Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
278
Rnngr.
Hnnrike.
bögt uppsatte embetsmän, och & andra sidan
yrkades, att embetet, ej börden eller rnmmet på
riddarhuset, borde bestämma rangen. Gamla
embetsmän ville ej stå tillbaka för unga grefvar,
som icke inlaggt några förtjenster i statens tjenst.
Adeln begärde en viss rangordning. Regeringen
tvekade länge och vacklade emellan begge dessa
grundsatser, innan den slutligen utfärdade
rangordningen d. 10 Dec. 1672. Äfven dä vågade den
ej gå till botten med saken. Den bestämde endast
rangen för de bögre hof-embetsmännen, och
deremot svarande sysslor i rikels tjenst-, men lemnade
derhän alla tjenstemän under bof-marskalks-graden.
Svårast fann den att ordna bolfruntimrens rang.
Det berättas då, att riks-kanslern Axel Oxenstjerna
skulle hafva svarat drottning Christina, dä hon
bedt bonom bestämma rangen för hofdamerna, att
"ban gerna ville utföra hvarje befallning, som
hennes maj:t ville uppdraga bonom, blott ej denna."
Fruntimrens rang blef också nu, 1672, obestämd.
Den rangordning, som då utfärdades, åberopar en
äldre af 1664, hvilken ej lärer hafva gjort
till-tillfyllest. Sjelf antog nu regeringen embetets
företräde framför börden. Samma grundsats följde
konung Carl XI, då ban år 1690 och 1696
fullbordade rangordningen, genom att tillägga dertill
äfven de lägre militära och civila tjensterna.
Under frihetstiden, år 1766, upphäfdes
rangordningen af rikets ständer, såsom obehöflig och blott
ledande till lycksökeri och fåfänga. Den bar dock
sedermera återkommit. I våra dagar belraktas
rangen såsom en tom artighetsfråga, och det anses
icke opassande under vissa förhållanden, att
emottaga ett embete med lägre rang än man förut
innehaft. Endast i högtidliga processioner och vid
dylika tillfällen tillämpas rangordningen. Den enda
rang, som grundlagen bestämmer, är
stalsmini-strarnes, såsom den högsta, och statsrådens såsom
näst den högsta i riket. Detta hindrar dock icke
att excellens-värdigheten anses såsom ännu bögre.
(Se art. Excellens.)
Rnngr betydde fordom skepps-spant, äfven stång,
stor. I den mindre rimkrönikan heter det: Honan
seller ei sä hogt ä rang. (Hönan sitter ej så bögt
på stång).
Rnngvalil, lagman i Tiundaland under konung
Edmund Slemmes tid, omkring 1050, bivistade
gränseregleringen mellan de tre nordiska rikena
på Danaholmen.
Ranhliyttan, en egendom i Wika socken i
Dalarna, 2j mil från Fahlun, anses hafva fått sitt
namn af en Rancke, som bodde der under senare
bälften af 1400-talet och blef stamfader för den
friberrliga slägten Ranck. Egendomen är likväl
märkligast genom sitt historiska namn. Den
ägdes år 1520 af bergsmannen Anders Persson,
hvilken studerat vid Upsala akademi och der lärt känna
Gustaf Eriksson Wase. Då denne, som varit nära
att af sin otrogne tjenare blifva plundrad,
öfvergifvas af honom (se: Kolsund), vågade ban ej
längre visa sig under sin rätta gestalt, utan
lemnade sin bäst och sioa vanliga kläder i en
bondgård, iklädde sig dalkarlsdrägt och gick med yxan
på axeln såsom arbetsdräng ensam framåt. Så
kom ban till Rankbyttan, på hvars loge ban
tröskade några dagar. De öfrige arbetarne märkte
dock af hela hans väsen, att ban icke hörde till
deras klass, och en piga upptäckte för husbonden,
att bon sett den fremmande drängen bära en
guldstickad silkeskrage under tröjan. Anders Persson
kallade honom då till sig och igenkände snart sin
fordne läskamrat. Gustaf upptäckte nu för houom
sin afsigt att söka åstadkomma en resning af
folket till landets befrielse och ville öfvertala
Anders Persson alt biträda sig i detta förehafvande;
men den rike mannen ville ej äfventyra lif och
egendom, och vågade således icke ingå på hans
förslag, eller ens behålla den farlige gästen qvar
i sitt bus, utan afskedade bonom med det vänliga
rådet, att begifva sig längre upp åt skogstrakten
samt ofta ombyta vistelseort. Gustaf gick härifrån
till Ornäs, och Anders Persson, som år 1533
deltagit i ett uppror mot konung Gustaf, fick då
umgälla både delta brott och sin fordna feghet. (Se:
Persson, Anders). Rankbyttan blef efter bans död
köpt till skatte af Anders Svensson, men
förbyttes 1641 af drottning Christina till bergfrälse,
och gick sedan genom Here ägares bänder. Carl
Xl:s förmyndare anslogo 16bS ett stycke
kronojord till nnderbåll för den märkvärdiga ladan och
1755 anslogos ytterligare dertill 60
kronodagsverken. Ladan är också ännu bibehållen i sitt
ursprungliga skick. Fordne ägare hafva låtit uthugga
elt fyrkantigt rum af en tums djup, 1 j aln från
vestra dörren, för att utmärka det ställe, der
Gustaf tröskat, och bans porträtt finnes uppsatt pä
logen. Egendomens ägare var 1S41
grosshandlaren G. Enebom.
Rttiineberget i Åsenböga socken i Westbo
härad af Jönköpings län, är utmärkt genom en i
orten gängse folktro om ett rå, som skall vistas
der, och vanligen kallas Raunafrun eller Grå frun.
Hon skall vara liten till växten, klädd i en grå
tröja och kjortel af gammalmodig snitt och på
hufvudet bära ett grått kläde, som bon vanligen
drager ned öfver ansigtet, hvars drag man således
ej lätt kan urskilja. Hon gör aldrig något ondt,
men väl händer det, att bon stundom sätter sig
alt åka på toma vagnar, då hästarna tröttna af
den ofantliga tyngden. Nu skrattar bon så att
det böres vidt omkring. Ett "ungt, snillrikt
fruntimmer", som på allvar lär hafva trott sagan, bar
berättat för berr Allvin, författare af "Wästbo
härads beskrifning", alt bon och ett par andra sett
benne pä ljusa dagen, sittande på en gärdesgård
och noga betraktande sällskapet; men då en af
detsamma hälsade pä benne, försvann hon öfver
skogstopparna.
Hanrilie är ett af Bohusläns äldsta namn, hvilket
går djupt tillbaka i tiden. Jornandes, som lefde
i 6:te århundradet, omtalar landet under delta
namn, och det bibehålles på norra länet ännu i
handlingar ifrån slutet af 14:de seklet. Man har
sökt bärleda det från gamla ordet Rän, röfveri,
emedan nämnda landskaps inbyggare, mera än
andra nordboer, skola sysselsatt sig med dylika yr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
