndade ut för att begifva sig till slottet.
Han mötte likväl på vägen Lejonhufvud, som
ropade till honom att gifva sig fången, i del ban
mot honom rigtade en pistol. Erik fällde värjan
och låtsade vilja efterkomma bans fordran; men i
detsamma stack en drabant herr Sten genom lifvet
med sin billebård. Erik skall nu hafva stuckit De
la Gardie genom armen med sin värja; men
Celsius säger att detta skett af samma drabant. Af sitt
sår dog emellertid Sten Lejonhufvud d. 5 Okt. år
1568. lians enka, den för sitt manliga väsen s.
k. grefve Ebba (se detta ord), och hans barn
uppböjdes i grefligt stånd, samt fingo Rascborgs slott
till grefskap. Hans son,
Lejonhufvud, Axel Stensson, bar
efterlemnat ett, lindrigast sagdt, ganska tvetydigt namn.
Vid sin faders död torde ban hafva varit 12 tiU
15 år, och skulle till följd af sin nära skyldskap
ined konung Johan och hans syskon, hvilkas kusin
ban var, kunnat hafva fört ett lika så ansedt
som lyckligt lif, om hans häftiga, oroliga och
svekfulla lynne medgifvit sådant. Han blef 1576
häradshöfding i Oppunda och tio år senare
ståthållare öfver bela Finland, fick ensam
besittningsrätt af grefskapet Raseborg och åtskilliga
uppdrag; men svarade illa emot denna nåd, emedan
ban ej blott tillät sig eo mängd våldsamheter och
utpressningar mot sina underhafvaode, hvilka der-
före en gång, till ett antal af 300, begåfvo sig
till Stockholm att klaga, och slog under sig hvad
af kronans tillhörigbeter ban kunde öfverkomma,
en gäng till och med 14 bela hemman, utan tillät
sig äfven åtskilliga smädliga uttryck om konungen,
och jemväl handlingar, som vittnade om otrohet
och opålitlighet, hvarföre ban 1590 insattes i
fängelse och af ständerne dömdes från sitt embete.
Johan skall dock hafva benådat bonom pä sin
dödssäng. L. höll sig härvid till hertig Carl; men
kort efter Johans död öfvergick ban till
Sigismund, och fällde de skymfligaste yttranden om
hertigen. Ett par år senare återvann han den
sistnämndes ynnest och blef en lika häftig fiende till
Sigismund, användes såsom underhandlare ä
hertigens vägnar efter slaget vid Stångebro, och satt
till och med i Linköping bland domrarne öfver de
fem riksråden. Snart väcktes likväl Carls
misstroende mot honom, så att han gaf befallning om
hans häktande. L. räddade sig med flykten, skref
i Tyskland en berättelse om Carls förfarande,
hvaröfver denne med skäl förbittrades, så att ban
af-satte honom från sina embeten och indrog hans
gods. Efter Carls död sökte han vinna Gustaf
Adolfs ynnest, men hvilket slog felt, hvarföre han
begaf sig till Tyskland och slöt der sitt oroliga
lif, man vet ej med säkerhet när. Ilan var gift
med en Tysk grefvinna, Sidonia till Falkenstein,
och blef genom henne Tysk riksgrefve. Han
fortplantade den nuvarande grefliga Lewenhauptska
ätten. Hans äldste son, Sten, återfick faderns
grefskap; men som han dog barnlös, öfvergick det
till den yngre brodern, Jolwn Casimir,
rikskammar-råd och general-guvernör öfver drottning
Maria Eleonoras lifgeding. Båda dessa söner skola
hafva liknat honom i våldsamhet, tilltagsenhet och
hårdhet mot sina underhafvande. — Axels yngre
broder,
Lejonhufvud, Maurits Stensson, var född
d. 10 Sept. 1559, blef 1592 hertig Carls råd och
höll sig med» orubblig trohet till honom. Han var
af ett obehagligt utseende, med rödt tofvigt hår,
och hans lynne lika sträft som hans yttre. Han
passade derföre att tjena en sådan herre, hvilken
också belönade bonom så rikligt som möjligt.
Han erhöll förläning af sina bröders arfgods,
hvarigenom han blef ganska rik, gjordes till
ståthållare i Revel, Svea rikes råd och kansli-råd samt
slutligen riksdrots. Från all denna härlighet dog
han likväl d. 23 Nov. 1607, endast 48 år gammal
och utan manliga efterkommande. Carl sörjde
honom mycket och kallade honom i sina
anteckningar "den förnämste och förståndigaste Herre och
Man i Riksens Råd." Detta kungliga omdöme
torde likväl efterverlden med skäl kunna jäfva, i
anseende till L:s förfarande både såsom embetsmän
och som menniska. Om bans förhållande i förra
fallet vittnar hans uppförande i Finland, der ban
var förnämste domaren öfver fångarne pä Åbo
slott, och om det senare hans hårdhet mot sin
egen moder, med hvilken han aldrig lefvat i godt
förstånd och som han nästan bortkörde, då hoa
som sjnk besökte bonom på Keggleholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
