Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odlingslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Olofs penning, 8i(>
Olof Tryggvasson. 113
korset synes riksvapnet och i hörnen ett
Anglo-sachsiskt 0 till minne af stiftarens namn.
Kom-mendörerne bära silfverkoTset pä bröstet ntan
strålar och utan emaljs samt om halsen ett emaljeradt
kors med riksvapnet på ena och stiftarens valspråk
’Kel og Sandhed’’ å andra sidan. Riddarne bära
på bröstet ett dylikt kors, men något mindre. Stor-
- korset bäres på bröstet, men derjemte utmärkes
denna grad af det stora bandet, som går från
högra axeln öfver bröstet; bandet är rödt, vattradt
med blå och hvita kanter. För militärer är den
förändring gjord att på deras kors äfven finnas
tvenne korslagda svärd under den kongl, kronan,
och andlige män, som erhålla storkorset, bära
orden om halsen utan axelband. Dubbning med svärd
äger ej rum i denna orden, utan ordenstecknet
öfverlemnas med en viss stadgad ordformel.
Anla-let af storkors är för närvarande 12, af
kommendörer 18 och af riddare 43.
Olofs penning, Sit, var en skatt som bela
Norrland fordom utgjorde till S t Olofs altare i
Trondhjem. Den utbetalades ännu i medlet af
1500-talet; men tillades dä "skolmästaren i Upsala."
Olofs penning, Sst, var en ringa penningskatt,
som konung Erik Presthatare i Norrige ålade
hemmanen att årligen ulgöra omkring år 1280. Det är
den första peniiingc-afgifl man med säkerhet vet
pålades odaljorden. Den bibehålles ännu i
Bohuslän, under namn af "Penning", och är högst
obetydlig. Epitbetet S:t Olofs kom ur bruk efter
reformationen.
Olofs skatt, Sst, omtalas hafva af några
landsorter blifvit i äldre tider och ännu på 1520-talet
utgjord till domkyrkan i Upsala, och bestod i
spannmål eller andra alster, stundom äfven i
penningar.
OloTsson, O ii fi inn ii <1. född Isländare, dog 1608
såsom translator vid antiqvitets-kollegium, har på
Isländska och Svenska åren 1694 och 1695
utgifvit: Sagan af ■ Sturlaiige hinnm Starf-sama. Eller
SI ur Ing then Arbetsammes Historia. Fordom pd
gammal Gnthiska skrifven och nu pil Svenska uthdlkad
aff Gudmund Olofsson, samt Sagan af Hluga
Gry-dar Fostra.
Olofs valar eller värdar, Hit, kallas 6, på ett
högt berg ofvanför Kyrkesund, i klöfvedals
socken af Bohuslän, uppmurade, runda stenpelare. Ett
par af dem äro nedrasade, och af de qvarstående
äga de största en höjd af fyra alnar. En är
ihålig och kallas kyrkan. Sägnen om dessa
sten-stoders tillkomst förmäler, att S:t Olof och bans
broder Uarald anställt en radsegling, hvarvid den
förre, som blifvit efter, emedan han först ville
afböra messan, spände med fulla segel fram
igenom Kyrkesund, der förr icke fanns skeppslopp,
och tick derigenom försprång för sin broder, som
tog vägen utomskärs. Kyrkesunds farled tillkom
härigenom, och S:t Olof lät, till minne af det
gjorda underverket, uppresa nämnde sjömärken. Kn
annan sägen är, att de varit troll, som velat
hindra konongens färd, men blefvo af honom
förvandlade i sten. De gamle på Tjörn bör man
ännu sjunga stycken af en folkvisa härom, hvil-
ken för öfrigt i sin helhet är upptecknad af den
bekante samlaren P. Syw. Denna legend saknar
dock all annan historisk grund, än måhända den,
att konung Olof varit den förste, som med ett så
stort skepp som hans "Oxe" (Visundr), seglat
genom det svåra inloppet i Kyrkesund. Hvad S:t Olofs
valar vidkommer, synes deras bestämmelse frän
början hafva varit, att tjena till sjömärken. En
rik källa nedanför berget, på bvilkets spets dessa
stå, kallas S:l Olofs kulla, och sjöfarande bruka
offra deruti vid vatlenhemtning.
Olof Tryggvasson, Norriges envåldskonung, en
af nordens ypperste hjeltar och sin tids förste
idrottsman, var son af den Buhusländske konungen
Tryggve och drottning Astrid, samt föddes i ett
skogssnår på en holme i Randsfjorden, dit bans
moder flyktat efter konung Tryggves mord (se:
Tryggve). Redan genom sin födelse tillbör ban
således vår historia, men ännu mera genom sin
lefnad och död. Troligen har ingen konung haft
mera underbara öden än denne, och få utfördt så
lysande bragder och dött med sä mycken ära som
ban. Förföljd af sin faders banemän, sina egna
närsky lida fränder, jagades han, som spädt barn,
med sin moder från trakt till trakt, och lyckades
ändtligen efter otroliga faror och mödor finna eD
fristad i Sverige. Men slutligen äfven der icke
säker om sitt lif, nödgades han med sin moder
flykta till Ryssland. Under vägen togs skeppet,
hvarpå de färdades, af en Estliindsk sjöröfvare.
Drottning och prins såldes som trälar åt hvar sitt
häll, Olof emot priset af en bock. Sedan såldes
ban för en kappa till en Estländare, ifrån hvilken
ban lösköptes af sin morbroder, som händelsevis
träffade och igenkände honom, lian kom nu till
Ryssland, der ban utsättes för ny förföljelse, för
det ban vid 12 års ålder ihjelslog den
sjöröfva-ren, som tillfångatagit och sålt honoin och lians
moder såsom trälar, lian räddades likväl af
drottningen, för hvilken ban yppade sin börd, och upp-"
togs af henne med en ynnest, som snart tvingade
honom att uteslutande egna sig åt vikingalifvet.
Genom oafbrutna segrar och furstliga giftermål
ökades oupphörligt hans ära och magt, särdeles i
England, uti hvars politiska oredor bao ingrep med
afgörande band. Emellertid lockades ban derifrån
till Norrige, genom en list af Hakon Jarl, som
satt sig i besittning af Harald Hårfagers rike och
nu ernade undanrödja hans sonsons son, i hvilken
han med skäl började frukta en thronpretendent.
Listen lyckades likväl icke hällre, än att Olof vid
sin ankomst till fädernejorden fann allt i fullt
uppror emot den förhatlige Hakon Jarl, som i samma
dagar mördades, då ock bela allmogen erkände
den unge Olof Tryggvasson såsom Norriges konung.
Han företog nu det stora verket af kristendomens
allmänna införande i Norrige, börjande på
Bohuslän, som godvilligt emottog den nya, fastän ej
obekanta, läran. 1 den öfriga delen af riket
mötte ban deremot ofta rätt kraftigt motstånd, men
besegrade allt genom klokhet, kraft och stundom
genom en gräslig grymhet, hvilken skulle fästa
afskyvärda fläckar vid bans namn, om den ej bor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
