Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lewenhaupt*
Lewenhaupisha huset. 601
ningen, meo lyckades befria sig sjelf och kom till
Carl XII på Riigen, hvilken gjorde honom till
öfverste för det Kügenska regementet. I träffningen
pà denna ö anförde han eftertruppen och uppehöll
fienden så länge, till dess hären bnnnit komma
undan, följde Carl till Norrige, och efter hans död
uppträdde han som en bland de mest verksamme
befordrarne af Ulrika Eleonoras val till regent.
Blef general-major och öfverste för Skånska
kavalleriet, samt derefter för adelsfanan, deltog
flitigt i riksdagsgöromàlen och valdes vid 1734 års
riksdag till landtmarskalk, llans inflytande växte
bärunder ännu mera, så att han vid 1738 års
riksdag skulle erhållit samma förtroende, om han icke
funnit med sina afsigter mera öfverensstämmande att
afstå sina anspiåk åt Tessin, för alt så myckel
säkrare verka för sitt partis, Hattarnes, planer.
Detta hade vid förra riksdagen öfver honom låtit
slå en medalj, lian var nästan enväldig iuom
detsamma, således äfven enväldig i styrelsen, emedan
detta parti var det för tillfället rådande, och
Tessin, den synlige chefen, var bortrest. Man
kallade honom också på skämt Carl XIII, och, ehuru
det ej är troligt, att hans ärelystna planer gingo
så långt som hans fiender tillräknade honom,
eller att eftersträfva sjelfva kronan, är det dock
säkert, alt han pä denna tid afgjorde nästan allt
som skedde. Det väsendtligaste och olyckligaste
häraf var krigsförklaringen mot Ryssland, hvilken
genomdrefs 1741, då L. åter var landtmarskalk, och
hvarvid han sjelf förbehöll sig utförandet, såsom
general en chef. Delta utförande- kunde ej vara
ömkligare och tadelvärdare. Obegripligt är, att
den allsmägtige landtmarskalken höll till godo med
den instruktion, som gjorde honom till en svag
och beroende general, oftast öfverröstad af en feg
och eländig krigskonselj, hvilken bans
underhafvan-de bemötte med sidovördnad och hvars befallningar
de undandrogo sig, derigenom att de afreste till
riksdagen. När kriget tagit sin olyckliga utgång och
allmänna missnöjet deröfver blef högljudt, kastade
raan skulden på dess förnämste upphofsman, och den,
som ledt planens verkställighet. Befälet fråntogs
bonom; han, liksom general Buddenbrock, fördes
fängslad till Stockholm, ställdes inför en
kommission af ständerne, dömdes till döden och halshöggs
på sandbacken vid Norrtull d. 4 Aug. 1743. lian
lyckades, med sin sons tillhjelp, att natten
emellan d. 30 och 31 Juli fly ur sitt fängelse på
(Castenhof?, och skulle hafva undkommit, om han icke
sedan uppehållit sig på en jakt emellan Stockholm
och Waxbolmen ända till d. 3 Aug., då han greps,
återfördes till fängelset och domen följande dagen
gick i verkställighet. Vid hans stupstock, likasom
vid Buddenbrocks, ställdes åtskilliga af de fångne
Dalkarlarne för att öfvertygas om, att äfven bögt
uppsatte brottslingar straffades. Hans olycka och
död, liksom hans lycka, var ett verk af
parti-inflytelsen. Hans son,
Lewenhaupt, (’härlett K mil, fi. y., var född
på Winäs d. 28 April 1721, ingick i krigstjenst
vid södra Skånska kavalleriet och var sin faders
adjutant under Finska fälttåget, hjelpte till vid
faderns flykt och ådagalade härvid ett mod och en
uppoffrande sonlig kärlek, som utgör det vackraste
draget i hans lefnad. Genom sitt namn och sin
förmögenhet uppsteg han till de högsta
värdigheter, blef kapiten-löjtnant, general-major, en uf
rikets herrar och Serafimer-riddare, var en man med
stora kroppskrafter; men emot hvilka
själskrafterna icke svarade, emedan allt var bos honom
samladt i det yttre, lian hade väl vid 1772 års
riksdag ofta förrättat landlmarskalks-tjensten; men
riksdagen var då af ingen betydenhet, emedan de
egentliga ärenderna ordnades utom och bakom den.
Vid den år 1789 var Iandlmarskalksklubban
deremot vida svårare att föra, emedan riddarhuset just
var det slagfält, der striden skulle utkämpas, och
då var L. icke rätta mannen att ställas främst på
delta fält. Man måste således med skäl förundra
sig öfver, att den skarpsynte Gustaf 111 kunde utse
honom till detta magtpåliggande värf, hvilket
erfordrade flere egenskaper än dem L. förnämligast
ådagalade: en obegränsad tillgifvenhet för konungen.
Hans oskicklighet för uppdraget visade sig också
snart. Han kom i tvist med sitt stånd,
förolämpades af delsamma, och måste, till följd af
före-gifven sjukligbet, lemna klubban åt öfverste
Liljehorn. Förbittringen hos adeln deröfver, att L.
utan dess auktorisation underskrifvit
säkerbets-akten var så stor, att den beslöt icke emottaga bans
porträtt bland de öfrige landlmarskalkernes, under
förevändning, att den hållna riksdagen varit för
ridderskapet och adeln så olycklig, att dess minne
ej vore vardt alt förvara. Han afled på sin
födelseort Winäs d. 29 Mars 1796.
l|ewenhaupt, Mauritz Axel, son af kapitcnen
grefve Clas Axel L., föddes d. 5 Juli 1791, gick,
efter slutade studier, år 1809 in i
kansli-styrelsen; men öfvergaf år 1811 den civila tjensten, för
att utbyta den mot den militära och blef fändrik
vid lif-regementets grenadierer, 1813 kapiten vid
Hallands infanteri, åtföljde d. v. kronprinsens stab
nnder fälttågen i Tyskland och Norrige, blef 1832
chef för lif-bevärings-regementet, general-major
och general-befälhafvare i norra militär-distriktet,
kabinetts-kammarherre, öfverste-kammarherre, t. f.
öfverståthållare 1842—1844, t. f. riksmarskalk
1839 och 1844, har baft tvenne beskickningar till
Preussiska och Ryska hofven, och blifvit prydd
med deras ordnar, deribland Ryska S:t
Annæ-or-dens 2:dra klass i juveler, Kom. af S. O. och N. O.,
riddare af Carl XIII:s orden och ceremonimästare i
survivans vid Serafimer-orden.
l|ewenhaupt, Mariana, kammarfröken, om
hvilken det heter hos Boije: "målar ganska täckt och
behagligt i olja." Dog 1837.
liewenhauptaka huset i Stockholm ligger i
sjelfva staden på Svartmangatan, och har en
portal, hvaröfver finnas tvenne vapen, uthuggna i
sten: Lewenhaupts och Krutis af Gudhem. Ar 1621
utfärdades ett privilegium för riksrådet och
skattmästaren Jesper Mattsson Kruus till Harvila, alt
i det hus, han låtit bygga vid Svartmunkegatan
till beqvämlighet och prydnad för staden, hålla ett
värdshus, hvari fremmande sändebud och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
