Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300
Reine ilium.
Ren.
består af väldiga stenmassor, åt sydost. Utsigten
frän borgen är ganska vidsträckt. Dess
aflägsen-het frän stranden visar, att Mälarens vattenyta i
fordna dagar sannolikt stått vida högre än nu.
Reuiedimn. Se: Lojering.
Reininiicere är det gamla namnet på 2:dra
söndagen i fastan.
Remisnlnge kallas den procent, som bestås vissa
tjenstemän vid kronans kassor, för de penningar
de öfversända till andra verk och personer,
äfvensom uppbördsmän för de medel de insända. Detta
tillades för första gången räntmästare, genom kongl,
brefvet af d. It Jan. 1726. Det är olika i mån
af förhållanderna, från J till I ^ procent.
Remmnriur, annex till vestra Sallerup i
Malmöhus län, består af 7^ hemman, uppskattade till
55,710 R.dr. Folkmängden är 256 menniskor.
Arealen 1,180 tunnland. I Remmarlöfs by fanns
fordom en kungsladugård af samma namn, som i
senare tider utbyttes till skatte. Krigs-kollegium
lät för några få år sedan inköpa den för kronans
räkning, men sålde den kort derefter ånyo till
enskild person. År 1847 såldes den till bönder af
ägaren rytlmästaren R. af S. O. Christian
Ilåkan-son. Socknen bar bördig åker och äng. Adr. Lund.
Remmene, en socken i Wenersborg? län, annex
till llerrljnnga moderförsamling, består af 8 j
hemman, uppskattade till 32,570 R:dr. Folkmängden
är 315 personer. Arealen är 3,032 tnnnl., hvaraf
35 äro sjöar och kärr. Kyrkan är af gråsten och
ganska gammal. I dess vapenbus finnes en
runsten. Icke långt från densamma synes ett
gammalt domaresäte. I socknen ligga Myhrmansforss’
och I.iljendals jernbruk, som efter orten äfven
kallas Rammsuerken. Adr. Skara och (iuntorp. (Se
Del. II, sid. 619.)
Remmer, Johan Krik,
expeditions-sekreterare, död i Stockholm 1843 vid 72 årsålder, har
gjort sig ärofullt känd genom ganska lyckliga
öfversättningar af flera Franska theaterstycken på
vers, såsom Tartuffe, Svartsjuka Hustrun,
Optimisten, Cæsars död, m. m.
Ren. Renen (Cervus Tarandus), den böga
nordens allmänt nyttigaste högdjur, och nära nog det
enda villkoret för en bel folkstams existens,
tillhörer bjortslägtet, och skiljer sig från öfriga
arter deraf genom hårbeklädnad på bela nosspetsen,
breda trubbiga klöfvar, hårtofsar på benen, släta,
trinda bakåt riktade, och åt alla sidor böjda
greniga born, hvars öfver kransen stående gren är
lik en flat band. Längden af en fullvuxen
vildren är 6 fot 4 tum, räknadt från nosspetsen till
svansroten; höjden öfver manken är 3 fot 9 tum.
Honan är något mindre, äfvensom den tama
renen. Storleken är således mindre än hjortens, men
byggnaden starkare. Färgen på kroppen är mörkt
gråbrun, med ett bredt mörkare band längs
sidorna, undantagande de undre partierna, bvilka äro
hvita, likasom de från halsen nedhängande långa
båren, llonans born äro mindre än bannens.
Renen har från ålder tillhört Skandinaviens
sydligaste och norra delar; deremot tyckes han alllid
varit högst sällsynt i mellersta delen af halfön.
Nu mera träffas han endast i Lappmarkerna. Man
vill bevisa, att de som nu finnas icke bärstamma
från dem, som förr funnits i Skåne, och efter
hvilka man i der varande torfmossar finner en
myckenhet fossila ben och born. De fornskånska
renarne skola följaktligen hafva i en tid, då
Östersjön icke fanns, hafva inkommit frän Tyskland,
der man i norra trakterna också finner en mäogd
fossila lemningar efter dem. Man träffar dem
aldrig nu mera sydligare än 32:dra latitudsgraden.
Deremot finnas de ända upp på Spetsbergen och
Grönland, till och med på Valderön, under 80
graders nordlig bredd. Sydöstra delen af Norska
fjällryggen är renens bufvudtillbåll, och
förekommer ban der talrikare, än på något annat ställe i
Europa. Renen är i sitt vilda tillstånd ett
sällskapligt djur, och föreoar sig gerna i flockar.
Begåfvad med en särdeles fin och skarp lukt, går
ban alltid mot vinden, för att vädra faran.
Vin-trarne vistas ban på de högsta fjällen, men drar
sig, allt efter årstidernas blidhet, ned till dalarna.
Födoämnena bestå under somrarne af hvarjehanda
örter, särdeles af syre- och ranunkelslägtema; om
vintern åter af renmossa, hvilken han uppskrapar
nnder snön. Brunsttiden infaller ifrån medlet af
September till samma tid i Oktober. Hannarne
strida väldigt om renkorna, eller de så kallade
Vajorna, till dess den starkaste eller den så
kallade Brunstdyngen behåller fältet, förjagar de
andra, och herskar sedan enväldigt öfver den flock
af honor, som utgjort stridens orsak och pris.
Parningen förrältas mest i fult väder, och kort
efter densamma fälla de äldre hannarne hornen.
Honan fäller sina born först sedan ungarne ej mera
behöfva hennes försvar emot tjurarne, och hvilket
inträffar i Maj månad, dä ock samma process
föregår med ungrenarne. Honan går dräglig
emellan 7 och 8 månader, och framföder sällan
tvillingar. Jagten efter vilda renar är ett vigtigt
och lönande näringsfång. De skjutas med
räffel-kula på krypskytl-e. Fordom fångades de uti ett
slags gropar, uti hvilka korta jernspjut voro
fästade uti en lös axel, och på hvilka renen
spetsade sig. Ilan tages äfven i snaror. Fångad
blifver ban ganska tam. Hvad som här är sagt om
den vilda renen, gäller i allmänhet äfven den
tama. Denna utgör, såsom bekant är, Lappens
nästan enda husdjur, enda rikedom och ett
nödvändigt villkor för bans existens. Lappens
förmögenhet bestämmes efter det antal renar ban äger,
och hvilka stundom uppgå ända till 1,000; eljest
är det vanliga antalet af en renhjord 2 till 300
stycken. År 1774 ägde 200 Lapphushåll, hvilka
bebodde Jokmoks församling, icke mindre än 20,000
renar. Renen lemnar Lappen allt hvad ban
behöfver till sitt underhåll, såsom kött, talg och
mjölk till föda, skinn till kläder och bädd, senor
till tråd, ben till nålar, skedar och andra
bobagsting. Äfven är renen Lappens dragare, och
spännes såsom sådan för en bätlik släda eller så
kallad akkja, hvilken ban drager med största
snabbhet. Stundom händer dock, att renen blir ODd
och med framfötterna pryglar upp den i akkjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
