Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stock lioliii.
Stockholm.
715
nerligen gynnades framför de infödde, blefvo de
snart genom väld och list herrar och mästare i
Stockholm. Särdeles blef detta händelsen, då,
efter Albrekts besegrande vid Falköping är 1368,
af den inkallade drottning Margaretha, hans
anhängare i Stockholm, under föregifvande att hälla
honom staden tillhanda, sökte alt der upphäfva
sig till sjelfsländige herrskare och göra Stockholm
till en inedlem af det då så mäktiga
Hanseförbundet. Genom desse Tyskar, soin vid denna tid
fingo benämning af llättebröder, och i samråd med
sina landsmän i Tyskland ofredade både Öster- och
Nordsjön, blef Stockholm under loppet af några
år förvandlad till en verklig röfvarekula, och var
under 10 års lid (från 1388—98) likasom en stat
i staten. År 1398 utrymde ändtligen Tyskarne
det förödda Stockholm åt drottning Margaretha-,
men llanseaternes vidsträckta privilegier fortforo
dock under* bela Kalmare-unionen, hvilken i sig
sjelf naturligtvis var föga gynnande för staden
såsom hufvudstad. Äfven lillfalliga olyckor
inträffade vid denna lid; år 140? lades staden, med
undantag af 6 stenhus, slottet, kyrkan och
rådhuset, i aska; äfven Svartbrödraklostret blef då
förstördt, och öfver 400 personer skola hafva
omkommit i lågorna. Under de oroliga tiderna af
Erik Xlll:s och Carl Knntssons regeringar, var
Stockholm ofla medelpunkten för fejderna och ett
föremål för täta belägringar; slutligen (år 1441)
ankom dit äfven konung Christian I med en llotta
af 71 skepp, ankrade först utanför Waldemarsön
(Djurgården) och Wangensön (Skeppsholmen), till
dess ban omsider lät sina trupper landstiga på
Norrmalm och slog läger på Brunkeberg.
Svenskarnes endrägt och tapperhet tillskyndade dock
Danskarne denna gång ett svårt nederlag, och till
erkänsla för Stockholms städs kraftiga rnedveikan
dertill upphäfde rikets råd, jemte
riksföreståndaren Sten Sture, vid detta tillfälle den lag, som
berättigade Tyskarne att utgöra hälften af stadens
magisirat, och bekräftade äfven i öfrigt stadens
privilegier. Äfven 1484 och 1495 lärer svår
pestsjukdom hafva hemsökt den då eljest blomstrande
staden; antalet af i pesten år 1484 allidna
personer uppgifves till 15,000. Oaktadt sin seger
öfver Christian I, måste dock Sture ännu en gång
före sin död i öppen fejd kämpa mot Danska
partiet, och endast genom en formlig belägring
förmådde ban om vintern 1501—2 åter rycka
Stockholms stad och slott ur Danskarnes bänder. År
1518 ankom Christian II med en flotta till
Stockholm och slog läger på Södermalm, men kunde för
den gången ingenting ulrättn. Sainma år ankom
äfven aQaiskrämaren, påflige legaten Archimhaldus
till Stockholm, och bekräftade slädens privilegier
både på Svenska och Latin, hvarföre ban till
för-äring erhöll en silfverkanna, som vägde öfver 200
lod. Omsider, sedan Sten Sture d. y. i Februari
månad år 1520 aflidit af sina vid Bogesund
und-fungnn sår, ankom konung (’.bristian i Maj månad
år 1520 åter med en stor Holla och mycket folk
till Stockholm, och erkebiskop Trolle låg då
samtidigt med 5,000 man till haus understöd pä Norr-
malm. Icke våld, men list och öfvertalningsgåfva
samt de heligaste löften och försäkringar blefvo
dock nu de medel, som förmådde Christina
Gyllenstjerna och Stockholms borgerskap att uppgifva
staden. Det förfärliga blodbad, som Christian,
efter hållet inläg i staden, på Stortorget lät
anställa, lärer han sjelf ifrån en utbyggnad på
stadens rådhus, som då var beläget vid detta torg,
der nu börsen står, hafva åsett och anordnat.
Denna utbyggnad kallades då Burspråk (se detta
ord). Tyrannens välde blef väl ej långvarigt; men
längst höllo sig dock Danskarne i Stockholm, der
de först efler en långvarig, af Lybeckarne
understödd, belägring, sedan Christian II äfven i
Danmark blifvit förklarad afsatt, och en svår
hungersnöd börjat rasa i staden, kunde förmås att mot
fritt aftåg kapitulera och uppgifva staden och
slottet till den då utkorade nye konungen, Gustaf
Eriksson (hvilket skedde vid midsommartiden år
1523). Sedan den tiden har Stockholm aldrig mer
varit utsatt för någon belägring. Ännu vid
Gustaf Wasas högtidliga intåg i Stockholm
sistnämnda år utgjorde dess nuvarande medelpunkt, den
s. k. Stadsholmen, stadens egentligen bebyggda
del. Dock hade man börjat att äfven bebygga
förstäderna och äfven uppbyggt S:t Mariæ kyrka
på Södermalm och Jakobs på Norrmalm. Konung
Gustaf lät dock nedrifva dessa och andra der
uppförda hus, emedan han fruktade, att sädana
byggnader lätt kunde blifva tillhåll, der fienderne
kunde dölja sig, endast uthus och kålgårdar skulle
på inalmarna få finnas; deremot drog ban försorg
om förbättrandet af sjelfva stadens befästningar,
och lät påbygga det norra tornet, som då bar
namn af Tre Kronor, sä att det uppnådde en böjd
af 110 fot. Mot slutet af hans regering, sedan
freden blifvit mera tryggad, började man dock
ånyo bygga på Södermalm (då kalladt Asona) och
i grannskapet af Brunkeberg. Under inbördes
kriget år 1568 anryckte väl åter en fiendtlig här
emot Stockholm; men staden öppnade snart sina
portar och fejden blef ej långvarig. Joban III,
som genom revolutionen sistnämnda år blef
körning, återuppbyggde de kyrkor som konung
Gustaf hade låtit nedrifva, samt påbyggde äfven
ytterligare tornet Tre Kronor, så alt det
uppnådde en böjd af 254 fot. Är 1604, under Carl IX:s
regering, erhöll Norrmalms förstad privilegium att
utgöra en särskild stad, hvilket den fortfor att
vara ända till 1635, då beslut utfärdades om dess
införlifvande med den egentliga släden. Under
dessa 30 år bade emellertid Norrmalm fält sin
egentliga tillväxt, så att den i stället för 100 gärdar
år 1604, 30 år deiefter innehöll öfver 1,000. Är
1635 förordnades äfven, att Södermalm med Äsöna
(soin var den obebyggda delen deraf och
ny|tjades till mulbete) skulle läggas under staden, hvars
privilegier d. 10 Mars 1636 ytterligare
bekräftades. Slottet, som bade mycket lidit af vådeld,
blef vid samma tid mycket förskönad!, och
ståtliga palatser uppfördes af 30-åriga krigets hjeltar;
man uppförde nya kyrkor och lade grunden till
Riddarhuset, som under Carl XI:s regering blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
