Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
334
Hil<s<lag>
Riksdag»
slag af möten i afseende på deras beslutande rätt
var ej noga nppdragen. De sistnämnda voro en
lemning af det gamla bruket att höra provinserna
särskildt i deras egna angelägenheter särdeles
rörande bevillningar. Men det finnes också exempel,
att på sådana möten beslut fattades, som
sedermera ansågos gällande för bela riket. Dessa
provinsmöten upphäfdes genom additamentet 1660 till
regeringsformen, men de blefvo dock bållna ännu
på 1670-talet. Enligt 1617 års riksdags-ordning
bade konungen rätt, att, när stånden stadnat i olika
beslut, välja det bonom bäst syntes; ban var
således en skiljoman, en medlare, emellan olika
intressen. Alla bevillningar fordrade riksdagsbeslut
för att gälla; också är det mest sådana, som
förekomma i 1600-talets riksdagsbeslut, jemte
fråga om utskrifningar — äfven en bevillning —
samt om successionen till kronan, med flera vigtiga
ärender, som efter konung Gustaf 11 Adolfs
konungaförsäkran ej kunde afgöras oberoende af
ständerne. Någon tid för deras sammanträden var
ej bestämd förr än 1660 då det föreskrefs, att
riksdag borde hållas hvart tredje år; förut berodde
detta på omständigheterna. Förut voro riksdagarne
temligen tält på hvarandra följande, men ej
långvariga; de räckte en eller annan månad. Under denna
period anlades riddarhuset, och adeln indelades der
i tre klasser, af hvilka två klasser brukade
öfver-rösta den tredje, ehuruväl det icke alltid erkände,
att besluten skulle fattas klassvis. Genom Carl
Xl:s statsförändring blef riksdagens magt
förminskad, så att ständerne sjelfve ej blefvo annat än
rådgifvare åt konungen. Men i ständernas
sammansättning skedde ej någon väsendtlig ändring.
Utskott såsom särskildta fördelningar af den
allmänna församlingen funnos redan på Gustaf II
Adolfs lid, men voro ej så vigtiga, som nu. Deras
utbildning tillbör mest frihetstiden, då t. ex.
se-kreta-utskoltet hade full magt att ej blott utreda
till föredragning i stånden, utan äfven att afgöra
de vigtigaste riksärenderna. Under Carl XI höllos
ännu riksdagar, men ej under konung Carl XII,
om man undantager riksdagen vid bans tillträde
till styrelsen 1697, samt de misslyckade försök att
i konungens frånvaro 1710 och 1713—14 hälla
en riksdag. Efter Carl XII:s död utkom 1723 en
mera utförlig riksdagsordning, sedan den kort förut
antagna regeringsformen insatt ständerne i deras
gamla myndighet och utvidgat densamma. De voro
nu ensamt lagstiftande — ej med konungen
gemensamt — de beslöto öfver beskattningen, öfver
krig och fred; inför dem var rådet ansvarigt, och
de medverkade äfven vid rådsembetens besättande.
De blefvo ännu myndigare genom det sätt. hvarpå
regeringsformens betydelse förstods; ständerne
brukade nemligen emottaga klagomål öfver
regeringens beslut, särdeles i befordringsfrågorna, och
gjorde sig på detta sätt icke blott till lagstiftande
magt, utan till vallade sig rikets regering till
största delen. Rådet var deras fullmägtige och
genom delta beberrskades konungen af ständerne, ty
ban var bunden i de flesta fall af rådets votering.
Härunder utbildade sig ståndens sammansättning.
Adeln fick 1762 en ny riddarhus-ordning, deri
bufvudmannens rätt alt vara sjelfskrifven
representant stadgades. För de olrälse stånden
|inkommo nu flera nya bestämningar, som ännu
finnas i riksdagsordningen, såsom att flera små
städer kunde förena sig om en fullmägtig, och att de
som hört till annat stånd eller yrke ej kunde
väljas i bondeståndet. I allmänhet återfinnas i
frihetstidens riksdagsordning åtskilliga ännu gällande
stadganden om det formella af riksväsendet. Tre
stånds beslut såsom gällande emot det fjerde
ståndets mening, stadgades äfven denna tid o. g. v.
Revolutionen 1772 beröfvade ständerna en stor del
af deras nya, öfverdrifvet stora magt.
Lagstiftningsrätten fingo de nu gemensamt med konungen;
beskattningsrätten behöllo de, men knnde ej
ingripa i sjelfva regeringen, ej heller utöfva något
inflytande på rådet eller tillämpa någon
ansvarighet emot detta. Ej beller bade ständerne nu
någon säkerhet att blifva sammankallade, ty
stadgandet om riksdag hvart tredje år fanns ej i den
nya regeringsformen. Om blott ständerne gifvit
bevillningen till obestämd tid, så var ingen
säkerhet, att konungen samlade dem. Riksdagarne,
som under frihetstiden varit långa — ett à ett
och ett halft år — blefvo nu korta och
sammankallades ej ofta. Gustaf III höll riksdag I77S,
1786, 1789 och 1792. Den sista föranleddes af
penningebehofvet, ty ehuru förenings- och
säkerbets-akten gifvit konungen nästan all magt i
staten, hade dock ständerne ännu qvar
hevillnings-rätten och vården om banken, men då det hette
i förenings- och säkerhets-akten, att folket skulle
öfverenskomma med konungen om bevillningar,
nämndes ej namnet ständer, och det var således
en möjlighet att konungen kunde provinsvis,
sork-nevis o. s. v. betinga sig bevillningar. Gustaf IV
Adolf höll blott en riksdag 1800, hufvudsakligen
föranledd af penningeverkets behof af reglering.
Den sista revolutionei». 1809 återgåfvo ständerne
deras gamla betydelse, men ej frihetstidens
öfverdrifna myndighet. De äro nu lagstiftande magt
jemte konungen; de utöfva beskattningsrätten
oinskränkt i afseende på bevillningar, men icke på
bvad beträffar de ordinarie statsinkomsterna. Det
har väl blifvit yrkadt, att äfven dessa kunde
förändras, upphäfvas och ordnas huru som helst af
ständerne utan konungens deltagande, men detta
är icke erkändt, och synes icke klart af
grundlagarne. Men användandet af statens medel beror i
alla fall på ständerne att föreskrifva. Vidare äro
ständerne en kontrollerande magt, som granskar
statsverkets förvaltning och genom
konstitutionsutskottet kan ställa statsrådet under tilltal eller
begära dess entledigande af konungen. Deremot
är konungen enväldig i den ekonomiska
lagstiftningen, och ständerne kunna i sådana ämnen
endast framföra sina önskningar. Icke beller äga
ständerne att ändra något af regeringens beslöt
eller ingripa i verkställande magten; ej heller i
den lagskipande. Ständerne hafva fordom
uppträdt såsom domare någon gäng, såsom 1600 i
Linköping, då flere riksråd dömdes till döden af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
