Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagsvärdet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(t! 4 Sockei-raffinerlng.
slut kunna klagomål anföras bos domkapitlet eller
landshöfdinge-embetet, allt efter sakens beskaffenhet.
Socker rttf liner in g. År 1842 funnos i Sverige 25
sockerbruk, hvilkas tillverkning utgjorde
tillsammans 9,416,881 skålp:d socker och 3,713,079 skälp:d
sirap, till ett sammanlagdt varde af 2,833,062 K:dr.
De största qvantiteterna bereddes vid Carnegies
verk i Götheborg med 4,143,600 skålp:d, samt vid
ett annat sockerbruk dersammastädes, tillhörigt
bolaget L. E. Magnus & C:i, till ett belopp af
1,383,720 skålp:d. I Stockholm ägde det s. k.
Brunkebergs-holaget största tillverkningen, neml.
822,754 skälp:d. I Landskrona fanns då ett
särskildt sockerbruk, hvarest af hvitbetor tillverkades
5,901 skälp:d socker och 32,311 skålp:d sirap.
Samma år införtullades 16,264,960 skälp:d
råsocker, och exporten af raffineradt socker uppgick till
1,105,650 skålp:d.
Sockne-beakrifiiingHr och Sockue-knrtor
finnas på vissa orter ibland kyrkornas handlingar.
Del är dock icke någon skyldighet för pastor att
ombesörja sådana. Men de finnas här och der,
stundom i manuskript från äldre tider och förtjena
mycken uppmärksamhet af fornforskaren.
Sorkiieunng kallades fordom af Djeknarne eller
den studerande ungdomen årligen företagen
vandring kring landsbygden, för att i dervarande
gårdar upphämta understöd till studiernas fortsättande.
De lämnade bidragen utgjordes dels af penningar,
dels af matvaror, ljus, klädespersedlar m. in. och
många fattiga djeknar fingo härigenom större
delen af sina behof fyllda. De hade bärtill laglig
rättighet och socknegången ansågs ingalunda för
något liggeri, hvarföre ock kongl, förordningen
d. 28 Juni 1692 stadgar: "alt inga tiggarpojkar,
ulan endast indelta djeknar skulle få sjunga för
allmogens dörrar." Bidragen utgingo icke heller
efter hvar och ens valbehag, ty det var en
bestämd taxa, huru mycket hvar och en
hemmansägare skulle betala, (iemenligen gafs dock öfver
taxan, särdeles ät de djeknar, som lyckades alt
göra sig intressanta, så att, då de, som det helte,
gingo omkring och uppbemlade sina socknar, de
vanligtvis fingo vida mera, än de hade rätt att
få. Vid hvarje lästermins slut, således i äldre
tider fyra och sedermera två gånger om året, fingo
djeknarne anvisning af hvilken socken en hvar
skulle få uppbära denna afgift. Hvarje djekne
erhöll då af skolans eller gsmnasiets rektor elt s.
k. Sockne/iref, på Lalin, ställdt till socknens
pastor, och hvari en lång jemförelse förekom
mellan djeknar och flitiga myror, som draga till
stacken. Detta blef alllid först öfverlemnadt till
pastorn, hvilken nästa helgedag på predikstoln
offentligen utlyste uppbördsdagen, ofta med en
välvillig uppmaning till rrikostighet. Stundom
anställdes före socknegångens början på
kyrkogården i den stad, der skolan var, en offentlig
Socknemaiknml bland djeknarne, då de, som helst
ville uppbära vissa socknar, tillhandlade sig
rättigheten dertill af dem, hvilka fålt dem på sin
lolt. Socknarna voro indelta i horsocknar och
F.f-tersocknar, de förra inbringade mest. På dessa
Soeiii.
j
uppbördsfärder åtföljdes vanligen tvenne djeknar.
Del tillgick just icke alltid så ordentligt och
sedligt, som det borde, under socknegängen, och änno
finnes bland allmogen många berättelser om
djeknarna* härvid begångna flerfaldiga skalkstycken.
Regeringen insåg ock slutligen att detta
kringstrykande lif icke var någon god uppfostran, och
började derföre eftrrband förbjuda den ganska
gamla socknegången. Redan pä mötet i Örebro
1529 blef det djeknarne förbjudet "att gä allt för
länge pä bygdén efter deras allmosor" och genom
riksdagsbeslutet 1624 förbjöds socknegången,
"såsom ett stort hinder för ungdomens studier, samt
en rot till allahanda odygd, lättja och tiggeri."
Socknegången fortfor dock äfven sedan, och kongl,
brefvet d. 4 Nov. 1695 säger uttryckligen, "att
det icke må betagas djeknarna, att sjelfva besöka
församlingarnas invånare och således upphämta
deras del." Ändtligen afskaffades socknegången pä
1770-talet, genom en kongl, förordning, och det
uppdrogs ät kronofogdarne all indrifva
Socknepenningarna, eller, såsom de äfven kallades,
Djekne-penmnynrna, hvilka sedan skulle fördelas bland
den studerande ungdomen.
Sockne-|ireiliknnt eller Sockne-ailjiinkt
kallas de prester, som biträda det ordinarie
presterskapet i dess embete. Sådane äro till största
delen beordrade af konsistorium, såsom pastorers och
komministrars enskilde bilrädare. Men pä vissa
ställen finnas äfven adjunkter, som församlingen
lönar, särdeles i pastorater, som beslå af mänga
kyrkor. Dessa äro de sotn egentligen kallas
Sock-ne-adjunkter.
Socknenlug» kallas det rum, der sådana
sammanträden, som äga ruin socknevis ibland menighe*
terna, anställas; der hållas isynnerhet
socknestära-mor. Socknestuga bör enligt författningarna
finnas i hvarje socken.
Soein, lioiiMtanliii, son af bagare-åldermannen
Anders Soein i Stockholm, ägde en för sin tid
utmärkt skicklighet i kirurgien. Blef 1675
antagen till regementsfältskär vid Österbottens
manskap och tjenstgjorde i sådan egenskap uli Skåne
under Danska kriget, då han tvenne gånger blef
tillfångatagen och dervid hade det missödet att
förlora all sin egendom. Praktiserade sedan flera
år såsom kirurg utrikes, mestadels uti Ostindien
och Westindien, och erhöll 1684 af doktor Renscb
i Amsterdam ordentligt mästerbref i kirurgien,
hvilken vetenskap ban sedan uli nämnda stad en
lång lid utöfvade. Hemkom 1704 till sin
födelsestad Stockholm, der ban önskade bosätta sig och
idka praktik, men detta mölle mycket motstånd,
ty barberare-embetet eller kirurgi*ka societeten i
nämnda stad lade sig deremot och ville ej
medgifva honom rättighet att der praktisera såsom
kirurg, med mindre ban underkastade sig ny
examen och skaffade sig något ledigt ampt
(barberare-stuga) i hufvudstaden. Uppå hans häröfver bos
konung Carl XII anförda underdåniga besvär, blef
genom kongl, rådet den resolution meddelad, att
arkialer lljærne samt några ledamöter af,collegium
niedicuui och de förfarnaste mästare i barberare-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
