Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odlingslån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
124
Ormar.
Ormen Långe.
Ormar (Ophidii), ntgöra amfibiernes tredje
ordning och hafva stark utlänjlig mnn och svalg,
sakna bröstben och extremiteter, men hafva
många och mycket rörliga refben, hvilka tjena till
rörelse-organer i stället för fötter och bakben;
tungan spetsigt tvàklufven, vid roten omgifven af
en hylsa; ögonen sakna ögonlock; trummbinna
linnes icke; kroppen långsträckt, ofvan täckt med
fjäll, under med tvärplälar. De indelas uti
giftlösa och giftiga. Till de förra hörer snokslägtet
(Coluber) (se detta ord), till de senare
buggorm-slägtet (Vipera), af hvilka hos oss förekominer:
Vanlig huggorm (V. Berns), som har hufvudet
ägg-formigt, ofvan betäckt af flere serskild|a plåtar;
kroppen trind, på undre sidan något plattad,
tjockare på midten; stjerten kort, hos honan något
längre och smalare än bos bannen; öfre
kroppsdelarne belagda med lancetllika, tätt tegeilagda fjäll.
Långs ryggen, frän nacken till stjertspetsen, löpa
ett på sidan tandadt band af mörkare färg än
grundfärgen och på sidan står en rad rundaktiga
eller kantiga fläckar; hufvudet ofvan mörkt,
baktill med ett åt hvardera sidan böjdt band; ett
svart streck frän ögonen långs tinningarne till
balssidan, fortsättes på kroppssidorne och delar
nämnde fläckrader; långs öfverkäkskanten en rad
af 5 — 7 blekare, stundom hvitaktiga, fläckar;
undre kroppsdelarne merendels blyfärgade, stundom
spräckliga. Hannen till färgen oftast olik honan,
stundom med hvit grundfärg och mera svart
teckning längs ryggen, äfven undre kroppsdelarne mer
eller mindre svarta; underkäken och strupen
stundom gulaktiga. Färgen vid olika åldrar äfven
olika bos båda könen, och för öfrigt varierande helt
och hållet svart, inod 5—6 hvila fläckar.
Största längden 2 fot tum. I öfre käken har ban
tvenne bredvid hvarandra stående bakåtböjda,
krökta gifttänder, fästade vid elt rörligt ben,
hvarigenom de kunna nedfällas mot gommen och uppresas
med spetsen nedåt och bakåtvänd, samt försedde
med utförsgång frän giftkörteln. Huggormen
förekommer hos oss öfverallt der lokalen är
passande, d. v. s. öppen för solvärme, försedd med
säkra gömställen och tillräckliga födoämnen,
hvilka utgöras af små däggdjur, amfibier och
insekter; ban kan flera dagar lefva utan föda, men då
han bar tillgång derpå frossar ban glupskt.
Parningen sker i Maj och redan då ormen är i 3:dje
eller 4:de året, fastän ban ej är utväxt förr än i
6:te eller 7:de; äggen utkläckas uti äggledaren så
att ungarne framfödas lefvande. Han skadar
genom sitt giftiga bett, hvilket likväl sällan är
lifs-farligt för fullvuxna och friska personer, ehuru
ofta för mindre barn; men medför alltid svåra plågor,
äckel, kräkning och hufvudvärk, ofta stark feber
med brännande törst. Giftet är en tunn gul
vätska, som invärtes tagen ej förorsakar någon
skada, men deremot blandad med bloden genom
öppna sår visar sina verkningar.
Oruiliunke, ormkaggo, träjon (Polypodium
Fi-lix mas), en ormbunke-art och den största bland de
nos oss förekommande, växer vid bergsrötter i
skogar, öfverallt ymnigt. Färsk ätes den af get-
ter; torkad användes den, och isynnerhet roten,
med fördel till sörp åt nötkreatur och hästar,
dessutom användes torra växten till strö, äfvensom till
askbränning, och roten i medicinen.
Ormen, stora eller bafsormeo, känd ända sedan
mytbens tider, utgör dock ännu, hvad dess
tillvaro vidkommer, ett tvistefrö emellan de lärde.
En del neka den, en annan åter antager den. Det
vissa är dock att, sä vidt inan ej vill förneka
sanningsenligheten af flere ögonvittnens berättelser,
som tid efter annan sett’ detta underdjur, måste
man erkänna dess tillvaro. Begreppet om detta
djur träffas redan i mythen om Midgårdsormen,
hvilken pä bottnen af hafvet slingrade sig omkring
jorden, och en och annan gång genom Thors
gudakraft upplockades i dagen. Frän senare, ehuru
från oss aflägsna tider, bar man flera berättelser
om att den stora bafsormen visat sig i Atlantiska
hafvet, och särdeles utanför Norriges kust, och
äfven i våra dagar, samt senast 1848, skall
han, enligt flere skeppsbesättningars edsvurna
uppgifter, hafva varit synlig. Det försök de
personer, som ej antaga annat än hvad de sjelfva sett,
gjort att bortresonnera berörde vidunders tillvaro,
genom att förklara hans uppenbarelse såsom helt
enkelt en hop hvalar, hvilka simmat efter
hvarandra, duger icke, då man af nämnde berättelser
inliemtar att djuret böjt en del af sin kropp i
lodrätt ställning öfver hafsytan. Alla underrättelser
man emellertid inhemtat om detsamma
öfverensstämma deruti, att det med en olika längd af ifrån
80 alnar till och med 80 famnar, har en mörk
färg och mahn utåt ryggen, hvilken mabn
naturligtvis är en fena och hänvisar djuret, icke till
orm- utan till älslägtet. På Bohuslänska kusten
upprepas på flera ställen sägner om tid efter
annan der synliga hafsormar. Särdeles märklig är
den om en dylik, som uppgått i Gullmarfjorden,
och lagt sig tvert för inloppet till Saltkällebugten.
Den skall enligt sagan hafva legat der en längre
tid, och väckt allmän förfäran i orten. För alt
befria sig ifrån den obehagliga gästen, skodde man
ett fartyg i förstäfven med bvässta jern och
bemannade det med förbrytare, hvilka hade löfte om
benådning från straff, om de vågade försöket.
Skeppet styrde en dag, under en stark sydvest
vind, för fulla segel mot det spärrade inloppet
och lyckades tillfoga odjuret, elt så djupt sår, att
del deraf fick sin bane. Stället, der detta
skedde, kallas ännu Urmskredet. Blodet och en del af
inelfvorna flöto ut till en vik på det motliggande
Tuiigenäset, hvilken derefter erhöll namnet Udrcik,
och såsom minne af händelsen upphängdes i
Skreds-viks kyrka ett ben af samma djur, hvilket änna
finnes qvar, och torde förtjena att undersökas af
någon vetenskapsman. Det är omkring t> qvarter
längt, temligen krökt och af röd färg.
Ormen Länge, forntidens mest frejdade och
största skepp, byggdes af konung Olof
Tryggvasson i Norrige omkring år 999. Byggmästaren var
en viss Thorberg Skafhug. Det var bygdt på
kra-vel, med 74 alnars köl och höga skansklädningar,
samt hade .34 roddarbänkar och lärer haft ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
