Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindskiöld, Erik - Lindstadfors eller Lindefors - Lindsten, Olof - Lindström, Carl - Lindström, Jakob Niklas - Lindström, C. G. - Lindström, Jöran - Lindärfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarvid Frigelius var preses och L. respondens,
antogs till guvernör för dess naturlige son, grefve
Gustaf Carlsson, och skickades med honom att
besöka fremmande länder och universiteter. Utsågs
efter hemkomsten 1668 till eloqv. professor i Lund;
men, då hans brukbarhet i statens värf bemärktes,
till sekreterare i kongl. kansliet och
legations-sekreterare vid Svenska beskickningen till
konungavalet i Polen. Han adlades 1669, då han antog
namnet Lindskiöld. Carl XI utrönte snart hans
kunskaper och brukbarhet, när han, 1671
afskickad i ett diplomatiskt ärende till Danmark,
derifrån återkommen, användes att föra protokollet i
rådet. Han utnämnde honom 1673 till sin egen
handsekreterare, följande året till hofråd och 1676
till lagman i Bohuslän, hvilket ej var annat än en
sinecur, emedan L. blott uppbar embetets
inkomster, utan att förvalta det, då hans tid var
upptagen af andra befattningar. Med undantag af en
kort tid, från 1677 till 1681, då Johan
Gyllenstjerna nästan ensam innehade konungens
förtroende, åtnjöt L. detsamma i så hög grad, som han
förtjente det, och befordrades efterhand till de
högsta värdigheter, såsom till hofkansler och
ordförande i justitie-revisionen, landtmarskalk vid 1686
års riksdag, s. å president i den då inrättade
lagkommissionen, kongl. råd, Lunds akademies
kansler och 1687 upphöjd på en gång till friherre och
grefve, hvarvid han skref sig grefve till Stafsund,
friherre till Lindevad, herre till Brevik och
Klackeborg. År 1688 blef han kronprinsen Carls
guvernör, men afled föga mer än ett år efter denna
sista befordran d. 11 Juni 1690, endast 56 år
gammal. L. hör onekligen till Sveriges utmärktaste
män på sin tid, samt, om man undantager
beskyllningen för en viss tillgänglighet för skänker,
hvilken dock icke är så bevisad, att den kan anses
ovedersäglig, en för sina förstånds och hjertats
egenskaper högst aktningsvärd menniska och
statsman. Han anses för reduktionens egentlige
upphofsman; men dess hårdheter och orättvisor få ej
tilläggas honom. Ehuru en uppkomling och
således redan derföre af den gamla adeln sedd med
sneda ögon, förstod han likväl att, genom sin
foglighet, rättvisa och obestridliga goda egenskaper,
försona dess ovilja och vinna dess undseende med
sin förtjenst. Carls fredssystem hade i honom sitt
starkaste stöd, och den inre hushållningen,
lagarnas öfverseende och Svenska kyrkolagens
utarbetande stå hos honom i stor förbindelse. Derjemte
var han förmodligen sin tids ypperste vältalare i
landet och åtminstone en af dess lyckligaste
poeter, ehuru trägna embetsgöromål lemnade honom
föga tid öfrig att egna åt sånggudinnorna. Man
har emellertid af honom flera både Latinska och
Svenska skaldestycken och prosaiska skrifter, t. ex.: De
Svenska Amazonernas välförtjenta lof; Fyra psalmer
i gamla psalmboken; Den store genius, ballett på
Carl XI:s födelsedag; Pax in imperio turbata, m. m.
— Hans ätt utgick med siste sonen, Olof,
hvilken stupade, såsom ryttmästare, i Ukrän d. 15
Juni 1709. De begge andra sönerne, Carl och
Erik, hade förut omkommit på ärans fält.
Lindstadfors eller Lindefors, jernbruk i
Wernamo socken af Småland, 1/2 mil från Hörle bruk,
vid Hook-ån; anlades 1803 af frih. Carl
Liljecreutz, hade 1 stångjernshammare med 2 härdar,
då bruksrörelsen der nedlades och flyttades till
Carlsfors. (Se vidare: Hörle, jernbruk).
Lindsten, Olof, hautboist vid gardet, var Runii
vän och beundrare och utgaf tredje delen af hans
Dudaim. Han var äfven sjelf författare, har
skrifvit åtskilliga skaldestycken, en Minnesdikt öfver
Dudaims andra del; en Grafskrift öfver Runius;
ett Lofqväde öfver Lucidors Helikons Blomster samt
orden till den gamla gardesmarschen, då nya
gardet utryckte till Ladugårdsgärdet 1717.
Lindström, Carl, född i Östergöthland 1801,
elev af Svenska konstakademien, har sedan 1821
vistats utomlands, mest i Italien, är isynnerhet
utmärkt genom sina handteckningar, som han ”i ett
behagligt manér färglägger, och som finna mycken
afsättning.”
Lindström, Jakob Niklas, född d. 23 Jan.
1801 i Wisby, der fadern var handlande,
promoverad till läkare 1822 i andra hedersrummet,
följande året anatomie prosektor och 1830 medicine
adjunkt, vistades från 1831 i Stockholm, der han
snart tillvann sig ett så allmänt förtroende, att
han blef en af hufvudstadens mest anlitade läkare.
Fick professors titel, men afled d. 29 Sept. 1834
i koleran.
Lindström, C. G., sångare vid kongl. theatern,
med titel af hofkamererare, och uppfostrad i
Desguillonska elev-pensionen, uppträdde i slutet af
1790-talet på theatern, och väckte derstädes
mycken uppmärksamhet genom sin sköna, klangfulla
tenorstämma, den yppersta Svenska näst Karstens
och sannolikt en bland de vackraste manliga
röster, som blifvit hörda från någon skådeplats. Till
denna utmärkelse lade L. äfven den af ett
fördelaktigt yttre, och hans theatraliska bana hade den
sällsyntheten, att han började den i älskare-genren
och slutade den äfven deri, utan att under den tid
af mer än 40 år, han tillhörde skådeplatsen,
hafva, med kanske ett par undantag, haft någon
annan. Han lemnade scenen 1840, men uppträdde
åter derpå vid ett par galaspektakler, hvilka
gåfvos i anledning af Carl Johans regerings-jubileum
i Februari 1843. Han sjöng då Ferdinand Cortez
höga tenorparti i operan af samma namn, utan att
hvarken i röst eller figur röja särdeles många spår
af de några och 60 åren.
Lindström, Jöran, född i Småland, var 1755
kyrkoherde i Nafverstads pastorat af Bohuslän,
dog 1786. Det berättas att han varit en så
häftig älskare af fiske, att han alltid medförde
fiskdon, då han om söndagarne lät ro sig till Mo
kyrka, samt att han en gång, då lyckan förde
honom midt i ett fiskstim, inställde gudstjensten på
nämnde ställe, emedan han tyckte det vara vida
tacksammare att taga aborrar än menniskor.
Lindärfva, annex till Säfvared, beläget i
Kinnefjerdings härad af Skaraborgs län, 1 mil S.S.O.
från Lidköping, 3/4 mil från Wenern. Kyrkan, af
obekant ålder, är af sten. Tornet ombygdt 1827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
