Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Springskatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stedingk.
Stedingk.
669
aflossa ett enda skott; palissaderna uppryckte?,
ocli förskansningarna borttogos, den ena efter den
andra. Stedingk gick i spetsen för avantgardet,
men när han framkom till det murade balteriet,
befanns detta vara alltför högt, för att utan
bistånd kunna öfverklättras. Nan bad derföre en
närstående soldat hjelpa sig, och erbjöd sig att
för denna tjenst lemna honom sin börs. Soldaten
sade då sig vilja sjelf först klifva upp och sedan
opphjelpa bonom, men blef i detsamma nedskjuten,
och hans kropp fick nu tjena denne till trappsteg.
En kort stund derefter var hela berget eröfradt
och allmän plundring anställdes, hvarvid ett
ofantligt byte togs. Under den massaker, som bärvid
ägde rum, lyckades Stedingk att rädda lifvet pä
tvenne Engelske officerare, som voro nära att
nedstickas. Vid den mot slutet af samma är
försökta men misslyckade stormningen af fästningen
Sa-vannah i Georgien, lyckades han att i spetsen för
sitt folk plantera Amerikanska fanan på den sista
skansvallen, men blef genast tillbakaträngd och
äfven, fastän lindrigt, sårad. Ej långt derefter
återseglade man till Frankrike, der Stedingk
fortfor alt åtnjuta kongl, familjens nåd, och fick
deltaga i drottningens "pelils soupers", hvilken ära
dittills ej under denna regering vederfarits någon
fremling. Han fick nu l’Ordre de mérite, en lifs—
tidspension af 6,000 livrés samt öfverstefullmakt.
Samtidigt befordrades han i Sverige till
generaladjutant af flygeln och blef R. af S. O.
Nordamerikas förenta stater tilldelade bouom
Cincinati-orden, men Gustaf III vägrade honom tillstånd att
bära denna af ett upproriskt folk stiftade orden.
Sedermera delade ban några år sin tid mellan sitt
regemente och hofvets nöjen, men då hans
inkomster ej ville räcka till för detta höga lif och
Gustaf III ej fanns benägen att lemna något extra
understöd, följde ban konungens råd att resa
öfver till Sverige. Sedan återvände ban ännu en
gång till Frankrike, hvilket land han ånyo 1787
lemnade. Under Gustaf I!l:s derpå följande Ryska
krig blef det icke Stedingks lott, att få vara
närvarande vid bufvudarméen och deltaga i dess
rörelser, men utnämnd till öfverbefälhafvare öfver
försvaret af Savolax, kom han på en plats, der
bans krigserfarenhet måhända kunde göra än
större gagn, och der bin fick tillfälle att skörda
verkliga lagrar. |Inn förblef på denna post ända till
fredsunderhandlingarnas början, och stod hela tiden
med konnngen i en oafbruten förtrolig brefvexling.
I träffningen vid Porosalmi 1789 uppehöll
öfverste Stedingk med en trupp af endast 500 man
infanteri och 75 dragoner samt till en början med
blott en kanon, under tio timmars tid, den af
5,000 man bestående och med kanoner väl
försedda Ryska hären, till dess den af Svenskarne
väntade förstärkningen ändtligen ankom, då, efter
några limmars ytterligare strid, fienden, med
förlust af 900 man jemte en mängd ammunition och
gevär, flyende lemnade platsen och begaf;sig till
Christina. Vid underrättelsen härom,
utnämndejko-nnngen Stedingk till Kom. med St. K. *af S. O.,
den första af landtarméen, som fått denna grad,
samt skickade honom ett pensionsbref på 1,000
plåtar. Då derefter norra Finska arméen, hotad
af en ny öfverlägsen fiendtlig styrka, nödgades
draga sig tillbaka, angrep Stedingk likväl
Ryssarne vid Parkumäki den 21 Juli med den
framgång, alt de måste gripa till flykten med förlust
af 850 man jemte arkiv, läger, bagage och
kanoner. Segraren belönades med general-majors
fullmakt och ett artigt handbref från konungen.
Sedan utförde Stedingk lyckligt ännu några
mindre träffningar, såsom 1789 vid Laita Silda, der
fienden lemnade 300 man på platsen, samt 1790
vid Pertimäki, der Ryssarne ined förlust blefvo
tillbakaslagne, i anledning hvaraf Stedingk
hugnades med en hedersvärja. Efler don stora
segern vid Svensksund, då fredsunderhandlingarna
skulle taga sin början, erbjöd konungen honom
alt blifva ambassadör i Petersburg, och hvilken
befattning ban, ehuru efter någon tvekan, äfven
emottog. Småningom steg han vid Ryska hofvet
i hög gunst hos kejsarinnan Catharina och blef
slutligen den, bland alla i Petersburg varande
fremmande diplomater, som ägde största inflytandet.
Äfven hos Catharinas efterträdare, kejsar Paul,
fortfor ban att stå uti en synnerlig ynnest.
Redan 1794 hade han blifvit Seraf.-riddare och 1796
utnämndes ban till en af rikets herrar, utan att
annn vara på Svenska riddarhuset intagen, hvilket
dock sedan skedde samma år. Efter uppstigandet
på thronen, fortfor kejsar Alexander att, såsom
förut, mera betrakta Stedingk såsom en af
kejserliga familjens vänner än såsom ett sändebud
från ett fremmande rike, och år 1801 utnämnde
ban honom till riddare af Rysslands trenne
förnämsta ordnar, S:t Andreæ-orden, S:t Alexander
Newsky-orden och S:t Annæ-ordens första klass;
redan förut hade han blifvit Svensk friherre.
Under krigsrustningarna 1805 mot Frankrike, var ban
ofta med i öfverläggningarna emellan de Ryske
ministrarne och generalerne. Då brytningen
emellan Ryssland och Sverige tillstundade, varnade
Stedingk sin konung, redan elt halft år före
anfallets början, ehuru förgäfves, och då kriget
slutligen utbröt lemnade ban Ryssland. Redan 1907
utnämnd till general af infanteriet, användes ban
dock denna gång icke vid arméen, hvaremot det
blef hans lott att deltaga i undertecknandet af den
dyrköpta freden i Fredrikshamn 1809, hvarefter
han, såsom sin nye konungs representant,
återgick till det hof, som ban för föga mera än ett
år sedan lemnat. Samma år upphöjdes han i
grefligt stånd. Hemkallad 1811, utnämndes han till
fältmarskalk och 1813 erhöll ban högsta befälet,
näst efter kronprinsen, öfver den till Tyskland
öfvergående Svenska bären, saml deltog, utnämnd
till befälhafvare en chef, i slagen vid
Gross-Bee-ren, Dennewitz och Leipzig. Efler krigets slut
åtföljde han kronprinsen till Paris, der han
undertecknade den allmänna freden den 30 Maj 1814,
hvarefter konungen i Preussen sände honom Svarta
och Röda Örns-orden. Den följande lidén, emellan
1918 och 1826, tillbringade han utan annan
befattning än som kansler för krigs-akademien å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
