Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odlingslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
or.
titlarna, samt ändtligen presidentskapet i
kommersekollegium, hvilket ban innehade från 1768 till
sio död d. 4 Sept. 1770. Han var en partiman,
och bedömdes af partierna. Detta omdöme bar
icke utfallit fördelaktigt. Han skildras såsom
lyck-söknre, smutsigt snål, föga skicklig hvarken som
skriftställare eller embetsmän, och till sin person
fnl och oansenlig. Har, utom den ofvannämnda
tidskriften, utgifvit: En gammal mans instruclion
/or sin son, titi han första gången bivistade
riksdagen.
or betydde, i sammansättning med ett annat ord,
detsamma som ganska, t. ex. o/mycket, ganska
mycket; o/stor, ganska stor; o/sannelika, ganska
säkert.
OTatt, Ångermanlands-dialekt, betyder stor.
Oreegli, Johannis Nicolai, tros varit född i
Glanshammars socken af Nerike och lärer hafva
blifvit magister. Med säkerhet vet man ingenting
om hans lefnadsförhållanden, förrän han år 1562
blef biskop i Westerås, der ban dog d. 2 Jan.
1 574. Han är bekant genom tvenne
omständigheter: den ena hans stadga för kapellaner och
klockare, hvari föreskrifves, huru de borde behandlas,
och hvilken utgör ett karakteristiskt bidrag till
kännedomen om lidens seder, emedan deri t. ex. yttras,
att pastor bör gifva sin sacellan (adjunkt) mesta
parten af de rätter ban äter sjelf och endast af
sitt matöl; att sacellanen bör sjelf bädda sin säng,
elda sitt rum (på det att någon piga ej skalle
komma in till bonom), tunna ölet och lägga
bum-melgàrd, m. m. Den andra handlingen är bans
förklaring, afgifven under Danska kriget, (då
sådan brist på vin var i landet, att nattvarden
derföre ej pä alla ställen kunde utdelas), att något
annat än vin bärtill kunde begagnas, t. ex. mjöd,
eller vinet utspädas, en mening, hvarom O. kom
i strid med erkebiskopen Laurentius Petri. Han
fick härigenom spenamnet: Liquorista.
onVr, egentligen ett från Latinet lånadt ord, med
betydelse af något, som, Tör vinnande af ett visst
ändamål, erbjudes en annan, betecknar i
allmänhet de gåfvor menniskor hembära bögre magier,
i afsigt att blidka deras förmenta vrede, eller
utverka sig deras ynnest. Begreppet om öller
förutsätter alltid begreppet om nödvändigbeten af
försoning, och seden att frambära dylika torde
följaktligen vara lika gammal, som det till
andeligt medvetande appvaknade menniskoslägtet.
Off-ringar anträffas hos alla äldre folk, således äfven
hos våra hedniska förfäder, ibland hvilka de voro
både talrika och af skiljaktig beskaffenhet. De
serskild|a religionskulter, efler hvilka man i
norden träffar spär, ägde hvar sina. För de äldro
voro de ohyggliga mennisko-offren, hvilka till sitt
oppbof hänvisar till menniskoslägtets råaste
bildningsgrad, icke fremmande. Vid de Nerthusfesler
t. ex., som Tacitus omtalar, offrades de trälar,
aom biträdt med mysterierna och tvätt gudinnans
vagn. Från Druid- eller Baldersdyrkan, hvilken
öfverflödade af mennisko-offer, med de rysligaste
omvexlingar, synes dessa ohyggligheter hafva
inkommit i Odinsreligionen, hvilken tillegnade sig
OITer. 101
ej blott fremmande gudar, ntan äfven deraä
dyrk-ningssätt. Sålunda räknade en kristen mot slutet
af nordens hednatid ej mindre än sjuttiotvå
menniskor och hundar, hvilka, efter att hafva blifvit
dränkta, voro upphängda i den heliga lunden
omkring Upsala tempel. Under stor allmän nöd
nt-sågos till och med konungar och deras barn till
offer åt gudarne, såsom Upsaladrotten Domalder
och Olof Trätelja, hvilka båda offrades för
afvär-jande af fortfarande missväxt, och Hakon Jarls
son, Erling, hvilken af fadern gafs åt Odén för
erhållande af seger öfver Jomsvikingarne. Hästar,
hundar och bökar voro eljest de vanligaste
offerdjuren. Våra förfäder firade årligen tre stora
offerfester (blot), men om tiden för deras firande
ar man, i följd af skenbart stridiga uppgifter, icke
alldeles ense. Kanske ock denna tid var olika
i olika trakter af norden. Första offret firades i
September vid den så kallade första vinternatten,
det andra (midvetrarblöl) vid midvintern eller
julen, hvaraf det ock bar namn af Jolablöl, och
anställdes för god årsväxt. Det tredje var det
stora Disitrblut, hvilket firades i Göjemånaden för
seger i krig, och sannolikt är detsamma, som
i några lörnskrifter omtalas, såsom ett
sommar-offer, men rättast borde benämnas ett
offer för sommaren, likasom det i September
fira-rade var ett offer för vintern. Till dessa offer
(hofudblöt) samlades bela allmogen. Men utom
dessa har man underrättelser om elt ännu större
öller, hvart nionde år, åtminstone i Danmark
och södra Skandinavien, och vid hvilket
offrades ett niotal af allt bankon, menniskor
inbegripna. Dessa öfverfester var bela allmogen
pligtig att hivisla, och måste de första nvkristna
lösa sig med en viss afgift ifrån denna skyldighet.
Baldersdyrkans offerfester firades under bar
himmel, inom för ändamålet uppförda runda
stenkret-sar, hvilka man ännu varseblifver här och der i
norden. Äfven anställdes de på höga kullar och
bergspelsar, eller i lundar. Odinskultens åter i
tempel eller offerhus. Vid offerfesterna gick till
nngefär på följande sätt. Sedan menigheten var
samlad och afväpnad, dödades de till offer
bestämda djur eller menniskor. De senare dömdes
ordentligt till döden, inom en dertill serskildt bestämd
stenkrets, hvarefter de antingen dränktes i en
enkom dertill begagnad källa (Blolkiellda), eller
fingo ryggen krossad öfver en i bemälta krets
befintlig sten, vanligen kallad Thorssten. Djuren
slagtades och bloden samlades i dertill bestämda
skålar, benämnda lllautbollar, hvarefter gudabilderna
beströkos med blodet, hvilket ä fven slänkles öfver
templets innandöme och troligen äfven på
menigbeten. Af djurens inelfvor och nf blodets
rinnande hemtade man ’spådomar. Efter sjelfva
off-ringen vidlog gästabuden, hvilka utgjorde en
vigtig del af högtiden, samt varade minst 3 dagar,
och stundom, såsom vid jnloffret, nära 3 veckor.
Till dessa gästabud var hvarje bonde förpligtad att
bidraga, med sammanskott af öl, mjöd och
matvaror. Menigbeten satte sig derefter pä det med
halm beströdda golfvet i offerhuset, i hvars midt
Del. III. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
