Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liera.
Lerbäck.
595
bilda en mer eller mindre formbar, plastisk, massa,
samt att, efter uttorkning, utsålt för inverkan af
tjenlig värmegrad, med bibehållande af den form
som den vid bearbetningen erhållit, förvandlas till
en mer eller mindre bård, stenartad, i vatten och
flera andra vätskor olöslig, och oföränderlig massa.
Dessa lerarternes egenskaper göra dem till högst
vigtiga råämnen för industrien, emedan deraf en
stor mängd nyttiga tillverkningar frambringas,
hvilka äro af de mest skiljaktiga egenskaper så
i afseeude på utseende som värde, från
tegelstenen till det äkta porslinet. Olikheten af dessa
tillverkningar beror hufvudsakligen på de dertill
använda lerarternes olika beskaffenhet och
renhet, sålunda att de renaste lerarterne, särdeles
kaolin eller äkta porslinslera, samt äfven s. k.
Holländsk piplera, bestå nästan endast af ren
kiselsyrad lerjord, hvarföre de vid bränning blifva hvita
och erfordra en ytterst bög värmegrad för alt
smälta, i följd hvaraf de ock kallas eldfasta leror.
Andra lerarter innehålla deremot betydliga
qvantiteter fremmande ämnen, dels organiska, dels
oorganiska; de förra blifva i bränning mer eller
mindre gråaktiga af det inblandade kolet, men äro
ändock vanligen eldfasta; de senare deremot
blifva vanligen röda i följd af sin jernhalt, och äro
dessutom för det mesta smältbara, d. v. s. alt de
vid icke särdeles bög värmegrad mjukna, förlora
sin form, och slutligen helt och bältet smälla.
Lerarter förekomma ganska allmänt, likväl endast uti
de yngre formationerna, och de eldfasta särdeles i
kolformationen, de smältbara deremot uti
alluvial-lager; i de äldre öfvergångs- och
urbergs-formationerna äro de alltid, genom inverkan af högre
värraegrader, hvad man kallar stenhärdade, d. v. s.
beröfvade förmågan att kunna uppslammas i vatten
till en formbar massa, och bilda då skifferlera och
lerskiffer eller alunskiffer; härifrån gör dock
kaolin ett undantag, emedan den förekommer i
ur-bergsformationer, likväl endast i sådane som äro
stadda i sönderdelning, genom inverkan af luft och
vatten, hvilket är händelsen med åtskilliga
granit-arter. I följd af dessa lerornas
lägringsförhållan-den äro vi i allmänhet i saknad af de bättre och
eldfasta slagen deraf, hvilka hos oss endast
förekomma uti kolformationen på Skånes sydvestra kust,
vid Höganäs. Våra öfriga allmänt förekommande
leror, vanligen kallad blålera, innehålla en
betydlig mängd jernoxidoxidul, hvaraf deras gråblå färg
härrör, äfvensom egenskapen att i bränning blifva
röda, samt tillika ofta stora qvantiteter kalk och
talkjord, och äro, följaktligen, af ganska dålig
beskaffenhet, d. v. s. i hög grad smältbara, så att
de vid bränningen kunna uthärda endast en
obetydlig betta, utan att sätta sig eller pösa ut,
hvarigenom deraf formade pjeser förlora sitt
utseende, och de af dem tillverkade artiklar icke
kunna bibringas den grad af hårdhet och
hållbarhet, hvilken de af bättre lerarter förfärdigade
erhålla genom behörig bränning. Endast på några
fä ställen i riket, men särdeles i grannskapet af
Upsala, finnes tillgång på en lerart, hvilken egnar
sig till förfärdigande af finare krukmakaregods. I
naturens stora hushållning äro lerarterne, såsom
tillblandningar till den fruktbärande jordmånen, af
stor vigt för växternes befordran och fullkomning,
genom deras egenskap alt begärligt insuga och
länge qvarhålla vattnet. De meddela äfven den
jordmån hvaruti de finnas, sistnämnde egenskaper,
och i följd deraf förmågan att städse kunna till
växternas rötter afgifva det för deras bibehållande
nödiga vattnet. En sådan med lerarter i
betydligare mängd blandad jordmån kallas i allmänhet
lerjord eller lera. I följd af den ringa tillgången
af eldfasta leror i allmänhet, och särdeles sådana
som genom bränning blifva hårda och således
kunna användas till finare lerartiklar, d. v. s. äkta
och s. k. Engelskt porslin, utgöra de eldfasta
lerarterne en icke obetydlig införselsartikel och är
1842 inskeppades för ej mindre än 23,211 R:dr
deraf.
Iierbo, en socken, belägen i Oppunda härad och
Oppunda östra kontrakt af Södermanlands län och
Strengnäs stift, 5 mil från Nyköping. Här
märkes: Sund, säteri, utgörande med underliggande
hemman omkring 13 mtl., tillbör kammarherren
frih. Conrad Falkenberg. Gotbardxberg, säteri af
omkring 5 hemman. Äges af en friherre De Geer.
Ehuruväl socknen kan kallas bergig finnes likväl
intet berg af någon betydenhet. De små dalarne
äro ganska fruktbärande. Den största sjön i
socknen är Ldngkalnen; Toljaren, Wiknjön, Gàrfveln,
m. fi. äro af föga betydenhet. Socknen hör till 2
kl. konsist. Den innefattar 48 £ mtl. och bar 1,235
invånare. Af dess areal, 13,261 tunnl., äro 1,980
sjöar och kärr. Adr. Nyköping.
Lerbäck, bergslag i Nerikes län, bar namn af
Lerbäcks socken, gränsar emot Östergötbland och
består af socknarne Askersund, Hammar, Snaflunda
och Lerbäck. Till denna bergslag räknas bruken
och bergverken i Sundbo härad och de närmast
deromkring belägna. Uti Lerbäcks-orten bar, med
utvidgandet af tackjerns- bläsningarne vid
Skogaholm, Hjortqvarn och Trehörningen uppstått en
liflig täflan att i orten upptäcka jerninalm; men
af en mängd försök pä både nya och gamla
anledningar har endast ett, Wilbelmsgrufvan på
Håkantorps ägor i Lerbäcks socken, baft framgång.
Jernmalmsbrytningen i denna bergslag har under
senare år i medeltal utgjort endast 1,822 skepp-d
årligen. Tack jerntillverkarne, särdeles vid
bruks-masugnarne, hafva tillegnat sig senare tiders
förbättringar i det tekniska af bandieringen, deri man
kan finna en väsendtlig orsak till större
tillverkning under kortare tid, så att när t. ex. i denna
bergslag år 1832—1836 tillverkningen per dygn
utgjorde i medeltal 11,78, densamma under
påföljande fem åren ökades till 16,63 skcpp:d. Tvenne
kopparbyttor hafva bär blifvit drifna: Vid
Màrsàl-ter i Hammars socken med malm från Lägges|*,
Distorps- och Ingelsby grufvor i denna bergslag,
från liesselkulla östra grufva i Winleråsa socken,
saml Håkansboda grufvor i Kamsbergs socken.
Tillverkningen hår har under åren 1837—1841
utgjort per medium 78 skepp:d stap. v. Vid
Sandbacken i Lerbäcks socken, der en del af intressen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
