Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
440
Salilineolns,
Sahlstedt.
Han var född d. 18 Mara 1701 i Götheborg, der
fadern var rådman och bandiande. För att atbilda
sig i yrket, skickades ban till Holland och
företog, i sällskap med Jonas Alström, en resa
genom Tyskland, Frankrike och England,
hvarifrån ban återkom 1729 lill Götheborg, der ban
bosatte sig som köpman. Här stiftade ban ett
Weslindiskt handelskompani, hvars direktör ban
blef, och som atsände ett fartyg, hvars
befälhafvare tillbandlade kompaniet en liten ö vid
natnn Barima vid Oronoko-Qodens utlopp, der
man ernade grundlägga ett faktori och stifta
medelpunkten för Svenska bandelo på Westindien.
Omständigheterna voro likväl icke gynnande och
företaget öfvergafs, isynnerhet emedan man jast
vid den tiden stiftade det Ostindiska
kompaniet, som upptog så tillräcklig tid och kapitaler,
att dess styresmän ej kunde sysselsätta sig med
ännu en stor och vigtig entrepris. Sahlgren, som
ifrån början varit delägare i sistnämnda kompani,
valdes år 1733 till dess direktör och förvaltade
med utmärkt insigt, redlighet och anseende detta
förtroende-uppdrag, näns handel fördes med
sådan framgång, att han innan kort derpå
förvärfvade en ansenlig förmögenhet, hvaraf ban använde
en del att köpa flera gods i åtskilliga af rikets
provinser. En sådan för bonom sjelf, och genom
en naturlig återverkan derigenom äfven för det
allmänna, gagnande idogbet och verksamhet skulle
redan varit nog att göra honom aktad och ansedd;
men den utgjorde blott den mindre delen af hans
anspråk derpå. Det verkliga anspråket på heder
och erkänsla var sättet huru han använde sin
förmögenhet. Det var ej blott till enskild
välgörenhet, till lindring af ögonblickets behof, till sina
underhafvandes bergning och förkofran; ban gjorde
ännu mer för det allmänna. Förteckningen på bvad
ban för sådana ändamål borlgaf, och hvari ban
biträddes och efterföljdes af sin svärson, deo
ofvannämnde Clas Alströmer, ar verkligen
förvånansvärd. Sålunda skänkte ban åt
vetenskaps-akademien, hvaraf ban blifvit ledamot, 50,000 d.lr s:mt,
hvilkas ränta skulle användas till belöningar åt
dem, som afgifvit de bästa svar på frågor i
landthushållningen, dem akademien ägde att framställa,
eller gjort vigtiga rön och uppfinningar derinom.
Till ett barnbus i Götheborg förärade ban en
tunna guld och till andra nyttiga inrättningar för
nämnde stad halfannan tunna guld, utom en mängd
smärre donationer. Han var således en af Sveriges
utmärktaste maecenater, ej blott pä sin tid utan
äfven för kommande tider, ty få hafva deri
upphunnit och kanske ingen öfvergått bonom. I sitt
umgänge var ban dessutom älskvärd och intagande
och alla dessa egenskaper och lyckans förmåner
voro bos honom förenade med ett ganska angenämt
och imponerande yttre. Hans ädla och nyttiga lif
slöts d. 10 Mars 1776.
Sahluienlus, Anders, född 1693 i Saleby
socken i Westergötland af bondeföräldrar, blef
student i Upsala 1721, prestvigdes 1728, blef först
skolmästare, sedan kaplan och 1734 pastor vid
stora barnhuset i Stockholm. Derjemte var han
predikant vid Smedjegårdsbäktet och hade under
sin tjenstetid derstädes följt mer än 100 lifdömda
fångar till afrättsplatsen, hvilket är karakteristiskt,
dels för brottens antal, dels för lagskipningens
stränghet på den tiden. Han blef 1744
kyrkoherde i Amne härad i Skara stift, hvarest ban dog
d. 17 Dec. 1764.
Sahluioon, Isak, son af kyrkoherden i
Färentuna, Salmonius, född d. 1 Nov. 1693 och död d.
2 Febr. f758 som hofrättsråd i Götha hofrätt och
lagman i Östergöthland, bar utgifvit: Kort
Berättelse om manufakturer ock fabriker, deråt första
ursprung ock flyttande frän den ena orten till den
andra.
Sahlstedt, Abraliain Magnusson, son af
prosten i Stora Tuna Magnus S., var född 1716.
Besynnerligt nog vet man om denne, på sin tid
utmärkte författare och vitterhetsidkare, ingenting
mer, än att han var eller bade titel af kongl,
sekterare och att han dog 1776. Denna
uraktlåtenhet hos samtiden att anteckna hvad som rör en
förtjent mans lefnadshändelser, är verkligen
besynnerlig, helst på en tid, då man skref om
ojemförligt mindre vigtiga saker och personer, och S.
efter bvad som synes, för ingen del var obemärkt
af denna samtid, och gift med en betydande mans,
riksrådet Wallwijks, dotter. Hans fader bade
varit Carl Xll:s hofpredikant och hållit predikan för
honom på bans sista lefnadsdag. Denne var sjelf
älskare af vitterbeten och bar författat Stora
Tu-tias Minnesdome, men beskylles för en ytterlig
fåfänga. Sonen började redan vid 22 års ålder sin
författarebana, på hvilken ban fort vandrade ända
lill sin lefnads slut. Dess hufvudföremål voro
Svenska språket och vilterheten och ban bar i anseende
till dessa båda, särdeles det förstnämnda, länge
gällt som en auktoritet. Hans debut var en
öfversättning af Porées skrift: Om teatern tir eller
kan vara en dygdeskola? Sedan utgaf han en
samling of verser på Svenska, Sinnebildskonsten,
Vittert snille af Amaranlus och Kritiska samlingar,
hvari han dels meddelade egna poemer och
kritiker, dels andra författares, eljest möjligtvis
förgätna arbeten. Han byste, i anseende till
poesien, den på hans tid allmänna meningen, att den
moraliska nyttan var dess största förtjenst, en
mening, som torde fiunas ostridig, blott man först
utreder, i buru vidsträckt bemärkelse nyttan får
tagas. S. skref äfven om näringsfriheten, om
tryckfriheten m. m., men hvad som isynnerhet
gjorde honom känd och bibehållit bans namn, är
bans Försök lill en Svensk Grammatika och bans
Svenska Ordbok. Denna sistnämnda företog ban,
enligt hvad ban sjelf upplyser i sina dedikationer,
på kongl befallning och med kongl, understöd,
hvilka för honom utverkats af
vetenskaps-akademien. Denna betygade honom, ger.om sin
sekreterare, Wargentin, sitt nöje och tillfredsställelse
öfver arbetet, hvilket, som det beter, "är det
första af det slaget, som på Svenska utkommit,
hvarför det i framtiden ulan tvifvel kan förbättras,
men auktorn bar rätt att af sina landsmän fordra
icke tadel, utan heder och tacksamhet för sin flit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
