Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljungby horn och pipa - Ljungh, Pehr - Ljungh, Sven Ingemar - Ljunghem - Ljungqvist, Magnus - Ljungsarp - Ljungsilke - Ljunits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprung. Sägnen härom är, att de troll, som
bebodde bergen och skogarne kring Åhus i Skåne,
sågo med harm kyrkan uppbyggas derstädes och
kastade derföre tvenne stenar för att krossa henne.
De nedföllo likväl ett stycke derifrån och ligga
der ännu i dag. Den ena af dem kallas
Maglestenen och den andra Tippelstenen. Den förra håller
15 alnar i längd, 12 i bredd och 10 i höjd. Den
andra är något mindre. Under den större måste
trollen taga sin boning, sedan kyrkan blifvit
färdigbyggd och de ej mera hade någon trefnad i
den öfriga trakten. Här gjorde de sig stundom
glada dagar, och sådant var isynnerhet fallet om
jularne. År 1490, så är en allmän sägen, satt
fru Cecilia Ulfstand en julnatt på sin gård
Ljungby, nära hvilken de begge stenarne ligga. Man
berättade för henne, att musik och ett muntert
larm hördes från Maglestenen. En af fru Cecilias
raskaste svenner åtog sig att rida dit och se
efter huru det förhöll sig. Under vägen mötte han
en flicka, som för någon tid sedan försvunnit från
gården, man visste icke af hvad skäl. Hon
berättade honom, att hon blifvit bortförd af trollen,
och att detsamma skulle hända honom, om han ej
lydde de varningar hon ville gifva honom. Vid
framkomsten till stenen, såg väpnaren denna
upplyftad, hvilande på pelare, en mängd brinnande ljus
och trollen hoppande och sjungande rundt omkring.
En fager trollqvinna steg fram, räckte den
ankomne gästen ett dryckeshorn och en pipa, samt
bad honom att dricka bergakungens skål och blåsa
i pipan. Väl tog han hornet och pipan; men
kastade ut drycken öfver sin axel på marken, gaf i
detsamma hästen sporrarne och satte af öfver åkrar
och ängar rätt fram till gården, dit han framkom
före trollen, som måste följa den banade vägen.
Trollen samtliga jagade efter med vildt sorl af
hotelser och böner; men före dem hann
svennen fram och lemnade hornet och pipan i sin frus
hand. Trollen lofvade lycka och rikedomar åt fru
Cecilias slägt, om hon återgaf dem deras pipa och
horn; men hon behöll dem. De onyttiga
skatternas eröfring medförde likväl ingen lycka, hvarken
åt den som tagit dem, eller åt den som fick
bytet. Väpnaren dog nemligen tre dagar derefter,
och hästen redan följande dagen. På hans länd,
der några droppar af drycken fallit, voro både
hår och hud bortfrätta. Ljungby gård uppbrann
åtskilliga gånger, och den Ulftandska slägten
bibehöll sig icke länge. De båda trollsakerna
förvaras ännu vid Ljungby gård, såsom minnen af
den underbara sagan. Hornet är af någon okänd
metallblandning, med messings-zirater. Pipan är af
hästben, och den ton, hon ger ifrån sig, liknar
gökens läte.
Ljungh, Pehr, professor, utgaf år 1665 i
Upsala en dissertation De Educatione, och 1677 en
afhandling: De jure parentum in liberos.
Ljungh, Sven Ingemar, landskamrerare, Led.
af W. A. och R. af W. O., död 1828. Har i
akademiens handlingar 1823—1826 infört en
berättelse om Nya insekter utur egna samlingar.
Ljunghem, annex till Warola (Walora) i Kåkinds
härad, beläget i Gudhems härad af Skaraborgs län,
1 3/4 mil S.S.O. från Sköfde. Kyrkan är byggd af
sten. I socknen märkes: Herregården eller Lars
vid Ledet, 1 mtl. säteri. S:t Ingemos källa (se: S:t
Ingemo). Socknen innefattar 9 1/8 mtl. och har 273
invånare. Af dess areal 3,263 tunnl. äro 10 sjö
och kärr. Adr. Sköfde.
Ljungqvist, Magnus, lazaretts-läkare i
Linköping och död derstädes 1798, vid 53 års ålder;
var en gladlynt man, och förordnade i sitt
testamente, att många gäster skulle bjudas till hans
begrafning, väl förplägas och dricka hans skål,
hvilken föreskrift noggrannt uppfylldes.
Ljungsarp, annex till Dalstorp, beläget i Kinds
härad af Elfsborgs län, 2 3/4 mil S.S.O. från
Ulricehamn. Kyrkan är af sten och mycket gammal. I
socknen märkes tvenne herrgårdar: Lagmanshaga
och Gunnarsbo. Socknen innefattar 12 1/4 mtl. och
har 596 invånare på en areal af 17,565 tunnl.,
hvaraf 2,120 äro sjöar och kärr. Adr. Svenljunga.
Ljungsilke (Cusenta epithesmum), en snyltväxt,
hvilken förekommer på andra växter, såsom ljung,
timjam o. dyl., utan känd hushållsnytta.
Ljunits, ett härad i Malmöhus län af Skåne,
innefattande 7 socknar, nemligen Södra Willie,
Nöbbelöf, Sjörup, Kattslösa, Balkåkra, Snårestad och
Skårby, hvilka tillsammans innefatta 122 1/3 mtl.
med 5,600 invånare. Häradets namn skall härleda
sig af ordet Ljungeld, hvarföre det i äldre
handlingar också kallas Ljungelds eller Ljugnees härad.
Södra delen af häradet är någorlunda jemn, med
bördiga åkrar och ängar, men den norra delen
mera backig, skogbevuxen och med mindre
gifvande jordmån, som för det mesta består af lera.
Med ganska få undantag äro alla byar inom
detsamma för flera år tillbaka enskiftade, bestående
större delen af frälsejord, lydande under de inom
häradet belägna flera herregårdar, hvarifrån på
långliga tider icke bortsålts något enda hemman,
hvilket tyckes bevisa ägarnes stora rikedom och
förmåga att ordentligen förvalta sitt gods.
Åkerbruket utgör hufvudnäringen, hvilket skötes väl,
fast jordmånen icke i allmänhet är så fruktbar.
Bland allmogen råder större tarflighet än i vestra
delen af länet, härledande sig till en stor del
derifrån, att större delen icke sjelf är jordägare och
mindre förmögen. Uttalet är hårdt och bredt.
Männernes klädsel är tröjor af blått vadmal, stora
vida skinn- och linnebyxor, breda hattar med röda
eller blåa band om kullen, samt styfva, blåaktiga,
högt uppstående linnehalskragar med spetsar,
bibehållne från de gamle Göthernes klädedrägt.
Qvinnorna begagna lika beskaffade kragar jemte en
besynnerlig hufvudbonad, med vidt utstående stora
flikar af linnekläden, som kallas hufvudtag,
hvilken på samma sätt som andra hufvudbonader, en
gång sammanbunden påsättes och aftages. För
öfrigt har qvinnodrägten någon likhet med Danska
och den i norra Tyskland, bestående af blåa och
svarta kjortlar och tröjor, korta lif i kläderna,
med gröna och blåa sidenband på lifstycket och
nedan om kjortlarne, hvilken drägt för öfrigt är
mycket ful och vanställer både kropp och utseende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
