Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pil.
Pilgrim.
193
och trekantiga, samt stundom försedda med
skarpa tänder, dels äro de lansettformiga och någon
gång af bjertlik skapnad, då de ock ibland hafva
bullingar. Benpilarne äter bestå af ett långt och
smalt tillspetsad! ben, med i sidorna inskurna
rännor, i hvilka tunna skarpa Uintflisor äro insatta
med ett slags harts. Dylika böra till de mest
sällsynta fynd. De finnas någon gång i Skåne och
Bo-buslän, oti torfmossarne. En sådan upphittades på
ett betydligt djup vid gräfningen af Götha kanal.
Ånnu brukas sådana, under namn af fogelpilar, af
Grönländarne och kastas der med en otrolig
skicklighet förmedelst en inrättning, som kallas
kast-bräda. Stenpilar, sannolikt jordfynd, begagnades
äfven ander jernperioden, och tillskrefvos då
åtskilliga magiska egenskaper, hvarföre de nyttjades
mot sådana, som troddes vara trollkunniga, och
på hvilka jern icke troddes kunna bita. Pilarne
ifrån brons- och jerntiden hafva för det mesta
hylsor, hvarmed de äro fästade på skaften. De ifrån
den senare tiden äro något olika sios emellan. En
del äro försedda med dubbla bullingar och likasom
sågtänder, af hvilka såren blefvo sådana att
vapnet måste skäras ut ur kroppen. Andra voro
två-uddade och gjorde äfven svåra sår. En sådan
kallades Tvioddr och Fleio. Pilen användes mest på
jagten; men öppnade äfven striden. Att emot sin
fiende begagna ett dylikt skottvapen ansågo dock
våra tappre förfäder, de der voro vana att gå
sin motståndare pä lifvet, ej alldeles ridderligt,
hvarföre det mest användes af svagare och fega
personer, eller emot sådana, som ansågos stå
utom den tidens folkrätt. Tre tolfter pilar hörde,
ander medeltiden, till fotfolkets beväpning; men
nyttjades aldrig i striden af riddaren.
Pil (Salix), ett slägte af träd- eller buskartade
växter, hvaraf ett betydligt antal arter
förekomma i olika delar af riket, under olika
benämningar, såsom Gronpil, skärpil (S. fragilis), ett
medelmåttigt träd, hvaraf tvenne afarter förekomma
på fuktiga slätter, från Skåne till södra delarne
af Wermland, i Dalarne nära Falun, samt bär och
der i Gestrikland.
Pilbariaknfle nyttjades i forntiden, att kalla
folket till ting. Del berättas sålunda i Olof den
Heliges saga, att ban dermed samlat menigheten till
ett lins:, hvarvid han sjelf var tillstädes. (Se:
Budkafle.)
Pilegnrrteu, en bondgård, belägen vid
Idefjorden i Näsinge socken af Bohuslän, har fått ett slags
ryktbarhet, såsom det ställe, öfver hvars ägor
konung Carl XII lät föra sina öfver land dragna
galerer. Under samma tid, eller under
förberedelserna till Fredriksballs belägring, uppehöll
sig Carl ofta på Pilegården. Ännu är 1842
träffade pastorsadjunkten Holmberg, som då
reste i orten, för att samla materialer till sin
Bohusläns beskrifning, på samma gård en
ålderstigen qvinna, hvilkens far såsom gosse bade
skjutsat konung Carl, och som om bonoin bade
mycket att förtälja. I närbeten af gården ligga
ett par källor, ifrån hvilka konungen lät hemta
sitt dricksvatten, nemligen Dragon- och kung Carls
källa. Framför den senare skall konungen en gång
stått med korslagda armar, försänkt i djupa
tankar och yttrat: "Pilegårds källa, bur mången mans
törst bar du icke släckt", ett atrop, som ännu
noga bevaradt af folksägnen, sannolikt framkallades
af en utaf hjelten gjord jemförelse emellan källans
obemärkta välgörenhet och bans egen förödande
storhet.
Pilfiuk (Fringilla mentana), en till finkslägtet
hörande gångfogel af äj- tums längd, med hufvudet
ofvan rödbrunt, sirupen och örootrakten svarta,
öfver vingarne två hvita tvärstreck. Hannen i
som-mardrägt bar hufvudet och halsen ofvan mörkt
rödbruna eller kopparröda; trakten emellan näbb och
ögon, en fläck pä tinningen, samt ett band på
underhakan och sirupen ända ned mot bröstet,
svarta; hufvudets sidor rent hvita samt elt
balsband af sainma färg; ryggen och skuldrorna
rödbruna, med svarta fläckar; vingarne och stjerten
svarta, med rödbruna fjäderkanter; de smärre
ving-täckarne, med hvita spetsar, hvilka bilda de två
hvita banden pä vingarne; bröstet askgrått;
magen svart; näbben svart; iris brun; benen grå
eller blekt köttfärgade; stjerten tvär, 1 | tum utom
vingarne. Honan bar tinningsfläcken mindre och det
svarta bandet nedåt strupen vida kortare.
Förekommer tillfälligtvis varierande ined flere eller färre
hvita fjädrar bland de vanliga, stundom till och med
helt hvit. Om vintern äro färgerna mindre rena
och näbben vid roten blekt gulaktig. Han vistas
mycket allmänt i de södra delarne af landet, men
äfven i de nordligare; lefver tillsamman i stort
antal och ströfvar omkring i skockar. Locktonen
är ett starkt "kipp, kipp, kjapp"; flygten är snabb,
men gången hoppande och oskicklig. Han
qvarblifver bela året om, och födoämnena äro om
våren och sommaren insekter och larver, om hösten
sädes- och andra frön, om vintern alfrön samt
korn o. dyl., dem ban upplockar vid ladugårdar.
Han fortplantar sig flera gånger om året och man
finner dess ägg, som äro grå, marmorerade ined
mörkgult, 7 linjer långa, 5j linje tjocka, ifrån
April till slutet af September, på ett underlag af
strån, mossa, fjäder och här, uti bon som äro
anlagda inom ihåliga träd, der de vexelvis rufvas af
begge könen, hvilka ock gemensamt uppföda
ungarne med insekter och larver. I trädgårdar gör
ban nylta genom utrotandet af skadliga insekter;
men på åkrar deremot skada. Köttet är smakligt
och ban skjutes dels om vintern i flock med
fo-geldunst, dels fångas ban med slagnät och limspön.
Pilgrim, sannolikt härledt af Latinska ordet
Peregrinus, hvilket betyder fremling, betecknar en
person, som för andlig uppbyggelse förelager en
vandring till något heligt ställe, t. ex. Palestina,
Rom, m. fl. der martyrer och andra helgon dödt
och blifvit begrafna. Pilgrimsfärder tillhöra den
katholska och muhainedaoska trosbekännelsen, och
inoin den förra var det ett nödvändigt, åtminstone
högst förtjenstfullt vilkor för en sådan, att
färden företogs till fots, i en viss drägt och under
sådana förhållanden att försakelser dervid afsågos
och voro oundvikliga. Från 12:te till 15:de år-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
