Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrtengren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
854
MÅnnon.
HÅriembergi koppargrufva.
nom en skänk af två dyrbara silfverpokaler,
likaledes samlade genom subskription, och hvilka
tillställdes honom vid en serskildt föranstaltad fest.
Nils M. var bergad, men icke förmögen, redlig och
älskvärd i sitt väsen och förnekade aldrig som
enskild man de egenskaper , hvilka utmärkt honom
som otfentlig person.
Månsson, (jireger, kallas konung Magni Smeks
drots eller munskänk (Dapifer), men hvilket
embete ban åtminstone icke lärer länge innehaft, ty
1335 blef Nils Ambjörnsson Sparre konungens drols.
Månsson, Jttns, en Finsk adelsman, hvilken, i
spetsen för endast 1,000 man, med några små
kanoner, som fördes på slädar, mötte en skara af
12,000 Ryssar, hvilka, i Januari 1555, infallit i
Finland. Båda boparne stannade på ett pilskotts
afstånd från hvarandra, då den Ryske anföraren
tog ett stop bränvin, drack Månsson till och
kastade sedan stopet fram emot honom på
marken. Månsson svarade med sina kanoner, hvaraf
de förnämste Ryske officerare träffades och den
förskräckta hopen tog till flykten, förföljd af
Svenskarne, hvilka drefvo dem tillbaka inom egen
gräns och derunder fråntogo dem en mängd
vapen, hästar och tross. Denna bragd berömdes
mycket, men konung Gustaf fann den alltför
öfverdådig och anbefallde de sina större försigtighet.
Månstad, annex till Långhem, beläget i Kinds
härad af Elfsborgs län, 3 J mil O S.O. från Borås.
I kyrkan, byggd af sten, på en temligen hög kulle,
märkes en tafla af hvit marmor, föreställande
frälsarens lefnadshändelser. Socknen innefatlar 14
mtl. och har 567 invånare. Dess areal utgör
7,313 tunnl., af hvilka 375 äro sjöar och kärr.
Adr. Svenljunga.
Månstorp, kungsgård i Skåne. Se: Östra Grefvie,
socken.
Mård (Mårtes) ett slägte af rofdjurens andra
familj, hvaraf tvenne arter förekomma bos oss,
nemligen: Stenmård (M. Foina), af 17 tums längd;
gråaktigt mörkbrun, med svartbrun yfvig svans
och svartbruna ben samt hvit strupe och bringa;
fotsulorna med nakna trampknölar; bringfläcken
baktill bred, tvådelad; hufvudet aflångt
äggfor-migt, föga tjockare än halsen; öronen breda,
afrundade; ögonen temligen små, utstående,
glänsande, med mörk iris; näsan svartgrå;
näsborrarne halfmånformiga; morrhåren 2 — 3 tum långa,
svarta, rigtade bakåt; bakbenen längre än
frambenen; klorna, 5 på hvar fot, hvitaktiga, starkt
hoptryckta. Förekommer från Skåne högt upp i
norden och vistas i stenklyftor, gamla murar o.
dyl., skyr ljuset och jagar oin natten alla
varmblodiga djur samt är en farlig fiende för dufslag
och hönshus, emedan han der dödar allt hvad ban
träffar för att fa dricka bloden; i nödfall förtär
han äfven kallblodiga djur samt växtämnen.
Parningen sker tidigt om våren och honan föder i
April eller Maj 4—5 ända till 7 ungar. Skinnet
värderas mindre än det af följande art. Skogsmärd,
mård (M. sylvestris), af 22—23 tums längd, med
kastanjebrun kropp; svartbrun yfvig svans och
svartbruna ben; gul strupe och bringa; bringfläc-
ken bakåt spetsig; fotsulorna hårbeväxta; öronen
blekbruna. Varierar äfven hvit, på hufvudet
genom ögonen och till hjessan samt längs ryggen
skuggad med grått; på nosen, öfver bogarne och
svansroten rostgul; alla andra delar bruna och
undre sidan af svansen rostgul. Lefver i de flesta
af våra skogstrakter, från Skåne till Lappland,
men ej talrikt; ligger dold om dagen, men jagar
om natten och springer för det mesta i trädens
kronor, isynnerhet för att fånga ekorrar, hvilka
jemte större och mindre skogsfogel, ungharar och
fogelägg utgöra bans förnämsta födoämnen.
Parningen sker i Februari; ungarne äro 2—3, sällan
4, till antalet och om de fångas kunna de lätt
tämjas, samt blifva då vanligen lekfulla och
nöjsamma. Skinnet är om vintern utmärkt vackert
och betalas temligen väl, hvarföre djuret då jagas
och fångas. Af mårdskinn utfördes 1842, 126
skålp:d oberedda och 111 skålp:d beredda,
deremot infördes samma år 35 skålp:d oberedda.
Mårdaklef, annex till Kalf, beläget i Kinds
härad af Elfsborgs län, 5| mil S. från Borås.
Kyrkan, af träd, uppfördes 1688. Socknen består af
18| mtl. med 15,899 tunnl., af hvilka 1,125 äro
sjöar och kärr. Adr. Svenljunga.
Mårka kallas i Lappmarken den väg, man till
lands måste tillryggalägga mellan tvenne sjöar
eller båtleder. På Lappska benämnes den Muorke, och
ordet är sannolikt af Lappskt ursprung. Man
plägar nemligen draga båten med sig öfver land, när
det icke är långt ifrån den ena sjön till den
andra. Detta kallas muorkat och kominer
förmodligen af muora (träd); emedan man lägger vedträd,
stockar och dylikt tvärs öfver vägen, på det alt
båten måtte kunna dragas lättare. Mellan hvart
och ett träd, som sålunda lägges tvärs öfver
vägen, är ej större afstånd än ungefärligen
halfva båtens längd, så att han alltid hvilar på dem.
Vid elfverna kallas all den led, som måste t ill—
ryggaläggas landvägen, märka, den må vara bur
lång som belst, och hela skogstrakten vid en
sådan led kallas äfven märka.
Mårsätter, koppaibytta. Se: Lerbäcks bergslag.
Mårten i Ilallna. Han var bonde i nyssnämnde
by i Westergöthland, och erhöll af konung
Waldemar, enligt ett af honom utfärdadt bref,
såsom skänk för sin by, en del af en derintill liggande
skog, I ill belöning för bans goda råd och för det
bistånd byfolket gjorde bonom, under början af
misshälligheterna mellan bonom och hans broder
Magnus. Eljest går det i trakten en sägen, alt cn
bonde vid namn Mårten gifvit en konung Wales
fiende det rådet, att söndersåga isen på Wiken,
hvarigenom Wale omkom med hela sin här, och
Mårten fick till belöning för sin by så stor del
af skogen, som ban kunde springa omkring på
en dag. Han sprang också omkring ett
ansenligt stycke, men dog om aftonen af för stark
ansträngning.
Mårtenbergs koppargrufva, i Rättviks
socken af Dalarne, uppfunnen år 1753, men
derefter ödelagd och 1776 ånyo upptagen af grossh.
F. Lundin, hvilken fick tillåtelse att derstädes, på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
