Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
584
Lejonhufvud.
Lejonhufvud. 584
Lejonhufvud, Abraham Krikason, en son
till den halshuggne Erik Abrahamsson L. och Ebba
Wase, och således äldre broder till den
ofvannämnde Sten Eriksson, skref sig till Ekeberga.
Blef 1544 riksråd, ståthållare i Östergöthland med
Skenninge stad i förläning, 1556 ståthållare i
Wiborg; men fick der slag den 1 Mars s. å. och dog
fyra timmar derefter. I Stiernmans Höfdingaminne
erinras, att denne måste noga skiljas från
Abraham Eriksson till Assarbo, som var en
Gyllenstjerna, men hvilken af Peringsköld blifvit
förblandad med den bär ifrågavarande. Ilans son,
en Krik Abrahamason. blef riksråd och
lagman i Nerike och sonen af honom,
Lejonhufvud, Abraham, uppvaktade Gari IX
såsom smådräng till år 1600, då han afreste till
Holland och Frankrike att öfva sig i
krigsväsendet, återkom 1604, användes af Carl i åtskilliga
beskickningar till Frankrike, England och
Skottland, upphöjdes i friberrligt stånd, blef lagman i
Nerike och 1617 riksråd; men dog följande året
barnlös, endast 35 år gammal.
Lejonhufvud, Gnataf, son till lagmannen i
Nerike Erik Abrahamsson Lejonhufvud, blef 1634
landshöfding öfver Nerike och Wermland; men fick
fem år senare befallning att afstå Wermland och
Dal åt Olof Stake, som utnämndes till
landshöfding deröfver. Tog afsked 164S för sin ålderdom
skull, ehuru han då endast var 51 år gammal. Dog
1661. Han introducerades år 1652 såsom friherre
på riddarhuset.
Lejonhufvud, Hnut, son till friherre Axel
Gabriel L., född den 17 Juli 1674, gick i Fransk
tjenst, der ban mycket utmärkte sig och steg till
kapitensgraden. Carl XI hemkallade bonom likväl
1695, utnämnde bonom till fändrik och straxt
derpå till löjtnant vid gardet. År 1700 blef ban
korporal och sedan adjutant vid lifdrabanterne,
general-adjutant och träffades i slaget vid Narva af ett
skott i hufvudet, som falide honom död till
marken vid Carls sida. Konungen lät hemsända liket
och på sin bekostnad begrafva det i
Riddarholmskyrkan, der ett praktfullt epitafium af svart och
hvit marmor är upprest öfver den 26-årige hjelten.
Lejonhufvud, Axel (»abriel, föddes d. 13
Dec. 1717 på Säters kungsgård. Fadern var
öf-verste-löjtnanten Carl Lennart Axelsson L. Vid
endast 17 års ålder ingick han i kansliet; men
utbytte den civila tjensten mot den krigiska, blef
fändrik vid lifgardet och bivistade Finska fälttåget,
blef 1746 kapiten vid Åboläns regemente, 1758
major och R. af S. O., samt 1763
öfverste-löjtnant. Han tillhörde hattpartiet och valdes af det
till landtmarskalk vid 1771 års riksdag. Att ban
bärunder icke misshagade Gustaf III kan ses deraf,
att konungen, efter riksdagens slut, utnämnde
honom till Kom. af N. O. och 1775 till president i
Åbo hofrätt. Härifrån tog ban likväl afsked 1780,
och dog på sin egendom Lindö i Östergöthland den
19 Juni 1789. Han var en from och välsinnad
man, föga lämplig till embetsmän, emedan hans
håg var rigtad på läsning och vitterhet. Han blef
således ledamot af vitterhets-akademien och af alla
den tidens litterära samfund, samt af mnsikaliska
akademien, till hvars stiftare han hörde.
Äfvenledes var han bland stiftarne af patriotiska
sällskapet och samfundet Pro fide et Cbristianismo.
Har utgifvit: Tal öfver grefve Tessin, då dennes
vapen krossades, flera öfversättningar, samt
Tankeval i anledning af Sön- ock Högtidsdags Evangelier
uti vers, som utkom efter hans död. Hans yngre
broder,
Lejonhufvud, Hnut Henrik, född 1730 och
död i Norrköping 1816, löjtnant, kammarherre,
R. af S. O. och Carl Xlll:s orden, var äfven en
bland sin tids vitterhetsidkare och bar författat
flera poemer införda i åtskilliga tidskrifter. Är
likväl mest känd såsom en ifrig ordensvän.
Lejon hufvud, Samuel Abraham, son till
öfverste-löjtnanten, R. af S. O. friherre Abraham
L., född d. 8 Nov. 1785, gick den civila
embets-mannavägen, blef 1813 lagman i Westerbotten,
1820 vice landshöfding i Kronobergs län, följande
året hofrätts-råd i Skånska hofrätten och 1826
president i Götha hofrätt, hvarifrån ban tog
afsked 1836, Kom. af N. O. Var 1839 ordförande
i den då församlade stora fattigvårds-kommittén,
till hvilken han afgaf ett ganska sakrikt
betänkande. Dog 1844.
Lejonhufvud, Märtha, dotter till riksrådet
Erik Abrahamsson L., hvilken balshöggs i
Stockholm, och syster till Gustaf Wasas andra geiqål
(om hvilken se Margaretha Lejonhufvud). Hon blef
1538 gift med riksrådet och riksmarsken Svante
Sture och moder till tio barn. Detta lyckliga
äktenskap förbyttes likväl till höjden af olycka, då
hennes man och två söner mördades, dels af Erik
XIV med egen hand, dels på hans befallning. Fyra
barn, 2 söner och 2 döttrar, hade redan aflidit i
sina späda år och en son stupat i sjöslaget vid
Bornholm den 5 Juli 1565. De sålunda
omkomnes maka och moder var i flera dagar okunnig
om morden, och fortfor att skicka mat och kläder
till de fångne. Ändtligen erhöll bon den grymma
upplysningen; men bar sitt öde med tålamod och
ståndaktighet ända till 1583, då hon afled. Hon
var eljest af ett stolt lynne och en värdig
hållning, hvilket förskaffade henne namnet Kong
Märtha. Det bör till hennes ära anmärkas, att ehuru
mycket bon hade att förebrå Erik XIV, lät bon
dock bans gemål och barn icke umgälla faderns
brott, utan hade dem en tid bos sig på
Hörningsholm, och bemötte dein der med all ömhet.
Lejonhufvud, Ebba, född 1595, var dotter
af riksdrotset, grefve Mauritz Lejonhufvud och
Amalia Botsfeld, samt endast 21 år gammal då
döden, år 1616, bortryckte hennes make, Svante
Sture. Ett nytt äktenskap ingicks åter med
riksrådet och riksmarskalken Clas Horn till Kankas;
men hon blef snart enka för andra gången. Det
senare äktenskapet var barnlöst; men af det förra
bade hon en enda dotter, Anna Margaretha, som
var den sista telningen af den gamla
vördnadsvärda Stureslammen, och fick en efter den tidens
sätt mycket lysande uppfostran. I Upsala
domkyrka lät fru Ebba uppresa en dyrbar minnesvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
