Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
730
Slrltinnrr.
Strttiu.
remål för de vidunderligaste sägner. Benämnes
stundom äfven Necken, lian anses såsom
strömmars och floders urgamle invånare, och tros
gemenligen hafva sin bostad under gamla broar, vid
forsar och starka vattenfall. Ofta påstås ban
bäfva blifvit skådad, sittande i vassen och spelande
sorgliga, men förundf-rligt ljufva toner på en
herrligt ljudande Gol. lian förmodas dä sörja
deröfver, att ban, såsom hedning, icke har all
förvänta de kristnas förlossning, och strida tårar
sägas härvid rinna utför den åldrige mannens långa
sjögröna skägg. En annan gäng, berällar man,
böras raska och glädliga toner från bans
välljudande instrument, och då tros ban vara lifvad af
en glad förhoppning om en stundande frälsning.
Då en bonddräng, såsom ofla nog är fallet, af
naturligt anlag, snart och oförmodadt kommer till
en ovanligare grad af skicklighet i liolspelning,
glunkas det gerna i hans hembygd om alt han
fått lära sin konst af sjelfva Strömkarlen, och dä
någon spelman spelar med vissa starka och
kraftfulla drag, beter det gemenligen, att ban spelar
med Strömkarlatag. Vid llornborga bro i
Westergötland säges Strömkarlen en tid hafva blifvit
börd sjunga till en behaglig melodi dessa orden,
tre gånger upprepade: "Jag vet, —och jag vet,
— och jag vet — att min Förlossare lefver."
En yngre läras fördömmande och vanställande
framställning af en äldre tros, i folkminnet ännu
lefvande föremål för en högre dyrkan, spåras
lätteligen öfverallt i de gängse folksägnerna om den
gamle, än såsom ond och listig, än såsom mild
och välvillig skildrade Strömkarlen.
KtrUmiier, Ander», son af en frälsebonde vid
namn Erik Pedersson, bar gjort sig väl förtjent
om det Svenska myntverket, lian var född d. 20
Dec. 1646, och blef 1662 mönsterskrifvare vid
Westgölba regemente, 1665 proviantmäslare i
Marstrand, 1666 kammarskrifvare i Bohusläns
landskontor och 1669 kammarskrifvare i
general-bok-bålleriet. Ar 1669 anställdes han i banken såsom
kassör, och blef 1671 bokhållare derstädes. Hans
befallning med myntverket tog sin början 1680,
dä han förordnades till myntkamererare, hvarefter
ban 1681 blef vice myntmästare, 1683 tillika
bankokommissarie, och 1684 ordinarie
myntmästare. För sina förtjenster om myntverket
upphöjdes han 1689 uti adligt stånd. Befordrades
vidare 1699 till assessor i bergskollegium, samt
1719 till extra ordinarie och 1720 till ordinarie
bergsråd. Han afled d. 31 Maj 1730, utan
manliga afkomlingar.
Rtriimai socken, elt af annexen till Hammerdals
moderförsamling i Jemtland, 9 mil från Östersund,
med 1,097 invånare. Ilos Forsell är
hemmantalet icke uppgifvet särskildt för denna socken, utan
i förening med Alanäsct och Frostviken, hvilken
sistnämnda socken bör till Fölinge pastorat, till
20 bemman, uppskattade till 47,600 R:dr.
Arealen deremot är uppgifven för bela pastoratet till
1,467,049 tunnl., hvaraf 95,000 äro sjöar och
kärr. Inom denna vidsträckta socken, som håller
5 mil i längd och 4 i bredd, den bebodda delen
nemligen, äro många sjöar och berg; de största
af förra slaget äro Flåsjön, 4 mil lång, Går-,
Grund-, Malm- och Fdnjz-sjöarna. Kyrkan är af
sten och skall vara en bland de äldre i orten.
Åkerbruket anses lönande, och jordmånen är pä
flera ställen bördig. Södra "Watu- eller
Wass-daleu", säger Hulphers, "är den märkeligaste däld
i riket. Detta Wutudrag begynner ir.nom Norrska
gränselinien i Norr Lie sockn, öster om Fjàllea,
och utgör till Ströms kyrka öfver 18 mil. Man
kan genom denna bat led, ifrån Ångermanland,
komma innom Norriges gräns, på det bär vanliga säll,
alt draga Båtarne med Fororne förbi Forsarne
öfver de så kallade Ed eller Land. Af denne
Wa-tuled, som ^ mil ifrån kyrkan bar ett brasande
Strömfall, torde ock Socknen fått namn. Ilar
infalla många Sjöar, som på vissa ställen göra
Gifven ansenligt bred, särdeles ofvan och nedan om
kyrkan, der stora Fjärdar möta. Ifrän Ström
Is-per den med små sjöar och Ingnvalten, 2 mil nei
till Stamsele by i Ångermanland, hvarest den
delar sig i 2 grenar. Den ena går nordost åt
Lidén socken i Resele Pastorat, och infaller crr i
Angermanna-Ån, som från Åsele Lappmark
Bekommer. Den andra grenen löper i öster get»
Ramsele och förenas i Sollefteå med samma
vatt-led, som sedan blir mycket bred, utfaller ofua
om Hernösand i Norrbotn, och är den största Elf
i Riket.’’ I H’auialen äro qvarnstensbrott, det
norra och södra Qvarnberget, dit några af
socknens invånare, efter skörden begifva sig att
bryta stenar, som de sedau med mycken svårighet
måste forsla den 10 mil långa vägen. Vid en y
mils strid fors i Murelfven, måste de gå i vattnet
ända under armarna, dragande sina båtar.
Schubert berömmer mycket folket i denna socken. r’Det
är", säger ban, "ett godt och förträffligt
menoi-slag, högväxta och kraftfullt byggda; 50-åriga
qvinnor äro ännu sköna. Mildhet, värdighet,
fryntlighet, öppenhet, hjertlighet, kraft och lif tala i
deras blickar. Jag kände mig lycklig bland dessa
menniskor. Deras klädsel är enkel, men smakfull.
Männerne äro klädde i vallinar, qvinnorna i
béarn a va fil t kamlolt; endast förkläde, halsduk och
mössa af Gnare tyg, d. ä. siden eller kattun.
Flickornas sidenmössa kläder särdeles väl; den är
rosenfärgad, sluter sig tätt till hufvudet, är litet
urtagen framtill och på sidorna, och upptill
ombunden af ett bredt och Ijusrödt band. Hustrurna
bära svarta sidenmössor med svarta band. Bad*
äldres och yngres tänder äro hvita som elfenbrc.
Ansigtet är starkt och aflångt, pannan bred, näsan
lång, munnen rund, ögonen stora och blä. Blaod
både hustrur och flickor såg jag få, som ej
kunde kallas sköobeter." Fattigdom och fylleri äro
ytterst sällsynta. Välmågan allmänt spridd;
sjelfmord, äktenskapsskillnad, kortspel och veneriska
sjukdomar obekanta. Bland 30, som i medeltal
födas, är ofta ingen oäkta. Adr. Östersund,
titrtfiiis stångjernsbruk i llarinångers socken i
Gefleborgs län, privilegierades på 1670-talet. Der
smidas vid 3 härdar 1,333 skepp:d stångjern, hvarför
i bammarskalt erläggas 13 skepp:d 6 lisp:d. Bru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
