Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
618 Liljeholmens tekniska fabrik.
Liljencrantz.
Var till en början blott en åkerlycka, på den af
Wettern uppkastade sandbanken, och bebyggdes
först för omkring 40 år tillbaka, af då varande
traktören Levander i Jönköping, i afsigt att der
inrätta en värdsbusrörelse, såsoro ett motstycke
till det ofvannämnde Liljeholmen vid Stockholm.
Efter att hafva varit i flere ägares händer,
inköptes det 1836 af kammarherren C. F. Stedt,
hvilken, så till bus som trädgårdar, gjort det till en
villa af utmärkt skönhet.
Liljeholmens tekniska fabrik i Stockholm
tillhör bolaget L. J. Hjerta och Job. Micbaëlsson,
tillverkar kemiska produkter, isynnerhet svafvelsyra,
stearin och stearinljus, tvål, oleinsåpa, grön såpa och
salpetersyra. Tillverkningen af stearinljus, denna
numera så allmänt kända och begagnade ljussort
infördes i Sverige 1839 genom denna fabrik,
hvilken då anlades och sedermera fortfarande
bedrifvits af nämnde bolag. Oljsyran, som erhålles
såsom biprodukt vid stearin-tillverkning, användes
numera nästan uteslutande till beredning af tvål
och såpa. Olein-sodatvålen, hvilken tillverkas
härstädes, kommer lill egenskaper talgtvål närmast,
samt beredes af oljsyra med natronlut, och är
utmärkt tjenlig för all slags tvättning. På
olein-såpan, som beredes af oljsyra med kalilut, och
isynnerhet förbrukas af klädesfabrikanter för
rengöring och valkning af ylleväfnader, har bolaget
innehaft patent under 5 år. Svafvelsyran
tillverkas bär efter det nyaste och hittills fullkomligaste
sätt, och fabriken, som ännu är den enda i
riket, är anlagd i sådan skala, att den kan
åstadkomma en tillverkning af vid pass dubbelt så
mycket svafvelsyra, som för närvarande förbrukas i
Sverige. Salpetersyran tillverkas så väl i
koncentreradt som utspädt tillstånd. Den gröna såpan,
som här t ill re des af hampolja och oljsyra, hälften
hvardera, med kalilut, utmärker sig derigenom att
den ej meddelar tvättgods någon oangenäm lukt,
såsom förbållandet är med den vanliga i handel
förekommande gröna såpan. För tillverkningen af
svafvelsyran och stearinljus-fabrikationen erhöll bolaget,
vid 1847 års exposition af Svenska slöjdalster,
belöningsmedaljen i silfver.
Liljekou välje, lillekon vall, baröron, gliseblad,
bockblad, majliljor (Convallaria majalis), en
mångårig växt, hvilken förekommer på hårda backiga
ängar, öfverallt i riket, ända till norra delen af
Wermland, i Helsingland nära Jerfsö, i Jemtland
och sydligare Lappland nära Umeå och
Wendals-elfven. Blommorna äro, i friska tillståndet,
at-märkta genom sin angenäma lukt, den de likväl
helt och hållet förlora vid torkning. De användas
Dågot litet i medicinen; bladen och rötterna
kunna användas till färgning af gult och grönt. Med
undantag af får och getter ätes örten ej nf
husdjuren.
Liljencrantz, Johan, föddes d. 20 Ang. 1730
i Gefle. Fadern var prosten och kyrkoherden
Anders Westerman. Efter fulländade studier ingick ban
i kommerse-kollegium, hvarest han 1756 blef
notarie och sekreterare i sekreta handels- och
manu-faktur-deputationen, der han, genom sina insigter
och sin skicklighet, vann ett så allmänt förtroende,
att han fick understöd till en utländsk ekonomisk
resa. Efter hemkomsten inrättades en serskild tjenst
för honom, under namn af bandels-intendent. Det
sätt, hvarpå han rättfärdigade sine förmäns väntas,
gjorde att han fick kommerseråds namn, blef ledamot
af vetenskaps-akademien och adlades år 1768,
hvarvid han antog namnet Liljencrantz, och upplifvade
denna redan utgångna ätt, hvars stamfader äfven
hette Westerman. Det var likväl isynnerhet
Gustaf III förbehållet, att till rikets nytta använda
bans ovanliga insigter, då han år 1775
anförtrodde honom det, egentligen för hans skull, åter
upplifvade finans-ministers-embetet, under namn af
stats-sekreterare för bandels- och
finans-ärender-na, hvarpå sedan följde presidents-platsen i
statskontoret, vidare densamma i kommerse-kollegium,
kallelse till rådkammaren, friberre-diplom och
värdigbeten af kommendör af alla Kongl. Maj:ts
ordnar, hvilket likväl, efter tidens bruk, var något
mindre än Serafimer-riddare, hvartill flera anor
fordrades och hvilken dekoration först tilldelades
honom vid Carl Xlll:s kröning år 1809. Gustaf III
förstod minst af allt finansläran; men han kände
hvad blott utmärkta menniskor känna: gränsen för
sina insigter, och visste att förtro sig åt dem,
som ägde hvad honom fattades. Han förtrodde sig
således i detta fall åt Liljencrantz, och hade han
icke blifvit förledd alt vid ett par tillfällen rubba
detta förtroende, skulle hans regering varit fri från
nästan alla de skuggor, som förmörkade henne.
En stor del of dess ljusa sidor få deremot
tillskrifvas detsamma. Realisationen år 1776 var
Liljencrantz^ verk och ehuru den, liksom nästan
hvarje Gustafs åtgärd, blifvit tadlad, skall likväl elf
oväldig efterverld erkänna, alt hon gjorde slnt på
oredan i rikets penningeverk och blef grunden för
landets uppblomstrande, för välmågans tillväxt och
näringarnes möjliga utveckling. Vid sin Italienska
resa ville konungen gifva Liljencrantz en fullmagt
in b|anco att förvalta alla ärender, rörande
banken, statsverket och finanserna; men han vägrade
emottaga en sådan, likasom den ena procent af
all införskrifven spannmål, konungen tillagt bonom,
och hvaraf han emottog blott en half. Genom L:s
försorg uppkom det i stalsförvallningarnes historia
sällsynta fcnotnen, att hvarje tunna spannmål,
staten införskref, kostade en och en tredjedels
riksdaler mindre än hvad private handlande derför
betalte, och att tolf tunnor guld besparades för det
allmänna. Den förordning om en fri
spannmålshandel L. år 1775 utverkade, är egentliga
grunden till Svenska jordbrukets förkofran och väckte
så mycket uppseende, att Franske ministern i
Stockholm lät öfversatta den (or den namnkunnige
Turgots räkning. L. afstyrkte den regala
brännvinsbränningen; men till konungens och landets olycka
hördes hans råd den gången icke. Är 1786 tog
han afsked från stats-sekreterare-embetet, då
konungen tillät honom sjelf föreslå sin efterträdare,
men hvilket fortroende han nndanbad sig. Han
qvar-blef emellertid i kommerse-kollegium, hvilket ban
lemnade 1812 och efter 60 års tjenstgöring vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
