Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Salverpianus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
476
SclirUder.
Scliriiderlietui.
tets titi dess Dåvarande lokal, ntan kostnad eller
extra anslag. Erhöll af Svenska akademien
Lund-bladska priset för ett tal i anledning af prins Oscars
födelse. Förteckningen på bans skrifter, för det
mesta rörande numismatiken och bibliografien,
upptaga mer än en petitsida i Biogr. Lex. Af dem,
som äro af annan syftning, mä nämnas: Tat och
minnesteckningar; Bidrag litt Upsala Universitets
Historia ; J. O. Wallin, minnesteckning m. m.
SclirUder, Krik August, föddes d. 25 Juli
1796 i Uddevalla, der fadern var kyrkoherde,
prost och tbeol. doktor; blef 1813 student i
Upsala, 1818 magister och 1820 docens i tbeor.
filos. Valdes 1824 af studerande ungdomen till
Byzantinsk stipendiat och företog som sådan en
resa genom Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien,
Frankrike och England. Efter återkomsten 1827
förordnades ban att under följande årets
vårtermin förestå etb. et polit. professionen; bade sedan
flera dylika uppdrag tills ban 1836 utnämndes till
log. et metaph. professor. Blef 1827 ledamot af
vetenskaps- och vitterbets-sambället i Götheborg.
Dog i Upsala d. 15 Jan. 1849. Ilar utgifvit
Handbok i Filosofiens Historia, meddelat flera
uppsatser i Svea, i Frey, i Sv. Litt. Tidning, o. s. v.
Schröderheim, Klia, son af biskopen i
Carl-stad, Georg Clas S., var född d. 26 Mars 1747 i
Stockholm, dä fadern der var hofpredikant. Flan
fick till förnamn sin morfaders tillnamn, ingick,
efter vid 17 års ålder slutade studier, i kongl,
kansliet, der ban blef kopist 1768, och blef bär
tidigt bemärkt af Gustaf, hvars ynnest ban
förvärfvade både genom sin embetsmanna-skicklighet
och sitt angenäma umgängessätt, som förskaffade
honom ej blott hastiga befordringar i statens
tjenst, utan äfven hedern att bli en af deltagarne
i Gustafs förtroliga sällskapskrets.. Den tid, ban
från dessa dubbla befattningar kunde undanstjäla,
egnade ban åt vitterheten, och hvad som för
andra är ett arbete, blef för bonom en hvila, en
lek. Man bar sålunda efter honom flera smärre
tal och poemer, nästan alla i skämtsam stil samt
trenne, af en liflig och qvick dialog utmärkta,
komedier: Rångedala Riddaren, Fjäsken eller den
be-ställsamme, ännu sedd med nöje, samt Sladdret
eller Fjàskens mirakler. Den Svenska dramatiska
litteraturen måste med skäl beklaga, att en utaf
hennes älsklingar fick så föga egna sig åt hennes
tjenst, hvaremot staten måhända äfven måste
beklaga, att icke litet mera fasthet och allvar fanns
i denna älskvärda karakter, som eljest bade så
ovanliga resurser. Af Gustaf befordrad till
statssekreterare, rikshärold, Kom. af N. O. upphörde
ej blott bans yttre lycka utan äfveo bans inre
trefnad med bans beskyddares lif. Det förra bade
den allmänna orsak vi redan antydt; det senare
var en följd, dels af husliga missöden — bans
glada och snillrika frus död (se nedanföre) — dels
af ekonomiska bekymmer, emedan Schröderheim af
alla kunskaper var mest oerfaren i den visserligen
prosaiska, men sä högt nödvändiga: att hushålla.
Efter Gustafs död skiljdes ban från sin
statssekreterareplats och flyttades till landshöfding i Upsala,
hvilket embete han likväl knappt innehade i tvenne
år emedan ban tog afsked 1794, då ban säg sig
misstänkt för delaktighet i Armfeltska
konspirationen; bodde sedan på Järfva, hvaraf ban lätt
arrendet, och dog efter ett sorgligt och glädjelöst
tillbragt år nästan i elände d. 30 Aug. 1795.
Ilan var en af de förste ledamöterne i Svenska
akademien, hvarförutan vetenskaps- och
vitterbets-akademierna äfven tillegnade sig honom. Utom de
ofvannämnda komedierna har ban skrifvit:
Äreminne öfver Presidenten Lejonhufvud; Gustaf lll.s
Personalier; flera tal i akademierna och öfversatt
första delen af Carl V:s historia af Robertson. —
Hans jeinnlike, bland sitt kön, i snille och
qvickhet, var hans hustru,
Schrttderheiui, Anna Charlotta, dotter af
den på sin tid mycket aktade öfverdirektören v.
Stapelmobr, född d. 24 Sept. 1754 och gift d.
26 Nov. 1776. Det Scbröderbeimska parets olycka
var, att de för mycket liknade hvarandra. Båda
voro af en sprittande qvickhet och liflighet, båda
älskade glädjen och lefnadsnjutningen, båda lefde
för mycket i stunden och beräknade för litet
framtiden, och derigenom bereddes de busliga sorger,
som stundom förmörkade deras dagar och lade fra
Schröderheim i en för tidig graf. Man beskyllde
henne tör någon kärlekshandel med en viss
hofstallmästare, och en bekant anekdot i detta fall
förtjenar anföras såsom karakteristik för tiden och
hofvets ton. Då Gustaf III en dag skulle fara ut,
och ekipagerna dröjde att infinna sig, förlorade
konungen tålamodet, gick ut i de yttre rummen och
frågade med häftighet den förste ban mötte, som
just råkade vara Schröderheim: "Kan ni säga hvart
D * * tagit vägen?" Denne fann sig i ögonblicket och
svarade: "Nej, ers majestät, det vet jag
verkligen inte .... om ban inte är bos min hustru."
Infallet kom konungen att skratta och vreden var
försvunnen. Saken tog likväl snart en
allvarsammare vändning. Fra S. lärer ba tillåtit sig något
oöfverlagdt skämt i anledning af historien om
kronprinsen Gustaf Adolfs verkliga härkomst,
hvilket den elaka beställsamheten fört till konungens
öron, troligen vanstäldt genom tillägg och
förvrängningar. Gustafs förtrytelse väcktes deraf och
emot sin vana ville ban straffa den obetänksamma
skämterskan. Ilan skall då ba yttrat till hennes
man sitt misshag och anbefallt bonom begagna
sin busfaderliga myndighet, för att afvärja frän
sig skymfen af det lefnadssätt, hon påstods föra.
Schröderheim var nog svag att icke allenast
efterkomma den kongl, viljan, ntan äfven alt göra det
brådstörtadt och skoningslöst. Vid hemkomsten
från slottet gick han in till sin fru, som då låg i
barnsäng, förebrådde henne sitt uppförande, som,
hurudant det än måtte ba varit, efter hvad
ofvanstående anekdot visar, ej var honom obekant,
och förklarade, att när bon tillfrisknat, skulle hon
lemna hans hus. Hon gjorde det också snart,
men ej som frisk utan som död, ty
sinnesskakningen, öfverraskningen och det för henne ovana
nppträdet, grep den sjuka qvinnan så våldsamt,
att hon följande dagen afled. Det var d. 1 Jan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
