Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Monroe.
Mont||elius.
819
merse-kollegium. Uteslutande rätt till utgifvande
af vissa böcker meddelas af konungen, och för en
tid af bögst tjugu år. Det bänder t. ex. att vissa
skrifter utgifvas till uteslutande förmån för vissa
allmänna iorättningar.
Monroe, en Skotte, som under Gustaf II Adolfs
tid tjenade i Svenska bären, och flera gånger
omnämnes i 30-åriga krigets historia.
Monstrans, af Latinska ordet monstrare (att visa),
var ett käril af guld, eller vanligen af silfver,
merendels förgyldt, hvaruti lades det till
nattvarden hörande vanliga bröd, sedan presten helgat
och invigt det till andligt bruk. Sitt namn tyckes
detta käril fått deraf, att det, jemte kalk och
patén, var uppstäldt på altaret till prydnad och
åskådande, samt bars äfven omkring kyrkan och
ut på gator och gränder, för att offentligen
uppvisas, hvarvid knäböjning, dä det heliga brödet
låg i monstransen, hörde till religionsbruken.
Mon-stransen förvarades i ett öfverst i kyrkan dertill
inrättadt rum, som kallades Ciborium (se detta ord)
och äfven "heliga lekamens bus." Dessa rum
blefvo efter reformationen förstörde och igenmurade.
I Svartbrödraklostret i Stockholm, vid
Svartmangatan derstädes, fann man en inonstrans,
innehållande 642 lod silfver, hvaraf man lät slå mynt.
I Ramundabo kloster i Nerike anträffades en om
279 lod, och i Hillersjö kyrka i Upland, bar man
sett en af 80 lod; men äfven finnas de, som icke
hålla mer än 50 lod. Flere af våra äldre kyrkor
hafva ännu dessa prydnader i behåll. Några
mon-stranser kunna, utom sin högre bestämmelse,
äfven anses för reliker, emedan sådana voro
infattade och förvarade i foten och nedre delen deraf.
Moiitecuculi, Rttiiiioudo, född i Modena I 608,
gick i Österrikisk tjenst och var redan 1637
öfverste, då ban, i spetsen för en kavalleritrupp,
vann någon fördel öfver Svenskarne i Schlesien;
men blef 1639, jemte Ilofkircben, vid Melnitz
tillfångatagen af Banér, samt qvarhållen i
fångenskapen i två år. Är 1646 fick ban åter något
befäl i Schlesien, och, i förening med De Wertb,
tillfogade han Svenskarne en förlust vid Triebel.
F.ftcr Westfaliska freden företog han flere resor,
hvarunder ban först besökte Sverige, hade i
Modena den olyckan att i en karusell döda sin vän
Manzini, och gick 1657 i Polsk tjenst, för att
åter strida mot Svenskarne. Är 1680 dog ban i
Linz, träffad af en nedfallen bjelke. Ilan var
äfven författare och bar skrifvit öfver krigskonsten.
Montgomery. Denna i Franska och Skottska
historien namnkunniga slägt blef 1736 naturaliserad
i Sverige med, sedermera majoren och R. af S. O.,
Carl Montgomery, född d. 25 Aug. 1690,
död d. 14 April 1762. lians sex söner
introducerades på riddarhuset 1756. Den äldste, Jolin,
född i Skottland 1701, var brukspatron; den
andre, Mavi«l Kristoffer, löjtnant och R. af S.
O.; den tredje, Carl Julian, major och R. af
S. O.; den fjerde, Otto Wilhelm, fàndrik; den
femte, Pustar Ailoir, blef major och R. af
S. 0.; den sjette, Kdvurd, var vid
introduktionen endast 10 år och blef sedan kornett vid
Östgötha kavalleri. Den femte i ordningen hade
en son,
Montgomery, Gustaf Adolf, född i Finland
d. 24 Maj 1792, tog vid utbrottet af 1808 års
krig tjenst som trumslagare, blef sedan
underofficer, bivistade flere affärer under nämnde års
fälttåg, fick silfvermedaljen för tapperhet i fält
och utnämndes till officer. För det mod han
ådagalade i träffningen vid Hörnefors d. 5 Juli 1809,
befordrades ban till löjtnant. Under fälttåget i
Norrige 1814 deltog ban i affärerna vid Liers
skans och Medskog, samt tog vid Malmberget
några fångar. Ar 1817 blef ban kapiten i
generalstaben och följande året major vid Jemtlands
regemente och R. af S. O. Tog afsked 1821, för
att gå i Grekisk tjenst, men hvarifrån en
sjukdom hindrade bonom. Fick sedan
öfverste-löjt-nants och derefter öfverste karakter; blef 1841
landshöfding i Jemtland och 1842 derifrån flyttad
till Westerbotten. Herr M. bar uppträdt både
såsom riksdagsman och författare. I förra
egenskapen yrkade ban vid 1823 års riksdag dykeriets,
nummerlotteriets och assistansens npphäfvande, en
förändring uti organisationen af krigs-akademien pä
Carlberg och af arméens nya fördelning, samt ett
annat system för vårt försvarsverk. Som
författare har ban utgifvit biografier öfver general
Ve-gesacb, landshöfdingen Edelstam och öfverste Eck,
Anmarknmgar och idéer om våra försvarsanstalter
samt Historia öfver kriget mellan Sverige och
Ryss-lund ISOS och ÉS09, hvilken blifvit öfversatt på
Fransyska, och förskaffat sin författare den
utmärkelsen, att prydas med officerstecknet af
hederslegionen.
Mont||elius, Anders, föddes d. 3 Juni 1731 i
V. Wingåkers församling af Södermanland, der
fadern, Abraham Bonovius, var adjunkt hos prosten.
Fadern dog tidigt, men modern gifte sig med
sedermera lektorn och prosten Monthelius, hvars namn
antogs af dess unge sLjufson, såsom ett
tacksamhetsbevis för dess faderliga värd. Genom dess
understöd fick ban studera, kallades af bonom till
prest, vigdes dertill 1754 och blef 1758 magister.
Anställd såsom informator bos friherre Rålamb, fick
han 1762 predika för kongl, hofvet, hvars
uppmärksamhet ban väckte genom sina ovanliga
talare-gäfvor, så alt ban utnämndes till hofpredikant,
erhöll 1766 denna befattning bos kronprinsen, bvilkeu
han följde till Helsingborg, der prinsen skulle vara
sin gemål till mötes, blef de nyförmäldas
biktfader, fick uppdrag att undervisa prins Fredrik Adolf
i kristendomen vid dess nattvardsgång, erhöll som
belöning öfver-bofpredikants titel och theol.
doktorshatten, och då V. Wingåkers pastorat blef
ledigt, anhöll bela församlingen enhälligt om M:s
uppförande på förslaget såsom den fjerde. Han
utnämndes också till kyrkoherde derstädes 1768,
och hade förmodligen stigit till de högsta andliga
värdigheter, om icke en för tidig död afbrutit hans
bana d. 22 Maj 1776. Vid ledigheten till V.
Wingåkers pastorat voro flere mera förtjenta
kandidater i fråga; men församlingen önskade enhälligt
deras fordne pastors, Abrabam M;s son, eller den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
