Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutne.
Skåne.
589
tillstånd, hvari Danska staten då befann sig,
erhållit panträtt derå, men gjorde silt välde
förha-tadt bos alla klasser af . invånare. Hela historien
om dessa provinsers förvärfvande och åler
förlorande är emellertid så oredig och så insvept i
mörker, att man icke med visshet vet någonting
derom mer, än att Sverige verkligen erhöll dem,
men att de, ungefär 30 år senare, åler frångingo
detsamma. Konung Magnus, hvilken 1333 såsom
myndig tillträdde regeringen, utfärdade 1340 i
Helsingborg, en stadfästelse på Skäningarnes fri—
och rättigheter; men detta bref stödjer sig på en
äldre förklaring, år 1332 afgifven i Kalmar. Det
måste således ba varit der och sistnämnda år, som
den verkliga handlingen försiggått. Hvad Svenska
regeringen gjorde, för att försäkra sig om de
nyförvärvade landskapernas besittning är, enligt
Cronholms "Skånes Politiska Historia", följande: Till
gTefve Johan af Holstein erlades den pantsumma,
för hvilken nämnda landskaper blifvit till bonom
upplåtna. Pantsumman utgjorde 34,000 mark
silfver Kölnisk vigt; och i en följande tid bar
konung Waldemar, sedan ban är 1340 åter bestigit
sina förfäders thron, från Sverige uppburit 8,000
lödig mark "purt solf, hvarjemte äfven till honom
afträddes Köpenhamns slott, som konung Magnus
tagit i pant för 7,000 "lödog mark solf Kölnisk
vigt." Dessa utgifter och afträdelser å Svenska
sidan, som äro officielt bestyrkta, kunna
beräknas till 49,000 mark silfver. Man bar påstått,
att lösesumman gick ända till 70,000 mark, och
detta är möjligt för det fallet, att flera
panthaf-vore. än den Holsleinske grefven, fått vederlag
för sina rättigbeter. Ludvig Albrektssons enka fick
en sin fordran bos Danska kronan på 8,000 mark
silfver godkänd till betalning af konung Magnus,
som gaf henne anvisning på 2,000 mark Skånska,
af myntet i Lund, hvarjemte hon erhöll i
underpant Dlekinge och Lister, med Mörrums fiskeri och
all (kunglig?) rättighet derstädes, likväl med
villkor, att inkomsterna deraf borde afräknas från
bufvudstolen af hennes fordran. De omkostnader,
som bär blifvit uppförda, stiga visserligen icke
till det angifna beloppet af 70,000 mark silfver,
och i saknad af närmare underrättelser är det
omöjligt att afgöra, om nämnda siffra är för högt
anslagen, eller om tillfredsställandet af alla
fordringsägares anspråk medtagit en så stor summa.
Den skedda afträdelsen bekräftades sedan 1343 af
Danske konungen Waldemar, som med Danmarks
rikes råds och dess ypperste mäns, prelaters,
riddares och svenners, köpstadsinäos och menige
allmogens samtycke, från Danmarks rikes krona
af-bände omförmälda land med slott orb landvärn,
med all konungslig rält och alla egodelar till ett
rätt köp, konung Magnus till evig tillegnelse.
Waldemar gaf bär vika för nödvändigbeten, men
försakade derföre icke hoppet att i en framtid
kunna återvinna det förlorade. Sådant lyckades
äfven genom den Svenska aristokratiens
hersklyst-nad och tilllagsenhet, då bon gjorde Magnus allt
möjligt förfång, retade hans söner till trotsighet
mot bonom, satte den ene efter den andre till
bans medregenter, och på allt sätt bjöd till att
kränka och förnärma bonom, både som regent och
menniska. I denna nöd log ban mot de inbemske
fienderne sin tillflykt till den utländske, föga
mindre farlige, hycklande vännen, Waldemar, och
samtyckte, för att bringa denne på sin sida, att i
hemlighet till bonom åter afträda de dyrköpta
provinserna. Iluru dermed tillgått, vet man icke
beller med någon visshet. Dock synes det icke
otroligt, att afträdelsen skedde vid Svenska
konungahusets besök i Köpenhamn 1359, då Magnus
till Waldemar lärer ba utlemnat alla de
dokumen-ter, som bestyrkte Sveriges rättigbeter till dessa
provinser, och hvilka dokumenter Waldemar lät
uppbränna. För att inför verlden bemantla denna
öfverenskommelse, skulle Waldemar med bärsniagt
söka bemägtiga sig desamma. Hvad som likväl
något mildrar det tadelvärda af Magni förfarande
i detta fall, och bans glömska af sin pligt som
konung, är, att vid det ofvannämnda besöket i
Köpenhamn, trolofvadcs bans ende son, Håkan,
med Waldemars enda dotter, Margaretha, och
deras äktenskap fullbordades 1363. Sålunda skulle
Sverige och Danmark med liden komma under
samma konungs spira, och det förespeglades väl dä
den lättsinnige Magnus, såsom en sak af mindre
betydenhet, om provinserna till namnet sades
tillhöra det ena eller andra riket. Hvad Magnus
genom denna svaghet åsyftat: ett stöd för sin
vacklande krona, vanns likväl icke; tvärtom förlorade
han henne just derigenom. De Svenske
aristokra-terne begagnade tillfället att bögt klaga öfver
bans förfarande, och folket, inslämmande deri,
tillade honom spenamnet: Smek. Man förklarade
bonom förlustig kronan tillika med sin son,
Håkan, när denne ej ville förena sig med rådet mot
sin fader, och satte emot dem Albrekt af
Mecklenburg, som genom slaget i vid Tillinge också
verkligen blef konung i Sverige. Men att
härmed åsyftades endast att få en ny Ggurant på
thronen, änuu mer beroende af de mäglige, icke
att återvinna de förlorade klenoderna, synes
tydligt deraf, alt man hvarken gjorde till något
villkor för Albiekts val, att han skulle söka föra dem
tillbaka under Sveriges lydnad, eller sedan vidtog
något för detta ändamål. Tvärtom tålde man, att
Albrekt genom fördraget i Aaleholm är 1366,
ytterligare afhände Sverige Gol Iland, Währends
bärad, Finveden, Elfsborgs fästning och alla de slott
och länder soin Danskarne då innehade. Om
således Magnus förtjenar klandras för sin svaghet,
förtjena de Svensko aristokraterne än mera att
fördömas för deras verkliga förräderi. Delta blir
så mycket oförlåtligare, soin Waldemar kort
derefter råkade i strid med Hanseatiska förbundet, och
måste till detsamma afträda de ifrågavarande
land-skaperna, då de för Sverige varit så mycket
lättare att bemägtiga sig, i fall man verkligen
dermed haft något allvar. Äfven då Kalmar-unionen
afslutades, yrkade man icke Sveriges anspråk
derpå, ulan de förblefvo under Danmarks välde, ända
till dess de, genom freden i Roeskilde, ändtligen
återkommo under Sveriges. — Skåne, som inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
