Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckås ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
740
magra kalfvar.
Maj, den Inta.
Magra kalfvar glüinnia springa, ett
gammalt ordspråk, betecknande, att då man är
hungrig förgår all lust att dansa.
Mahnlaf, tagel-laf (Licbcn jubatus), en |afart,
hvilken förekommer allmänt och ymnigt på
trädens stammar och grenar. Användes med fördel
till busbebofsfärgning.
Main, Jakob von, hette förnt Meln och
adlades 1648. Ett bevis på huru man då för tiden
kunde blifva adelsman, äro de skäl, soin i dennes
adelsbref anföras, såsom anledningar till bans
upphöjelse. Dessa voro: "för det ban i hela sin
lifstid fört ett dygdigt, oppricbtigt och redeligit
lef-werne, trätt uti frelse gifte, hvars Man igenom
lina trogna och tappra tjenster icke litet har gjort
sig förtjent; utom des hafva åtskilliga Stånds
personer för honom Qitigt inleresseral." Ätten är
längesedan utgången.
Maj, den lista, har sedan flere århundraden
tillbaka blifvit firad på olika sätt, och bar,
synnerligen i Stockholm, mera förr än nu för tiden,
varit en festlig dag för dess invånare; men när den
ännu brukliga plägseden att åkande, ridande eller
gående göra en promenad till och på Kongl.
Djurgården tagit sin början, torde vara svårt att
bestämma. Ursprungligen härleder sig Majdagens
firande från de södra orterne och ej frän Svea land;
ty årstiden medgifver det icke, och man ser
merendels derstädes, om ej snö och is, den 1 Maj
likväl inga grönskande träd, inga blomster, eburn
undantag ägt rum. Våra Göthiske förfäder delade
året i tre delar: den första tredjedelen begynte
med solståndet vid jultiden; April månad var
således med i vintertalet och de lära derföre ansett
våren taga sin början den t Maj, hvilken dag
firades på ett eller annat sätt. Olaus Magnus
säger, att i norra Sverige skedde detta med
"traktering och kalas", deraf ordspråket uppkommit,
att man den t Maj skall "dricka märg i ben",
och anmärker derjemte, alt denna plägsed kommit
från de södra orterne. Seden att uppresa majstång
(se detta ord) först på midsommarsaftonen, visar
ock att Majfesten ej leder sitt ursprung från
norden. Aftonen och natten före den 1 Maj (se
Val-borgsmessaftonen) är i de flesta delar af vårt land,
med nndantag af de nordligaste, der våren
inträder senare, en äkta folkhöglid. Onekligen är att
den I Maj i vårt land anses såsom en af
mellandagarne mellan vinter och vår. Landtmannen
kallar, efter denna dag, den uppgående solen vårsol
och om ock de första Majdagarne äro kalla,
lägger han det föga på sinnet, ty "Maj kall, fyller
bondens lador all." Dagarna äro ock alllid varma
nog mot vinterns. Rudbeck, i sin "Atlantica" (Tom.
II, sid. 100), omnämner en bardalek den 1 Maj,
emellan några personer klädda i pelsverk och
vinterkläder, samt andra öfverhöljda med blomster,
hvilken Norrmänneme brnkade anställa och änna i
Rudbecks tid (slutet af 1600-talet) öfvades på
några orter i Sverige. Olaus Magnus beskrifver
äfven en folklek, hvilken uteslutande tillhört denna
dag och som intill senare tider varit bruklig, samt
bestod deruti, att tvenne flockar af ynglingar och
män till häst utsågos, att på skämt strida mot
hvarandra. Den ena flocken bade i spetsen för
sig en anförare, som föreställde vintern och
derföre var klädd i djurskinn, samt beväpnad. Han
kastade kring sig snöbollar och isstycken, samt
ställde sig djerfvare i den mån vintern ännu var
rådande. Den andra flocken bade äfven sin
anförare, den der föreställde sommaren och kallades
Mnjgrefve (Comes floriales) samt var klädd med
löf och blomster ("dilTiculter repertis"). Den flock,
som hade den rådande årstiden på sin sida, var
häftigast. Vintermannen och bans följe utströdda
eldmörja. Majgrefven och bans flock förevisad*
björk- och Iindgrenar med löf, hvilka, sedan
qvi-starne långt förut blifvit satta i vatten, nu
utslagit. Omsider förklarade det tillstädesvarande
folket, att ’for den allmänna glädjens sknll" segern
borde tillhöra sommaren, och ett gladt gästabud
slutade leken. — En annan vacker, ännu öflig
Majlek, hvilken på vissa orter aldrig försummas den 1
Maj, är denna: Gossarne förena sig i par. Hvarje
par upptager, sedan de två fattat hvarandras
bänder, mellan sig en flicka, som sätter sig på
goss-parets armar, stödjande sig mot deras axlar, eller
om "det skall vara mycket väl", omfattar de två
gossarnes balsar. I denna ställning bilda nu
samtlige en stor ring, hvilken snart begynner röra sig,
nnder afsjungandet af en polska eller något annat
stycke. Under tiden höjas och sänkas flickorna,
hvilka, att föröka glädjen, kasta hopvecklade
halsdukar o. dyl. öfver ringen emellan sig. — Till
denna och nästföljande dagar böra i öfrigt åtskilliga
andra sommarlekar. — I några delar af landet bar
det varit en sed, att busbonden denna dag sjelf
gått vall med sina kreatnr, emedan den "firas af
barn och ungdom, såsom en deras lilla högtid."
Osäkert är om just detta varit orsaken. Heldre
torde den böra sökas i den bos allmogen ganska
allmänna tron, att boskapen, som äfven denna dag
är utsatt för mångfaldigt ondt, nu behöfver en
synnerlig tillsyn. Sålunda tros t. ex. i några
orter, att trollqvinnorna den 1 Maj utskicka sina
diharar och Irollbarnr, som di mjölk af korna,
hvarföre dessa nu ofta hållas inne, samt rökas med
svafvel och linneklutar. — Eljest ystar
bondgumman gerna denna dag, på det hon bela året må
få god lycka dertill. När kreaturen om aftonen
hemkomma, afsynas de, och om någon skada
för-märkes, slås flinteld öfver dem. Tidigt på
morgonen denna dag utföras äfven hästar att bada,
hvarigenom de tros det året vara skyddade från
utslag. — I några delar af landet, såsom i
Dalsland och Bohuslän har sommarhalfåret deremot
ansetts taga sin början med Sofiedagen, eller den 15
Maj, hvilken dag deraf, åtminstone i Vestra Dal,
ännu heter Ifalfvardsmessa (se Halfvard, S:l), d. ä.
Ilalfårsmessa. I Bohuslän hafva de hållit den så
helig, att ingen då velat arbeta åt sig sjelf. I
närliggande Wäne härad och troligen flerstädes
tändas, aftonen denna dag, Maj-eldar på bergen.
För öfrigt äro mångfaldiga sedvanor fästade vid
denna dag. Äfven den följande dagen anses af
allmogen som en lyckosam dag. Ersmessdagan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
