Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170
Peccatol.
Pechlin.
skalk och R. af N. 0., samt 1818 friherre.
Omfattade redan som ung med mycken värma
vitterbeten, gjorde öfversättningar frän Anacbreon,
Sappho och Moscus, och skref åtskilliga visor,
bland andra: "När jag dricker, snillets gud" m.
m., som länge bibehöll sig. Ilan författade äfven
theaterstycken, såsom tragedierna Dnmald och
Virginia, ur hvilken Leopold, med författarens
samtycke, ät sin tragedi lånat den vackra versen:
"Jag skulle välja förr en slaf, än en tyrann."
Äfven har ban skrifvit en komedi: Ordensourmen.
Hans vittra försök hade likväl icke någon
särdeles framgång, och ban lyckades aldrig få inträde i
Svenska akademien. Vida lyckligare var ban pä
äldre dagar, då han egnade sig åt naturalhistorien,
anlade ett zoologiskt museum på sin egendom
Wol-lox-Säby i Upland, riktade det genom köp och
byten, samt utskickade samlare till dess
förökande, så att det slutligen blef på foglar och
insekter det rikaste i norden. Han skänkte det sedan
till vetenskaps-akademien, och belönades derföre
med friberrediplomet. Afled d. 28 Jan. 1827.
Har, utom sina vittra arbeten, utgifvit en Fauna
Suecica, som bar mycken förtjenst, en
Monn-graphia Staphylinorum; Monographia Caraltorum
Suecia; Monographia Curculwnum, o. s. v. Var
ledamot af vetenskaps-akademien och en mängd
utländska lärda samfund.
Peccatel, Albrekt, förekommer, enligt Uggla,
i rådslängden för 1435 och 1436. Han
uppgifves deri som väpnare. Dalin omtalar bonom
deremot såsom Engelbrekts tjenare, hvilken Måns
Bengtsson, efter det verkställda mordet, medfört
till Örebro, i afsigt att genom honom kunna
bemägtiga sig slottet.
Pechlin, Johan Xiktas, farfader till den
bekante general P. (se nedanföre), var född i
Leyden, blef 1673 medicine professor i Kiel och 1680
lifmedikus, bibliothekarie och hofråd bos hertigen
af Holstein. År 1698 följde ban hertig Fredrik
till Stockholm, reste snart hem, men införskrefs
åter af prinsessan Hedvig Soßa. Härunder blef
han sjelf illa sjuk, och beskyllde de Svenske
läkarne att hafva gifvit honom en hop
vedervärdiga medikamenter. År 1704 kallades han för
tredje gången till Stockholm, såsom guvernör för
den unge prinsen Carl Fredrik. Han blef bär
medlem af kollegium rnedikum, men dog i Februari
1706. Var en lärd man, hvilken utgifvit både
theologiska och medicinska skrifter, hvaribland må
nämnas: Diatriba de Nigredine Elhiopium, m. fl.
Pechlin, Carl Fredrik, son till Johan
Pechlin, baron von Löwenbacb, hvilken en tid var
Hol-steinsk minister vid Svenska hofvet, och född,
enligt de tillförlitligaste uppgifter, d. 8 Aug. 1720.
Var endast 6 år gammal, då han kom till Sverige,
men lärde sig likväl aldrig Svenska språket så
fullständigt, att han kunde skrifva det felfritt. Ban
ingick vid blott 13 års ålder, säsoin volontär vid
fortifikationen, men flyttades sedan till åtskilliga
regementer, så att ban 1751, då ban
naturalise-rades som Svensk adelsman, var öfverste-löjtnant
vid Kalmar regemente. Under Pomerska kriget
utmärkte ban sig genom talang och mod vid
flera tillfällen, särdeles vid Wollins eröfring,
hvarvid ban blef sårad, och belönades derföre med
chefskapet för Jönköpings regemente och
svärdsorden. År 1770 blef han general-major, men tog
afsked 17 73. P. bar emellertid sin största
namnkunnighet såsom politisk person, såsom
riksdagsman, och rättast såsom vinglare och partigängare.
Man beskyller bonom för att redan som belt ung
hafva börjat sin rol med spioneri på sin egen
fader, hvars bemödanden för hertigens af Holstein
räkning 1742, ban förrådde för konung Fredrik.
Detta skrifves likväl till en del på kärlekens
räkning , emedan ban då var förälskad i Plomgrens
dotter, med hvilken ban sedan blef gift, och
Pionieren var af faderns motparti. Tidigt utmärkte sig
Pechlin genom de egenskaper, som bela lifstiden
igenom utmärkte honom: slughet, förslagenhet,
rå-digbel, mod och försigtiga beräkningar. Men dessa
voro tillika förenade med så mycken sjelfviskhet,
list och opålitlighet, att ban aldrig kunde vinna
något partis verkliga förtroende, emedan han
ständigt var färdig alt förråda det han tillhörde, och
alt ban aldrig förmådde göra sig till chef för etl
eget, hvilket troligen var hans syfte. Han kunde
nemligen aldrig vinna aklning hos något, hvilket
likväl var ett oundgängligt vilkor. Derföre hände
honom också vid 1761 års riksdag den
förödmjukelsen, atl ban ulvoterades från riddarhuset,
ehuru han och bans svåger, Jennings, använde alla
bemödanden för att afvärja faran. Sällan har adeln
varit sä talrikt samlad som vid denna votering, ty
den steg till 800 närvarande. Visserligen beslöts
ulvoteringen blott med en rösts pluralitet, men P.
och svågern hade ej blott gjort alla möjliga
försök, lagliga och olagliga, utan äfven i mutor
utgifvit, som det sades, 100,000 plåtar, kanske
mera än P. sjelf förut erhållit i dylika. Kort före
revolutionen 17 72, var ban, under Rudbecks
bortovaro, i tre veckor tillförordnad öfverståthållare i
Stockholm, utverkade sig sedan befallning alt afresa
till sitt regemente, för att föra det mot
Cbristian-stad, der en uppresning yppat sig, men
arresterades under vägen dit i Jöuköping och fördes till
Gripsholm, saml derifrån till Stockholm, och
ställdes inför krigsrätt. Han kunde likväl icke fällas
ulan lössläpp|es, efter fem månaders fångenskap,
sedan han besvurit den nya regeringsformen.
Efter silt afskedtagande satte ban sig ned på sin
egendom, der ban underblåste allmogens missnöje
med brännvinsbrännings-förordningen och ställdes
derföre under tilltal, men äfven utan påföljd.
Efter konungamordet häktades han, såsom misstänkt
för delaktighet deri, hufvudsakligen på Liljehorns
angifvelse. Sannolikt var ban också anläggningens
verkliga själ, men bade förstått att så försigtigt
igensopa spåren efter sig, att ingenting kunde
bevisas emot honom. Ban ansågs likväl såsom till
hälften fürvunneu och insattes på behaglig tid på
Warbergs fästning, der han dog d. 29 Maj 1796,
ulan alt ens i döden röja någon ånger eller
upptäcka något af hvad man ville veta. Illsluga
planer syntes vara ett behof för honom, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
