Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pipskål ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
228
■"resbecbiaa.
Frettbevli.
barleda sig antingen af Premonstrant, en liten stad
i Picardie, eller af præmonstrando (förutvisandc);
emedan dessa munkar skulle visa för andra, buru
de borde lefva efter den regel, som S:t
Augustinus uti en dröm skall hafva uppenbarat och visat
ät Noribert.
Hresbeckius, lärare vid gymnasium i Stockholm
1643, var en inan af ett omby tligt och oroligt
sinne, med tydliga anlag lör galenskap. Än var
ban stilla och from, inen orolig, och önskade tröst
af presterskapet; än yttrade ban förakt för detsamma,
öfverlemnade sig åt dryckenskap, dans och
svordom och var så våldsam, all hustru och barn
må-sle fly ur huset. En dag, um sommaren 1647, då
drottning Christina bivistade gudstjensten i
slottskyrkan , der Emporagrius slutat predika och alla
åhörarne nedlutade sig i bön, gick P., med
värja vid sidan, fram i choret, öfverhoppade
bröstvärnet och nalkades drottningen. Pehr Brahe, som
märkte det, ropade åt vakten, hvilken satte
hillebarderna emot bonom; men han bröt sönder den
ena och hoppade öfver den andra. Christina blef
nu sjelf uppmärksam och stötte till den i bön
knä-böjande gardeskapitenen, hvilken sprang upp och
fattade P. i håret. Denne hade bos sig tvenne
knifvar utan slidor. Tillspord om sin afsigt, sade
ban än, att denna var ganska oskyldig, än alt ban
ernat begå något brott, som skulle ådraga bonom
döden, än att ban velat åt Emporagrius, hvars
predikan misshagat bonom, än att ban ansåg
drottningen icke äga full majestätsrätt, men att, om en
konung funnes, skulle ban nog få befordran, sade
sig vara i djefvulens klor och bad om en snar död,
o. s. v. Emedan bans vansinne ej kunde betviflas,
insattes ban på Westerås slott, der ban lefde i
flera år.
■’rent. Denna benämning tillkommer mindre en
religionslärare, än en, som bandhafver
gudstjensten, och förrättar de heliga bruken och
ceremonierna. Prestens embete är troligen lika gammalt
som menniskoslägtet sjelft, åtminstone träffas det
sä långt de historiska traditionerna gä tillbaka. Ej
heller finnes det något folk, bos hvilket man icke
upptäckt serskilde prester. Hos flera bildade
dessa en egen kast, med ärftliga värdigheter. En
tillstymmelse till sådan röjer sig äfven bos våra
förfäder, ibland hvilka prestvärdigbeten var
förbehållen do högre slägterne och alltid förenad med
böf-dingskap. Den förnämste höfdingen var alltid
offerföreståndare, och Upsalakonungen den förste af
dem alla. Hela det Odinska hofvet bestod, enligt
sagorna, af idel tempelfurstar (hofgoder).
Presterne hafva städse utöfvat ett mägtig| inflytande
pä folkens politiska förhållanden, och ett begär
dertill tyckes vara oåtskiljaktig ifrån den
presterliga värdigheten. Förklaringen dertill torde böra
sökas, dels i det inflytande de, genom sina
embeten, utöfva på folkets samveten och
öfvertygelse, och dels genom den föreställning, de
oftast sökt förfäkta, att nemligen utgöra en
nödvändig medlareklass emellan menniskan och högre
magter, och att följaktligen de senares
bevågenhet mot den förra, och dennas deraf härflytande
väl eller ve, berodde af dem. Detta begrepp af
prest gäller ännn i den katbolska kyrkan; men
förkastas af protestanterna, hvilka, endast för god
ordnings skull, bibehålla elt serskild! presleinbete,
och, under förklarande, att delta kan, då sådant
blifver nödigt, utöfvas af hvilken krislen som helst,
utan alt dertill vara serskildt invigd och
förordnad. Sådant öfverensstämmer ock fullkomligt med
den urkristna idéen om kristenheten, såsom ett
allmänt presterskap. Enligt protestantismens begrepp
om nyttan af ett serskildt presterskap, endast för
oidninijens skull, förklaras ock, i motsats mot
ka-tholikernesj att, i anseende till sitt embete, äro
alla prester like, och alt grader deremellan i magt
och rang tillålas, endast for samma yttre ordnings
skull. Den högste presten i hvarje protestantiskt
land är det verldsliga öfverbufvudet, således bos
oss konungen; dernäst komma biskoparne, hvilka,
nlom i den kalbolska verlden, bibehållas endast i
de nordiska länderna och England. För den
Svenske presten finnes snart sagdt en egen lagstiftning.
Ingen får vigas till prest förr än ban fyllt 23 år,
undergått vederbörliga examina samt blifvit
inskrifven ibland beväringen. Invigningen, hvilken bör
ske framför altaret i domkyrkan, måste alltid
förrättas af en biskop. Prest kail afsättas från
embetet, då ban blifver förvunnen till svårare brott,
eller till vissa förseelser i sin tjenstutöfning,
såsom t. ex. då ban viger sådana, som ej måga
äktenskap bygga, eller lyser i annan ordning än den
föreskrifna, eller värfvar röster för sin befordran,
o. s. v. Afsättningen är förknippad med ett slags
ceremoni, nemligen kappans och kragens
afklädan-de inför konsistorium. Omtalar prest hvad honom
i samvetssaker hemligen anförtrodt är, straffas ban
med lifvets förlust, äfvensom bans utsago i sådant
fall icke gäller såsom vittnesmål. Prestens
åligganden, såsom embetsmän, äro i Sverige till stor
del fremmande för bans egentliga bestämmelse.
Särdeles är detta förhållandet med paslorerne på
landel, hvilka fått sig uppdragna nästan alla
möjliga tjenstemannabesty r.
1’restal’ kallas en med svart Uor öfverklädd slaf,
hvilken föres framför likprocessioner. Namnet bar
öfvergått äfven på de personer, som föra dylika,
och hvilka alltid äro värdar, eller marskalkar i
sorghuset. Vanligtvis nyttjas två prestafver.
Egentligen fä dylika föras endast vid begrafningar efter
personer, som innehaft kongl, fullmagt, eller äro
deras vederlikar.
Prenlbevis eller Prestbetyg kallas sådana, af
vederbörlig prestman utfärdade och underskrifna,
handlingar, hvilka meddela uppgifter om en
persons ålder, frejd, kristendomskunskap och andra
förhållanden, och hvilka erfordras i mångahanda
fall. Dessa fordras isynnerhet vid flyttningar ur en
församling till en annan, vid lysningar till
äktenskap, vid stundande vapenöfningar, vid anklagelser
af svårare art inför domstol, o. s. v. Prestbevis
vid flyttningar måste, vid stadgadt vite, inom viss
förelagd tid uppvisas för pastorsembetet i den
församling, dit inflyttningen sker. För dylika
attester, äfvensom för sådana, som gifvas åt kronans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
