Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafimer-orden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
540
S]Ukrig.
SjOkrlg.
nat sig, följande året företogo mol Götheborg.
Äfven från Strömstad, dit Svenskarne efter olyckan
vid Dynökihl förlagt sin flotta, lyckades det dem
alt slå Danskarne med stor förlust tillbaka. Efter
konung Carls död fortsatte Tordenskjöld sina
fiendtliga operationer på rikets vestra kust, hvarvid
Götheborg flera gånger botades och Marstrand intogs
(1719). Ändtligen i början af år 1720 ingicks
fred med Danmark, då Sverige miste tullfriheten
i Sundet och måsle betala 600,000 R:dr i
krigsomkostnader, men deremot àteifick Marstrand och
Bohuslän. Äfven med Preussen slöts samma år
fred, hvari det fick bebälla Stettin och den del af
Pommern, som det redan innehade. Ännu återstod
dock att värja landet mol den farligaste och
skadligaste af dess fiender, ty på rikets östra kust
gjorde Ryssarne med sina galereskadrar täta
laud-stigningar, från Westerbollen ända ned till
Öst-göthaskären, saml sköflade och brände.
Osthammar, Södertelje, Nyköping och Norrköping tillika
med en mängd byar, herrgårdar och bruk blefvo
dervid lagda i aska. Äfven landstego 6,000 man
vid Stäke, för att också uppbränna hufvudstaden;
men dessa trupper blefvo lyckligtvis slagna och
försöket sålunda afböjdt. Ända till hösten 1721
fortforo dock härjningarne, emedan Svenskarne, i
förtröstan pä Engelsmännens bislånd, som likväl
föga kraftigt lemnades, hoppades kunna tilltvinga
sig bättre villkor än dem, hvarpå de slutligen
genom freden i Nystad måste ingå. De Ryska
galerernas härjningar på kusten bade emellertid
lärt Svenskarne inse nödvändigheten af mindre
djupgående fartyg för att kunna skydda skärgården;
men bristen pä penningar tillät först efter hand att
kunna bygga något större antal deraf. — Är 1735
uppkom vid Porto Novo på kusten af Coromandel,
dit det 1731 inrättade Svenska Ostindiska
kompaniet ärligen afsande skepp, någon misshällighet med
der vistande Fransmän och Engelsmän, hvilka
sköflade och förstörde det Svenska faktoriet och
bort-drefvo det anlända skeppet; denna alTär slutades
med en mängd vidlyftiga underhandlingar mellan
Sverige och de respektive hofven. — Då år 1741
krig emot Ryssland ånyo beslöts, utgick åter en
flotta af 18 skepp, under vice amiralen Raijalins
befäl; men denna flotta måste i 11 veckor ligga
vid Aspö i Finska skären för att inväota
förhäll-ningsordres, hvarunder genom vattenbrist, salt och
knapp föda större delen af besättningen
insjuknade, Raijalin sjelf dog, och, sedan
förhàllnings-orderna ändtligen kommit, ingenting kunde ined
flottan företagas. Äfven de följande ären intill
1743, då detta illa beräknade krig slutades,
föreföllo blott kryssningar och smärre fäktningar tned
de Ryska eskadrarna. — Kort efter fredsslutet
ankom på Svenska regeringens begäran en Rysk
ga-lerflotta med 10,000 man till Svenska skären, i
ändamål att hjelpa Sverige mot Danmark, som
botade med fredsbrott i anledning af del då nyss
gjorda tbronföljarevalel; detta krig uteblef dock,
och Ryska hjelptrupperne hemförsändes 1744. —
Är 17 51, under det eljest onyttiga och för landet
onödigtvis kostsamma krig med Preussen, soin då
pågick, eller det s. k. Pommerska kriget,
lyckades dock Svenska flottan under Rutbensparres
befäl, alt i närheten af Frische Haff eröfra en liten
nybildad Preussisk eskader af 4 gallioter och 4
scaner, hvarvid dock äfven en Svensk harkass flög
i luften. — Ären 1779 — 1787 utskickades Uere
smärre Svenska eskadrar i Nordsjön och till
Medelhafvet, ja äfven till Marocco och S:t
Barthélemy, för att enligt det dä mellan de nordiska
magterna ingångna förbund, som fått namn af ilen
hevii/iiinde neutraliteten, skydda handeln mot kapare
under då i Atlantiska oceanen pågående sjökrig;
men största vinsten för riket, som af dessa
expeditioner vanns, var utan tvifvel den öfning i
sjövapnet, som derigenoni bereddes. — Ar 1788
utbrast åter ett allvarsamt krig med Ryssland. Den
då välrustade flottan undfick i Juni månad
konungens befallning alt under prins Carls öfverhefäl
afgå till Finska viken. En Rysk mindre eskader,
under amiral van Dessen, anträffades försl; men som
kriget ännu icke var formligt förklaradt tilläts den
passera. Vid Högland föreföll d. 17 Juli ett
blodigt sjöslag, som dock ej blef afgörande.
Skeppet Wladiilaw med 783 mans besättning måste der
gifva sig pä Ryska sidan, och skeppet Prins
Gustaf, anfördt af grefve Wachtmeister, med 560
inans besältning, på den Svenska. Under tiden hade
van Dessens eskader, som afgått till Sundet,
landsatt trupper vid Räå i Skåne, för ott härja och
bränna, dock borttogs sedermera af en frän
Götheborg utgången Svensk eskader en till van
Dessens eskader hörande fregatt. Sedan i September
månad ett nytt krig börjat med Danskarne,
föreföllo på rikets vestra kust några fiendtliga
lörel-ser både till lands och vatten, hvarvid en Norsk
transportflotta om 25 storbåtar af Svenskarne
eröfrades. Genom konung Gustafs kraftfulla
försvarsåtgärder och Englands och Preussens
bemedling förmåddes dock Danmark alt samma år åter
inställa fiendlligbeterna. Deremot fortsattes nu det
Ryska kriget med så mycket större ifver. I
Augusti mänad år 1789 kom del i Svensksund, der
Ehrensvärd anförde Svenska flottan, till en blodig
träffning, hvari Ryssarne, oaktadt all Svenskarnes
tapperhet och skicklighet, dock genom sitt
öfverlägsna antal behöllo öfverhanden. I Maj manad
1790 företog Svenska örlogsfloltan under prins
Carl och amiral Nordenskjöld mot den Ryska vid
Revel ett häftigt anfall, soin dock äfven slutades
med mycken förlust för Svenskarne. Vid samma
tid gjorde skärgårdsflottan under konungens eget
anförande ett försök mot den Ryska vid
Fredriks-hamn, hvarvid Ryssarne ledo betydlig skada, men
utan att dock Fredriksbamns uppfordrade fästning
ville gifva sig. Konungens plan var nu att med
båda flottorna avancera mot Petersburg, för att
der aftvinga fienden en fördelaktig fred. En ny
batalj hölls derföre vid Cronstedt; men då denna
icke heller blef afgörande, iolopp flottan på
konungens befallning i Wiborgska viken. Som
fienden der snart afskar all tillförsel till flottorna
både på sjö- och landsidan, blef ställningen bögst
bekymmersam, helst man icke ulan den farligaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
