Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odlingslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102
Offer.
OITerrial.
var upptänd en stor stockeld, öfver hvilken
hängde en kittel, deri de ofirade djurens kött kokades
till allmogens välfägnad. Genom samma eld skulle
alla ifyllda dryckeshorn föras, innan de tömdes,
hvarefter skålar föreslogos af offerföreslåndaren,
som var konungen sjelf, eller, i hans frånvaro, af
den förnämste höfdingen. Dessa skålar voro Hera,
nemligen först Odins eller Thors skäl till seger för
konungen, sedan Niords och Preys, till god
årsväxt, vidare Rragebägaren till afdöda hjeltars ära,
och sist enskildla minnesskålar för gudar, fränder
och vänner. Efter slutad fest, hvilken hölls så
helig, att den som derunder begick någon
vålds-gerning förklarades för varg i veum (i helgedomen)
och blef fogelfri, höllos ting, hvarest skipades lag
och rådslogs öfver allmänna angelägenheter,
äfvensom stora köpstämmor då blefvo hålloa. Distingen
i Upsala (Disarlhingel) är en lemning efter den
köpstämma eller marknad, som hölls vid den fordna
Disarbloten. Ett slags mindre, men allmänt
brukliga offer, hvilka anställdes hemma i husen, voro
de s. k. Alfabloten, och hvarvid äfven oblodiga
öller framburos. Huru dessa "blot" voro
beskaffade känner man ej sä noga af häfderna-, men i
södra Norrige och i Bohusläns fjällbygd har
bibehållit sig en sed, hvilken sannolikt erinrar om denna
del af våra fäders gudsdyrkan, nemligen seden att
dricka Älfsborgs- eller Eldsborgsskål. Denna
tillgick ännu för några år sedan på del sätt, att
husmodern, antingen VValborgs- eller
Kyndelsmesso-natlen, upplände eld i ugnen saml der framför
uppställde sitt busfolk, hvilka, efter att hafva bitit
af en smörgås, drucko Eldsborgs (Alf-boejar =
gårdens skyddsandes?) skål ur en skål med öl,
hvarefter återstoden inkastades i ugnen under
mumlande af vissa ord och högt upprepande af formeln:
"Så bög min eld,
men ej högre och hetare heller."
Detta offer tyckes närmast afse gårdens skyddande
för eldsfara. Eljest brukade Eldsborgsskål drickas
på det sättet, att en dyna lades på golfvet
emellan tvenne upptända ljus, och på hvilken hvarje af
familjen och busfolket i sin ordning satte sig, och
tömde en ölskål till "Eldsborgs" ära, sedan en del
af drycken blifvit utgjuten. Den drickande
kastade sedan med tänderna skålen öfver sitt hufvud,
för att af sättet, på hvilket den föll, hemta ett
orakelsvar om sitt kommaode öde. Föll den
nemligen upp och nedvänd till golfvet, ansågs detta
såsom ett tecken att den kastande skulle dö inom
år och natl. Sannolikt bar de gamles Alfablot
bestätt af liknande ceremonier.
Offer kallas i åtskilliga landsorter vissa till
presten eller kyrkobetjeningeu, vid vissa tillfällen, af
församlingen eller någon del deraf sammanskjutna
gåfvor, hvilka äro att betrakta såsom ordinarie
inkomster. Benämningen, uppkommen i katholska
tiden, angifver den då gängse föreställningen, att
gåfvor åt kyrkor och prestcrskap voro en
försoningsgärd till Gud. Offren finnas egentligen blott
i vestra och södra Sverige; de motsvaras å
andra orter af kollekter, som uppbäras på ett
anständigare sätt än de förra. Vid offringar, hvilka
ske vid bröllop, barndop och kyrkogångar, af dem
som deruti deltaga, och pä vissa högtidsdagar,
tillgår sålunda, alt, efter predikans slut, de
offerskyldige, under psalmens afsjungande, framträda,
efter att hafva bildat queu, till altaret och der åt
den bugande presten uppstapla sedlar och
löspeo-ningar. Oftast går för detta ändamål truppen
inom altar-ringen under stoj och oväsende. Man kan
svårligen tänka sig något för Svenska kyrkan
mera vanhedrande oskick, än ett sådant bruk, öfvadt
under full gudstjenst, och man måste djupt
beklaga, mindre alt detsamma är grundadt på gällande
författningar, än att dess afskaffande, hvarom
fråga ofta varit väckt, möter hinder så val bos
presterne, som åhörarne; bos de senare på deu grund,
att de pä offerdagarne hafva tillfälle alt, genom
sin större eller mindre frikoslighel, ådagalägga sin
välvilja eller sitt missnöje med vederbörande lärare.
I nya Sverige och de delar af Westergötland, som
tillhöra Götheborgs stift, bar pastor rättighet att
upptaga olTer jul, påsk och pingst; komministrarna
två gånger om året, och adjunkterne en gång.
Klockaren lager det på samma dagar, som pastor.
Dessutom tilldelas offer äfven åt fattiga studenter,
hvilka dertill erhållit konsistorii tillåtelse. Offret
utgör hufvudsakliga aflöningen åt adjunkterne; men
är en inkomst gruudad endast på frivillig
öfverenskommelse, eller rättare sagdt på gammal
sedvänja.
Offeraltaren är en origtig benämning på det
slags fornlemningar, som bestå af en stor takbäll,
upplagd på uppresta väggslenar, och hvilka all —
mänligen benämnas dyrhus, samt utgöra
grafvårdar. Ett slags yngre fornminnen, beslående af
en slät öfverliggare, uppburen af tre bärstenar,
och hvilka sparsamt förekomma i Halland och
Småland m. Q. ställen, torde dock böra tilläggas
detta namn
IMferliurit, etl Götbiskt sådant finnes bland
andra fornlemningar i Bolmsö socken af Småland.
Det är en rektangelformig stenhäll, 4 alnar täng
och 2 alnar bred, hvilande på fyra underlagda
alnshöga stenar.
Olferrial, en socken, med annexerne Alsen och
Mattmar, utgör ett konsist, pastorat af I kl., och
är beläget i Jemtlands södra fögderi och norra
kontrakt, 4 { mil N.V. från Östersund. Anledning
till namnet, som i gamla handlingar skrifves
Öf-verdal och Aflodal, förmenas vara en vårtiden starkt
flödande elf vid byn ÅQod, | mil V. från kyrkan,
som genom en stor dal faller ifrån fjällsjöar i
Hällsjön, går sedan in Lill kyrkan åt Ede och Äoge
byar, löper så i Nälden, vidare förbi Fox-elfven,
genom ån Waplan och sist genom Ytterån i
Stor-sjöu. Kyrkan nybyggdes 1767. Såsom
moderkyrka hade Offerdal ständig gudstjenst ifrån äldre
lider; men då byggde ock hvar socken sin
prestgård, efter en gammal förening i Danska
regeringen, som kallades SaAin. Först på 1700-talet
appkom derom en vidlyftig tvist, hvilken ej slöts
förr än med 1741 års förening, då Offerdal
afstod hvar fjerde söndagspredikan, för att få
ao-nexernes hjelp till prestgårdsbyggnad. Åkerbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
