Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
592
Lennarlsfora.
Lenogren.
niälteri, som drifves med värmen af bärdarne. Det
underlydande godset är beläget dels inom Lenna
socken och dels inom de tillgränsande socknarne
Dunker och Gryt, samt består af säterierne
Söder-Lenna, Anbammar och Herrökna med tillhörande
landtbohemman, tillsammans 201 mtl. med 56
jordtorp. Kolbehofvet hemtas till det mesta från
egna skogar. Stångjernet föres på Stockholms
våg. Bruket äges af frih. M. von Wahrendorff.
Lennart»Tor» eller RHnkerori, jernbruk i
Tran-kils socken af Wermlands län, har 3 härdar och
2,000 skepp:d privil. årligt smide af dels eget,
dels köpt tackjern, hvarvid
Lancashire-smidesme-thoden begagnas. Gjuteri finnes ock vid bruket,
äfvensom gröfre svartsmiden här åstadkommas.
Hammarskalten utgöres med 20 skepp:d, och
tillverkningen skeppas på Götheborg. Ägare: frih.
C. G. Fleetwood m. fi. intressenter; disponent frih.
J. W. Stjernstedt. Smidesslämplarne äro RF. GF.
n. ... , EKMANS
Bistampel: pATENT
Leuuartaiiäi, i Näs socken af Upland, 1 mtl.,
med vacker belägenhet vid sjön Görväln, var
fordom bondhemman; men skänktes af kronan åt
fältmarskalken Lennart Torstenson, och blef efter
honom kalladt Lennartsnäs. Tvenne smärre
trädbygg-ningar utgöra gårdens fordna mangårdsbyggnad.
Sägnen är, att de stått sedan nyssnämnde
namnkunnige ägares tid, hvilket äfven de små
fönsterrutorna samt sirliga gyllenläderstapeterna synas
bestyrka.
Lennartsson, Anders, Carl IX:s fältherre och
riksmarsk samt höfding på Elfsborg, var den som
hufvudsakligen bidrog till segern vid Stångebro.
Han anryckte om sommaren år 1605 med 4,000
inan från Revel, att förena sig med Carl som
belägrade Riga. Han angreps af Polackarne under
Kodkiewitz, och led väl någon förlust; men slog
sig igenom och anlände lyckligen till hertigen.
Denne beslöt att afstå från belägringen och
angripa Kodkiewitz. Detta blef det olyckliga slaget
vid Kerkholiu. Lennartsson afrådde derifrån,
emedan trupperne voro uttröttade och krigsförrådet
skadadt af det ihållande regnet. Carl gjorde dä
den lika bitande, som orättvisa anmärkningen: "jag
hör att du är rädd för fienden." Härtill svarade
Lennartsson, att han både visat och skulle visa
motsatsen, och försökte under slaget allt, att
vända det till Svenskarnes fördel; men stupade sjelf
deri. Den segrande Polske fältherren lät sedan
med alla hedersbevisningar begrafva så väl bonom,
som den likaledes stupade hertig Fredrik af
Braun-schweig-Lünebnrg.
Lennartsson, Torsten, den föregåendes
broder, skrifves, liksom ban, af några äfven Lin*
dersson, efter deras fader Linder, hvilken var
öfverste för allt fotfolket i Westergötbland och
stupade 1564 i Norrige. Han var af den s. k.
Forstena eller Torstenssonska slägten. Den
ifrågavarande Torsten (som i Stiernmans Matrikel
uppgifves hafva varit slottslofven på Elfsborg, men
hvilket bärflyter frän en förblandning med dess
broder), omfattade Sigismunds parti och räddade
konungen nr vågorna då hans skepp, Svanen, vid
hemresan efter Stångebro slag, stötte på grund
vid Hilla och förgicks. Denna hans tillgifvenhet
för Sigismund ådrog honom Carls onåd och
förlusten af sitt gods Forstena, hvilket skänktes åt
bans broder, Anders. Han fick omsider af
Gustaf Adolf tillåtelse att återvända till Sverige, der
han dog, den 31 Mars 1631, på sin gård Rista.
Ilan var fader till den store fältherren Lennart
Torstensson.
Lenngren, Carl Peter, kommerse-råd, R. af
N. O. och Led. af W. A., död d. 16 Nov. 1827
vid 77 års ålder, är visserligen mest bekant
emedan ban gaf sitt namn åt den oförgätliga
skaldinnan, men var för öfrigt sjelf en man med
kon-skaper och litterär bildning, nitisk tjensteman,
ehuru tillgifven den tids åsigter hvari ban
uppväxt, samt icke utan smak och omdöme i
vitterheten. Han började år 1778, i förening med
Kellgren, att utgifva Stockholms Posten, hvilken tidnings
redaktion ban besörjde till år 1813.
Lenngren, Anna Maria, var född den 18 Juni
1754 i Upsala, der bennes fader var professorn
Magnus Brynolfsson Malmstedt, som gaf henne en
efter vår tids åsigter lärd uppfostran, emedan ban
undervisade henne i Latin, i hvilket klassiska språk
bon erhöll en sä grundlig kunskap, att hon från
Ovidius öfversatte heroiden Dido titi Æneas. Är
1780 gifte bon sig med dåvarande sekreteraren
Lenngren, med hvilken hon icke bade några barn,
och dog den 8 Mars 1817, efter att förgäfves
hafva blifvit opererad för kräftan. Hennes mans
bus besöktes af alla den tidens litteratörer och
snillen; den talangrika frun blef således en
sjelfskrifven medlem af de vittra samfund, hvilka då
bildade sig, af det Pro Sensu Cominuni och af Utile
Dulci, och hennes omdömen öfver de andra
leda-mötemes alster, fällda utan anspråk, liksom
händelsevis undfallna henne, gällde för utslag i sista
instansen, mot hvilka intet vädjande ägde rum.
Sjelf hade bon redan, såsom belt ung, gjort sig
känd genom ett skaldestycke: Thekonseljen, och
dessutom för theatern öfversatt några sångstycken:
Lucile, Zemir och Azor, Arsene och Silvain.
Hennes framgångar på denna väg, den stora trampade
kungsvägen, lära likväl icke hafva tillfredsställt
henne sjelf; bon tycktes ana att bon kunde gå en
annan, af henne sjelf bruten, men hvars rigtning
och mål hon ännu ej förmådde bestämma, och till
hvars beträdande bennes krafter ännu ej mognat.
Hennes sångmö hvilade således länge och hon
åt-nöjde sig med att njuta af andras snillebragder.
Denna hvila var för henne likväl säkert ganska
nyttig, ty den var reflektionens och
sjelfpröfnin-gens. Hennes man förmådde henne dock
småningom, att åt det blad ban utgaf skänka några små
poetiska bidrag. Kellgren gillade och berömde,
allmänheten beundrade dem, och sålunda vågade
hon ändtligen, mot slutet af Gustaf III:s tid,
framträda or sin obemärkthet och blef efterhand
erkänd för den största skaldinna som ej blott Sverige
ägt, utan med hvilken äfven kanhända intet land
äger någonting jemförligt. Hon äflades icke att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
