Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
344 Rlkaeos Ständers Bank.
Rikagiildskontoret.
tilltalas inför Svea hofrätt. Detta beslöt vann d.
1 Mars 1830 konungens sanktion, men
silfverut-vexlingen tog ej sin början förr än d. 1 Okt. 1834.
Realisationens motståndare bade fruktat, att
allmänbeten skulle, när denna åtgärd kom till
verkställighet, störta till bankoluckan och nttaga en
oerhörd massa silfver, hvilken genast skulle föras
ur riket. Äfven de mindre lättskrämde trodde
likväl, att åtminstone en stark påkänning skulle äga
rum; men till allas förvåning inträffade den
besynnerliga händelsen, att blott nyfikenheten förde
några att uttaga litet silfver, att den stora
allmänbeten blef alldeles likgiltig derför och snarare
ansåg silfret som en tunga än som en fördel,
åt-nöjande sig med den säkerhet hon hade för sedelos
verkliga värde och med den beredda tillgången att
i behofvets stund kunna uttaga silfver att jemna
kursförbållanden och afhjelpa bristen på utländska
vexlar. Detta sista behof har vid mer än ett
tillfälle, särdeles 1838, 1843 och 1849 låtit känna
sig, då mindre fördelaktiga bandelskonjunkturer
inträdt, och då de i Finland löpande Svenska
bankosedlarna, genom Ryska regeringens befallning, der
förbjödos att längre kursera, hvaraf följden blef,
att banken måste inlösa dem och dess silfver
under åren 1841, 1842 och 1843 utfördes till
Finland till ett sammanlagdt belopp af 1,634,000 R:dr.
Enligt grundlagen står banken endast under
rikets ständers styrelse, hvilken vid riksdagarna
regleras af deras banko-utskott och mellan dem
besörjes af deras fullmägtige, 3 af hvarje stånd.
Vid 1830 års riksdag gjordes ett förslag att låta
regeringen deltaga i bankens styrelse, till följd
hvaraf regeringsformens 72 § skulle erhålla en
förändrad lydelse. Det har blifvit sagdt, att
utsigten dertill var den, som förmådde konung Carl
Johan att sanktionera myntbestämningslagen, eller
realisationen, hvilken alltid dittills i honom haft
en motståndare. Men då nämnde § — den så
bekanta sjullilvdan — vid 1834 års riksdag kom
under omröstning, hade opinionen emellertid
förändrat sig, misstroendet till regeringen ökats och,
eburu §:n antogs af adel och prester,
förkastades den af borgare- och bonde-stånden,
hvarigenom saken grundlagsenligt förföll. Sedan dess bar
fråga icke mera varit derom, utan banken
förblifvit under ständernas ensamma styrelse.
Banken be3tår för närvarande af 10 särskildta
afdelningar, kontor och expeditioner, nemligen:
Kassa- afdelningen, Sedelkontoret,
Deposilions-afdel-ningen, Läne-afdelningen , Lånkansliet, Kontroll-och
Revisions-afdelnmgen, Boksluts- och
Fkonomi-afdel-ningen, hvilka sju afdelningars chefer utgöra
understyrelsen, samt Fiskalskontoret, Banko/ullmàgliges
expedition under deras sekreterares chefskap, och
Understyr elsens expedition. Kommissarierne äro 17,
kamrerarne 9, kassörerne 7 o. s. v., samt hela
tjenstemannapersonalen 134, vägare och
vaktbe-tjenter deri inberäknade. Dertill komma
ständernas fullmägtige i Stockholm samt vid lånekontoren
i Götheborg och Malmö, 4 pä hvartdera stället.
Kostnaderna för bankens förvaltning stego är 1844
till 242,330 Rdr, hvaraf bankofullmägtiges bono-
rarier 8,000, aflöningar 98,653, pensioner 19,846,
sedlars skrifning 12,349, sedelblanketter 25,754,
o. s. v. Dessutom kostade diskontens förvaltning
i Stockholm 19,343, i Götheborg 8,422 och i
Malmö 6,766 R:dr. (Se: Lånebank, Diskont och
Riksskulden.)
RiksfUrest&ndare, är den titel, som Svenska
historieskrifvare gifvit åt de regenter, hvilka i
konungens stad och ställe styrt Sveriges rike, vare
sig att ingen konung funnits, eller att ban varit
nrståndsalt alt utöfva sin myndighet sjelf. Sådane
riksföreståndare bade Sverige i medeltiden i
Torkel Knutsson såsom förmyndare för konung
Magnus Ladulås s söner och i Sturarne, som
egentligen äro de hvilka kallas riksföreståndare. Den
förre var en förmyndare, tillsatt af en döende
konung, för hans barn, och som nedlade sin magt,
när bans myndlingar uppväxt; de senare voro
partichefer, som under ett våldsamt tidehvarf, stödde
på en stark folkrörelse, intogo konungens plats,
som för tillfället var tom. De bibehöllo också
magten till dess de störtades eller afledo. En
andelig man, biskop Kettil Carlsson (Wase) i
Linköping bade äfven burit riksföreståndaretiteln en
kort tid under striderna, på konung Carl
Knuts-sons tid. Han var äfven en partichef men i
motsatt anda emot Sturarne. Gustaf Wasa valdes ock
till riksföreståndare, innan ban korades till konung.
Det var riksföreståndarevalet i Wadstena 1521,
som gaf ett slags laglig färg åt bans uppror emot
Christian Tyrann. Hertig Carl, under Sigismunds
tid, herrskade ock såsom riksföreståndare, likaså
den nye hertig Carl under Gustaf IV Adolfs
omyndighet och efter bans afsättning, innan ständerne
hunnit uppdraga bonom kronan Men under
Christinas och Carl IX:s omyndighet var regeringen
anförtrodd åt elt kollegium af rådsberrar, icke
åt en riksföreståndare. Skulle under vår
nuvarande statsförfattning en förmyndare - regering
blifva nödvändig, så kan den, enligt grundlagarne,
uppdragas ät en, tre eller fem personer. 1 första
fallet kunde regenten gerna kallas riksföreståndare,
men ander vanliga förhållanden är denna titel
hvilande, och bar aldrig funnits utom vid
utomordentliga tillfällen, vid revolutioner, eller då
konungen varit minderårig.
Riksgäldskouturet inrättades efter konung Carl
Xll:s död, för att förvalta den gärd, som ständerne
ätogo sig till betalande af rikets skuld. Det
kallades rikets ständers kontor och bestod af en ful I—
mägtig af hvarje stånd , utom bondeståndet. Detta
kontor, inrättadt för ett tillfälligt behof, bar
sedermera blifvit ett permanent uppbörds- och
liqvida-tionsverk. Det förenades 1765 med statskontoret,
men skiljdes åter derifrån 1778 och fick dä namn
af riksgälds-direktionen. Detta var dock icke ett
ständernes utan kronans verk, och bestod af
kanslipresidenten, stats-sekreteraren för finanserne, ett
kammarråd och en stats-kommissarie. Det gamla
ständernes kontor eller riksgäldskontoret, som det
redan då kallades, upprättades åter 1789 för att
ombesörja förvaltningen af den bevillning ständerne
åtagit sig till krigets ntförande och betalningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
