Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UkbUrare-einbetet.
Likpredikan.
615
LikbKrare-embetet var ett slags skrS, hvilket
hade sina privilegier, ty i råds-protokollet för d.
22 Sept. 1629 berättade ståthållaren Lars Skytte,
att den bäste sämskmakaren i staden var död och
embetets ledamöter begärde, att sjelfve få bära
honom till kyrkogården, frågande, om sådant vore
dem tillåtet? Uäipå svarades nej, atan skulle de
lega personer af likhärare-embetet, som gjorde
det, i annat fall hotades de med straff. Ar 1731
utfärdades en ny stadga för likbärarne med deras
ålderman, och följande året fingo kyrkorna
uteslutande ratt att hålla tikvaynar.
Likkiaia. Denna vår sista hostad på jorden har
ofta varit föremål för regeringens stadganden, med
hänseende till dess beskaffenhet och prydnader.
Sålunda föreskref Kongl. Maj:t i dess "Stadga om
oordningars afskaffande hos adeln", af år 1664: "där
hoos skal ock dben öfverflödige kostnadt, som bär
til är skedd på Lijkkistors ntstofferande
modereras, emedan sådant måste doch dels förråttnas,
dels ock, utan någors nytta och fördebl liggia
dödt utbi jorden, och dhen Dödas åminnelse, som
uu är berört, väl kan, utbi annat, uthan sådan
onödig kostnadt, behörigen ansees och ähras.
Isynnerhet, skal een Lijkista, här efter fuller
tillstä-dias at giöras af Theen, Koppar, eller annat
Metall, och dher på Wapnerne med Abnerne stickas,
men giöres hon af Jrää, hvilket ock står hvar och
een fritt, då uthstofferas hon icke med Guld,
eller Solf, hvarken innan til eller ntan på, Utan må
öfverdragas med svart Kläde, eller Sammet, och
Korsset, oppå Lacket af Kistan, Item
Hufvud-Vapnet, fyre Vapner af Fäderne och Möderne, två på
hvar sijdan, tillijka med Ahnorna, om man vil
dhem dher bruka, såsom ock Dödehufvudet och
åbrtahlet, alt af Atblask utbskurit, och med een
Sölfkant infattat, tillsättias, såsom i förrige
tij-der, när ey än dben nu inrijtade där vid kostbare
högfärden var i bruuk, öfvades." I en dylik
stadga af år 1668 föreskrefs åter, att likkistor fingo
göras endast af träd, eller koppar, men af ingen annan
metall än den sistnämnde, och skulle de senare vara
belt och hållet släta, utan några slags prydnader.
De af träd förfärdigade fingo ej heller prydas
med något guld och silfver, de fingo öfverdragas
med kläde eller sammet och inuti beklädas med
linne eller siden. Samma dag liket lades i kistan
skulle den äfven tillslutas, och fick icke öppnas
eter. Uti 1664 års kongl. stadganden om excessers
afskaffande hos presterskapet och borgerskapet,
påbjöds, att kistorna "icke beprydas med något
onödigt Pråhl, utan dben förnemstes, innan til
bedragas med vackert Larfft, och utbanpà med
medelmåttigt Kläde. Men är ock dhen Döde af
ringare Condition och vilkor, då måste prydnaden
dherefter skee."
Eiikpell kallas bårkläden, hvilka isynnerhet fordom
voro mycket ntstofferade med silfverfigurer af
Kristi Urnsifix, helgon, m. m.
Likpredikan. Den förmaning, som i den äldre
bandboken omtalas, och sko|le hållas i anledning
af något språk ur den beliga skrift, var icke
annat an en likpredikan. Kyrkolagen af år 1571 ta-
lar derom sålunda: "Hvar någor stor församling är
uti någors begrafning, må presten hålla för
folke-na en liten predikan eller förmaning, om de ting,
som då äro tjenliga." Dock var detta ännu en vil—
korlig sak, hvilken ankom på hvars och ens fria
behag. Men sedermera gick man så vida, att man
ansåg likpredikan för nödvändig, vid en ärlig och
kristlig begrafning. När ridderskapet och adeln
år 1693 ville afskaffa öfverflöd vid sina
begraf-ningar, förklarade de sig likväl vilja behålla
dervid en liten sermon eller predikan. Deröfver
yttrade sig konungen, att som likpredikniDgar icke
allenast genom eti långvarigt och kristligt bruk,
utan ock igenom Kongl. Maj:ts kyrkolags 18 kap.
uti församlingarne bär i riket fastställda voro; sä
kunde, hvad dem angick, ingen förändring tillåtas.
Icke desto mindre började likpredikningar mer och
mer afläggas, hvaröfver presterskapet besvärade
sig år 1697, med underdånig anhållan, att de
ceremonier, som vid begrafningar bärtill varit
brukliga, måtte bibehållas, samt alt man icke skulle,
såsom åtskillige då befunnos göra, uti tysthet oni
aftonen, eller senare, låta nedsätta sina döda, i
några fä personers närvaro. Men konungen
upp-skjöt detta ärendet till närmare öfvervägande, och
lofvade alt framdeles vilja utlåta sig deröfver. Vid
början af 1700-talet förnyades samma sak med en
obehaglig häftighet. Några af presterskapet i
Stockholm påstodo inför öfverheten, att de
begrafningar, som skedde i tysthet och utan likpredikan,
sträfvade emot Guds ord, de allmänt vedertagna
nödvändiga kyrko-ceremoniema, samt Kongl. Maj:ts
kyrkolag och förordningar. Somlige yrkade
detsamma uti sina offentliga predikningar, och andre
]åto genom trycket utgå en skrift i lika ämne,
som ifrån annat språk var öfversatt på Svenska,
framför hvilken fanns ett företal med några
an-stötliga ord och utlåtelser. Konungen lät genom
bref till senaten af d. 22 April år 1701 förspörja
häröfver sitt stora missnöje, hvarefter rådet
gjorde vederbörande en allvarsam föreställning af
sådant innehåll: "De rum och exempel, som af den
Heliga Skrift blifvit anförde, missbrukades.
Lik-predikningar voro icke ibland de ceremonier, som
enhälleligen blifvit antagne. Både uti de
evangeliska orterna i fremmande land, så val som i
Sverige, sattes de mer å sido, än iakttogos,
isynnerhet med alla fattiga och barn, så väl de
förnäma-res, som ringares. Ingen hade blifvit tvungen, alt
undergå samma ceremoni, utan hade sådant berott
på hvars och ens eget val, vilkor och godtycke.
Hvarken kyrkolagen, eller någon annan förordning
stadgade, att alla lik skulle nödvändigt med
likpredikan begrafvas. Sådana predikningar voro uti
kongl. förordningar allenast tillåtna, eller ock
intet afskaffade för dem, som dem begärde.
Derföre hade ock hvarken Hans Kongl. Maj:t, eller
dess herr fader vägrat någon, att utan likpredikan
få begrafva sina döda, nar derom skett
underdånig ansökning." Af denna föreställning och de
fel-aktiges varning, erhöllo samtlige konsistorierna i
riket samma gång omständlig underrättelse. Så väl
presterskapet & landet och i städerna, som kona i-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
