Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
708
Stjernstolpe.
Stjernstolpe.
märksamma på den snillrike gossens redan tidigt
mycket lofvande anlag, beredde bonom utväg att
i Strengnäs trivialskola få börja ntvecklingeu af
sina gryende själsförmögenheter, hvarefter han
fortsatte sina studier vid dervarande gymnasium.
Stundom var dock härunder bans belägenhet så
svår, enligt hvad ban sjelf berättar i sina
anteckningar, att han led brist pä det nödvändigaste,
hungrade, frös och slutligen blef barfotad, så att
han måste afbryta skolgången. Sedan drog ban
sig fram såsom informator i enskilda bus.
Sålunda kämpande med medellösbeten, genomgick ban
emellertid med beder sin akademiska kurs och
började sin embetsmannabana i Stockholm. Till en
början försörjde han sig nu med läsning i en
pension och med romanöfversättning, men 1802
lyckades ban att blifva antagen till informator uti
grosshandlaren Beskows hus, och sedermera blef
bans ställning betydligt förbättrad. Sedan ban
af-lagdt kansli-examen, ingick i krigsexpeditionen af
konungens kansli, derhän, efler att halva
genomgått alla tjenstegraderna, I »18 befordrades till
expeditions - sekreterare. Dermed nådde ban sin
högsta befordran i statens tjenst; också behagade
honom sänggudinnornas glada lekar långt mera än
det sträfva embetsmannalifvet. I vitterhetens tjenst
var hBn deremot outtröttlig, och dä bans förra
patron, grosshandlaren Beskow, som såg, buru föga
detta slafveri vid skrifbordet inbringade, erbjöd
honom en plats på sitt kontor, med vida större
inkomster för långt mindre arbete, svarade honom
den unge vilterbetsidkaren. alt ban "hellre ville
skrifva vers och dricka vatten, än skrifva siffror
och dricka vin." Ifrån 1802 till 1806, då ban
mest sysseNatto sig med romaners üfversàttande,
utgaf ban 21 volymer, och slutade med de
tvenne sista, af honom sjelf författade delarna af
romanen Herr Thomas, hvilken den Tyske
författaren lemnat ofullbordad. Efler deona tid inträlfade
en ?-årig period af stillestånd uti bans litterära
verksamhet, eller rättare i utgifvandet af skrifter,
ty under tiden sysselsatte ban sig troligen med
Horatii Epistlar saint Blumauers Æneis, med
hvilka ban 1813 öppnade sin nya bana, som nu mera
upptogs af öfversättningar och imitationer på vers.
Med 1819 kan man saga, att en tredje period i
hans författareverksamhet begynte, hvilken
hufvudsakligen utmärkes af originalpoemer, omvexlande
med nya öfversättningar, lian ämnade sluta sin
bana med en öfversättning af Ariostos Orlando,
och det är att beklaga, alt döden derifrån
hindrade bonom, då både hans poetiska och
prosaiska öfversättningar tycktes röja en ständigt
tilltagande fullkomlighet. En stor del af bans
arbeten tillhöra den lekande stilen, särdeles parodien,
helst i form af sagor, och af detta slag äro
äfven hans Qesta originalarbeten, såsom Lunkentiis,
Trollhandskarna, l)et bedrägliga Oraklet, m. fl. Alla
utmärka sig genom en enkel uppfattning af
ämnet, en lätt och flytande versifikation, samt ett
vårdadt och otvunget språk, i förening med
uttryckets egentlighet och klarhet. Hvad man
saknar, är originalitet och uppfinning. Skämtet ar
godt, utan att någonsin sänka sig till råhet; hans
qvickhet är icke blixtrande, utan en stilla,
behagligt värmande läga. Svenska akademien, som den
tiden helt och hållet inskränkte sina
uppmuntringar "till det allvarsamma", gaf honom blott sin
andra guldpenning 1813, och dessutom
Lundblad-ska priset 1816. Stjernstolpe saknade dock icke
anlag för den upphöjdare komiken, och uti hela
bans personlighet fanns poesi. Såsom menniska
var Stjernstolpe en af de älskvärdaste och ädlaste
män, enkel, anspråkslös, öppen och vänfast, ofta
utöfver sina små tillgångar, otillgänglig för
egen-nytta, afund och lycksökeri, alltid sträng i
sedernas och pligtens fordringar. Såsom umgängesman
i mindre lag, särdeles tillsammans med "en af bans
äldsta bekanta" (sä plägade ban kalla punscbbålen),
var ban oöfverträfflig, och det var då, som
infallen , sarkasmer och epigrammer flödade från hans
läppar eller hans aldrig hvilande penna; uti
större sällskap återhölls bans qvickhet af en medfödd,
aldrig fullt besegrad blyghet. Det löjliga
upptäckte han lätt, men bans satir var barmlös; om han
gycklade med någon, gaf ban äfven frikostigt sig
sjelf till pris. Han var en af de få, som aldrig
ägt någon ovän och aldrig förlorat någon vän
annat än genom döden. Med allt delta ägde han
visserligen också små svagheter, sina menskliga
fel och öfverdrifter, men alla af det slag, som
endast gjorde bonom mera älskvärd. Bland de
mänga dragen af bjert lig godhet, som blifvit
upptecknade vid skildringen af Stjernstolpe.» karakter,
må följande tvenne rörande anekdoter anföras. En
tid ville ban förljufva sin enslighet genoin en
samling utmärkt vackra höns med sin präktiga tapp
ibland sig; men af fruktan, att de icke skulle nog
samvetsgrann! värdas, om ban förtrodde dem
endast åt tjenstfolkets uppsigt, inrymde han sin egen
sängkammare till deras boning. Hans vänner
funno honom nu ined pennan i hand, omgifven af
denna vingade seralj, hvars kacklande icke störde
honom i författandet af hans harmoniska verser,
och hans artighet mot de galande älsklingarna
gick så långt, att mången gång, då ban koin hem
för att sätta sig vid sitt skrifbord och fann någon
af dem händelsevis liggande i den öppna pulpeten,
uppskjöt ban hellre sitt eljest så kära arbete, än
ban ville störa den hvilandes ro. Emellertid
ökades detta sällskap onppbörligt, helst ingen af dem
någonsin fick slagtas, så att ban slutligen lopp
fara, alt sjelf blifva husvill, lian nödgades då,
till sin stora saknad, skiljas vid dem och skänkte
dem då åt en bekant, på hvars landtgård de skulle
erhålla rikligt underhåll till döddagar, oin hvilket
villkors uppfyllande ban äfven genom täta besök
derstädes förvissade sig, och underlät icke att,
vid hvarje af de bedagade kräkens slutliga
frånfälle, med elt rörande äreminne uppböja den
bortgångnas egenskaper. — Under den tid ban bodde
vid Carlbergsallèen, var det isynnerhet för honom
en fägnad alt, så länge den kalla årstiden
varade, mata sparfvar och hämplingar utanför huset.
De vingade gästerna samlade sig i otrolig mängd
kring bans fönster och, af vanan att vissa stun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
