Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malmöhus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marstrand.
Marstrand.
777
Thords sida, med föreskrift att följa dennes råd.
Svante Sture blef 1497 riks-marsk och bibehöll
embetet, likasom Carl Knutsson, äfven sedan ban
blifvit riksföreståndare. Efter bans död stod det
obesatt, till dess Gustaf I år 1526 dermed beklädde
Lars Siggeson Sparre, som innehade det till sin
död. Gustafs son och efterträdare gjorde Svante
Sture sedan till riks- marsk. Bland embetets
mär-keligaste innehafvare efter den tiden böra nämnas:
Jakob De la Gardie, Gustaf Horn, Lars Kagg och
Carl Gustaf Wrangel. Det erhöll, genom 1631 års
regeringsform, sin första egentligen lagliga tillvaro,
då det förklarades för det andra i riket, dess
innehafvare tillades högsta befälet öfver
krigsmag-ten, presidentskapet i krigs-kollegium, delaktighet
i förmyndare-regeringen under konungens
minderårighet och titel af general-fältherre. Vid
kröningar bar ban rikssvärdet. Man räknar
inalles 28 riks-marsker, ty sedan Carl Gustaf
Wrangels tid hafva presidenterne i
krigs-kollegium icke burit denna titel, utan vanligen
tillika varit riksråd.
Marstrand, en sjö och stapelstad, innehar l:sta
nummern af Svenska städernas 5:te klass, samt en
fördelaktig belägenhet i Bohuslänska skärgården,
under 57° 54’ nordl. bredd. I anseende till
be-byggnad, folkmängd, näringar och industri, saknar
den likväl all betydenhet, och öfverträffas i dessa
afseenden af ganska många fisklägen i samma ort.
Staden är gammal, och har genomgått mänga
skiften af uppblomstring och lägervall. Under
namnet Mdxslrandir omtalas den såsom en vigtig
handelsplats, redan i förra hälften af trettonde
århundradet, då dess anläggning synes blifvit gjord
af den berömde Norske konungen, Hakon
Ilakons-son med tillnamnet den gamle, hvilken särdeles
vinnlade sig om skärgårdens uppbjelpande. Den
förträffliga bainnen, som anlitades af både Tyskar
och Engländare, äfvensom ett för handen varande
sillfiske, voro de närmaste orsakerna till stadens
uppkomst. Namnet förändrades sedan till Malstrand,
hvilket först pä 1500-talet utbyttes mot det
närvarande. Ar 1343 lemnades staden, jemte andra
orter, till lifgeding åt drottning Blanka, och
afbrändes 25 år derefter af Svenskar och Hanseater,
hvilka dä fejdade mot Norrige. Ar 1449 hyllades
der Christian af Oldenburg till konung i Norrige,
vid hvilket tillfälle staden af konung Christoffer
några år förut erhållna privilegier förnyades.
Stadens förnämsta blomstringsperiod infaller i senare
hälften af I6:de århundradet, dä konung Fredrik
Il:s åt densamma gifna privilegier nästan uteslutande
lemnade bela det dä utomordentligt rika sillfisket och
åtföljande handel i Marstrands händer. Hvad
inverkan på stadens välstånd dylika förmåner haft,
inses lätt af samtida författares uppgifter, att flera
tusende utländske fartyg då besökte skärgården,
och alt endast i Marstrand saltades och torkades
för utskeppning årligen omkring femtiotusen läster
sill; men att den folkmängd, som, beräknad till
många tusen personer, från alla håll här
sammanpackat sig, framkallat en osedlighet, som
dittills ej ägt sin like i någon Nordisk stad, och hvilken
slog samtiden med häpnad och fruktan för bela
landets drabbande af förutspådda himlens
straffdomar. Staden ägde ock den tiden 2 borgmästare,
en byfogde, en syndicus och tio rådmän.
Välståndet blef härigenom så grundadt, att det ej led
något afbräck genom sillfiskets upphörande år 1587
och den totala eldsvåda, som föregående år lade
staden i aska. Till och med den brand, som
ödelade staden 1643 på nylt, medförde ej större
förluster, än att Marstrand erbjöd sig att, emot 10
års frihet från alla kronoutskylder, bebygga de
af-brända tomterna med stenhus, och uppsätta samt
underhålla 4 örlogsskepp om 200 läster hvardera
och med 24 kanoners bestyckning. Danmarks
politik, att göra Marstrand till en nederlagsplats för
handeln på Skandinaviens vestkust, följdes äfven af
Carl X, sedan staden i Roeskildska fredsslutet
blifvit en Svensk tillhörighet; af den senare dock
tänkt såsom förenad med Götheborg. Till förmån
för dessa båda städer, hvilka försågos med nya
friheter, upphäfdes de öfriga kuststädernas
stapelrätt, och Marstrands rival, Kongelf, förklarades till
och med böra upphöra att finnas såsom stad.
Denna afsigt om Götheborgs och Marstrands förening
lill elt lyckades dock icke, utan vållade snarare
den senares fall, genom den uppkomne afundsjukan
hos den förra, hvilken snart började utöfva den
starkares rätl. Stadens förfall började år 1669,
då, på Götheborgs anstiftan, den förlorade
åtskilliga af sina förnämsta handelsfriheter, och b vartill
kom en, samma år inträffad större eldsvåda, bvilkeu
efterföljdes af ännu svårare, åren 1682 och 1699.
Vidare tillkom stadens eröfring och besittning af
Danskarne 1677—1679, samt 1719—1720, och
den ålagda skyldigheten, att underhålla garnisonen
på Carlstens fästning. Denna olyckliga tidpunkt,
hvarunder Marstrand nedsjönk till den uselhet, att
den ej en gång kunde betala sina kronoulsky lder
eller deltaga i val af berredagsmän, upphörde
med år 1750, då elt inträffande rikt sillfiske,
och en nyvaknad industri hos borgerskapet,
förorsakade en stigande välmåga. Denna hann sin
höjd, då staden år 1775 förklarades för l’orto
Franco, med de mest lysande friheter, ehuru det
synes, som stadens borgerskap deraf skördat den
minsta frukten; åtminstone fann det sig besvärad!
af en mängd brottslingar, hvilka på grund af porto
franco-friheten, der vunno en oantastclig
frihets-ort. Handeln och folkmängden tillväxte emellertid
ansenligt, och upphäfvandet af
frihamnsrätligbe-ten, år 1794, i följd af yttre och inre intriger,
blef första orsaken till stadens nedsjunkande i det
lägervall, som ytterligare fullbordades genom
sillfiskets upphörande år 1808. Alltsedan har
Marstrand befunnit sig i elt dödstillstånd, betraktad
såsom stapelstad, äfven om man måste erkänna,
att den, såsom badort och garnisonsplats, börjat
på senare år något resa sig ur sin fattigdom. Den
utrikes handeln är alldeles ingen, och landthandeln,
högst obetydlig i anseende till stadens läge på en
klippa i skärgården, på en mils afstånd ifrån
fasta landet. Ingen skeppsfart finnes, emedan
de under dess tullkammare skrifna fartyg tillhöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
