Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
328
Rlketa Rad.
Rikets Rnd.
bröderne råkat i strid mot hvarandra och den ene
stigit på den andres fall, uppreste aristokratien
åter sitt hufvud. En af dess slugaste
tillställningar, men som i längden för henne sjelf blef högst
förderflig, var den .svage Johan 111 :s förledande
att skaffa sin son Polska konungakronan, hvartill
isynnerhet Hogenscbild och Thure Bjelke, Guslaf
och Sten Banér, Erik Sparre och Axel
Lejonhufvud voro verksamma. Intrigen slog’ likväl ut belt
annorlunda, än nian beräknat, och i stället för den
svage och frånvarande Sigismund fick man den
kraftfulle, vaksamme och ständigt närvarande Carl
IX. till regent. Denne inrättade på riksdagen 1602
en ordentlig regeringens organisation, hvarigenom
ett permanent råd infördes, bestående af 12
ledamöter, bland hvilka de fem förnämste voro rikets
bogsle embetsmän. Desse skulle alltid vara
tillstädes och försågos med bestämda löner. De
intogo sina säten efter kallelsebrefvcts datum,
hvarifrån dock den afvikelse gjordes, att företrädet
lemnades åt grefvar eller friherrar, likväl så, att
de fem höge embetsmännen alltid hade första
rummet. Detta ändrades likväl på det sättet, att i
fall tlera pä en dag kallades till rådsberrar, skulle
de intaga sin plats, icke efter börden, utan efter
de embeten, de förut beklädt. Så förblef det
nästan alltid oförändradt under bela Carl IX:s och
Gustaf Adolfs regering. Den enda särskilda
förmän, som tillades rådet, var genom
riddarhusordningen af d. 6 Juni 1626, hvarigenom adeln
deltes i tre klasser, af hvilka den andra, eller
Rid-dareklnsten. skulle bestå af alla de ätter, som
kunde bevisa, att någon af deras förfader baft säte
och stämma i rådet. Dä denna klass icke var
talrik och Herreklassen, som bestod af grefvar och
friherrar, icke heller var det, hade således ett
litet antal af den hrtgre adeln vid omröstningar en
bestämd öfvervigt öfver hela massan af adel, som
utgjorde den tredje eller Soenneklnssen. Vid 1719
års riksdag upphäfdes likväl voteringen klassvis,
och omröstningen skedde derefter "per capita", men
benämningarna fortforo ända till 1809. Gustaf III
gjorde vid 1778 års riksdag den ändring, att,
emedan andra klassen var så fåtalig, att den ej
pä nägot sätt svarade mot den första, och än
mindre inot den tredje, skulle 300 af de äldsta
lefvande ätterna uppflyttas i den andra, hvilken
förmån äfven tilldelades dem af tredje klassen, som
voro kommendörer af Svärds- eller
Nordstjerne-ordnarna, äfvensom deras efterkommande. Genom
1809 års regeringsform upphäfdes likväl bela
denna klassfördelning.
Efter Gustaf Adolf den Stores död antogs, på
riksdagen år 1634, den regeringsform, som af
honom. blifvit föreslagen. Härigenom bestämdes
rådets antal till 25, de fem böga
riks-embetsmän-nen deri inberäknade, men hvilket antal, om
rikets behof och heder så fordrade, kunde
ytterligare ökas. Bland de öfriga rikets råd fördelles
ärenderna på det sättet, att tre voro presidenter
i Götha, Aho och Dorpts bofrätter (riksdrotset
förde ordet i Svea hofrätt), fyra voro assessorer
i Svea hofrätt, två krigsråd, två amiraler och
amiralitetsråd, fyra riks-kansliråd och två
kammarråd. General-guvernörer i de utrikes provinserna
och öfver-landshöfdingar i de inrikes, voro
merendels extra ordinarie riksråd. Öfver-ståthållaren
för Stockholms slott och stad var alltid en af de
i Stockholm närvarande riksråden. Det tillhörde
rikskansleren att låta sammankalla rådet och på
konungens vägnar inhemta dess tankar. Rädet3
svar afgafs genom riksdrotset, hvilken således var
dess talman, då kansleren var att anse soin
konungens ombud.
Efter denna organisation och i stöd af den
aktning och förtroende Christinas förmyndareregering
med skäl förvärfvade, steg rådets anseende ganska
betydligt både inom och ulom landet. Då en Svensk,
Axel Oxenstjerna, blef direklor för Evangeliska
Förbundet i Tyskland med säte framför kurfurslarne,
och många Tyska furstar ställde sig under
Svenske generalers befäl, gjorde bela rådet snart
anspråk på lika rang med Tyska riksfurstar, och
framför Spaniens gränder samt Englands och
Frankrikes hertigar, en rang, som också i mänga fall
godvilligt medgafs dein. Inom landet ansågs det
ej tillàlligt att en broder, än mindre en
aflägsnare slägting till ett riksråd, i tal eller skrift,
kallade denne broder eller kusin, så framt ban icke
sjelf innehade samma värdighet. Riksråderne bade
förut icke baft någon bestämd titel, utan kallades
än Eders Herrlighet, än Eders Herradöme; men
sedan man i Tyskland blifvit bekant med den der
brukliga titeln Excellens, tillades den uteslutande
rådels ledamöter. De togo rang framför alla
andra Svenska undersäter, hvilket vid drottning
Christinas kröning gaf anledning till någon tvist
emellan åtskillige yngre rådsberrar och några från
Tyskland hemkomne generaler, soin man ville gifva
platsen efter rådet, hvarföre de logo det parti, att icke
åka till kyrkan, utan till häst omgifva
drottningens vagn och i korkan hälla himmelen öfver henne.
Under Carl XI.s minderårighet skedde en nv
förändring med rådet. Dess antal ökades från 25
till 40, och dess ledamöter skulle, ulom
rådsembe-let, ej kunna innehafva mer än en befattning; till
sådana räknades presidentskaperna i bergs- och
knm-merse-kollegierna, samt två as^-essorsplatser äfven
i Götha och Åbo hofrätter. Under denna
förmyndareregering, som föga liknade den under
Christinas minderårighet, tillade rädet sig sjelft
åtskilliga förmåner, ulan att tänka på följderna, hvilka
blefvo enväldets införande och reduktionen. Då
Carl sjelf emottagit regeringen och 1675 kröntes
i Upsala, visade sig rådsherrarne klädde i röda
fotsida sarnmelstalarer, fodrade och brämade med
hermelin samt likadana hattar, äfvenledes med
ber-nielinsbräm. Denna drägt ansågs värdigare och
lämpligare än do förut brukliga violetta med
zo-bel fodrade sammetskåporna. Underklädnaden var
något präktigt tyg efter hvars och en smak. Är
1720 undergick drägten någon förändring.
Konung Fredrik förbjöd då guld och silfver,
brod-derier eller galoner. Riksrådernas underklädnad
Ock ej derifrån göra nägot undanlag, men det
stadgades, att den skulle vara af hvit inoir meil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
