Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7(54 Stare inordet.
syn, började Staren att bittert gråta sägande:
"Allernådigste konung! om min son ej lidit skada
till lifvet, så vill jag af hjertat eders majestät
gerna tillgifva; men är hans lif förspildt, så
skolen j derföre svara mig inför Gud." — "Ja, se
der!" sade Erik och sprang upp, "J förlåten oss
det aldrig, derföre måste eder detsamma öfvergå."
Derpå sprang han ut, befallte vakten hafva noga
vård om fångarne och skyndade sjelf, åtföljd af
några drabanter, ut ur slottet på vägen åt Flöt—
sund. Han visste ej mera hvad ban gjorde.
Sedan derefter Dionysiut Beurreus, som uppsökt
konungen, för att söka stilla bans raseri mot de
fångne herrarne, sjelf blifvit mördad, sände
konung Erik den befallning till slottet, att alla
fångarne skulle aflifvas, andantagandes llr Sten.
Peder Gadd bade befälet på Upsala slott, och då
ban fick Eriks befallning om de andra berrarnes
aflifvande, gick ban till Göran Persson och
begärde dess råd. Göran satt då och spelte kort.
Ilan svarade korteligen: "Jag hvarken vet eller
vill veta något i denna sak; råd dig sjelf!"
Peder Gadd sammankallade då knektarne och
till-sporde dem om de ville rätt hålla sin trohetsed
emot konung Erik, hvartill de svarade: ja.
Ytterligare frågade han dem, om de kände den dom,
som på Svartsjö blifvit fälld öfver de fångne
herrarne, och dä de nekade bärtill, sade han: "Men
jag känner den domen och vet att den går på
dessa herrars lif. Konungen vill dock ej låta
utföra dem pä afrättsplatsen för deras fruars skull,
utan bar befallt mig att döda dem här. J skolen
dertill hjelpa, derest j ej viljen falla i konungens
ogunst." De vågade ej säga något emot, utan
gingo lill grefve Svantes fängelse. Först togo de
af sig alla sidovapen, att ej Sturen skulle kunna
rycka till sig ett sådant och dermed försvara sig.
Sedan öppnade de dörren och en af knektarne gick
in, låtsade vara rusig, raglade och stötte till
Sturen. Denne yttrade vänligt: "Min vän, bar du
druckit ditt öl, så gack och hvila dig!" Knekten
sade då till de andra: "Jag kan icke göra det." —
"Kan ej du, så kan jag", sade en annan och
befallde då Sturens dräng komma ut efter fångens
mat. Då drängen härvid ej skyndade sig nog,
ryckte knekten ut honom så häftigt, att ban mot
dörren stötte näsa och mun i blod. När Sturen
såg detta, bleknade ban och sade: "Hvi slår du
min dräng?" Knekten svarade: "Du får nog värre
sjelf." Staren sade då: "Hvarföre kommen j hit?
bans majestät har i dag tillsagt mig sin gunst och
nåd; jag måtte väl få hafva frid i milt fängelse."
Peder Gadd svarade: "Liten frid är eder detta;
befaller eder i Guds händer, ty oss är ålagdt,
att taga eder af daga." Sturen sade: "Görer då
såsom ärlige och kristlige män, och låter mig först
få skriftemål och aflösning"; men bärtill svarade
Peder Gadd, att det vore för sent på dagen, samt
att man icke kunde få någon prest dit. "Då
befaller jag min själ i Guds händer, min kropp är
lemnad i menniskors", sade Sturen. Vid ban ännu
talade, stack en af knektarne till honom med en
hillebård. Det träffade i axeln. Sturen sade då:
Storleaoa.
"Gud vare mig nådig! du arme man, stack ej rätt."
Han föll härvid i sängen, vecklade sparlakanet om
sig och pekade sjelf pä sitt hjerta, att mördarne
skulle hitta rätt. Nu framsprungo flera och
genomborrade honom. Derpå gingo de till Abrabam
Stenbock; ban blef också mördad i sitt fängelse.
Erik Sture och Ivar Ivarsson leddes ut för att,
som det sades, få bättre boning. De infördes i
ett rum pä nedra botten, hvarest mördarne
an-grepo dem; men der låg en hop vedträd inne. Med
dessa försvarade sig herrarne både länge och väl.
Två af knektarne blefvo ibjälslagne, innan Erik
och Ivar, öfverhopade af sår, sjönko döde till
golfvet. Sedan nedburos de andra mördade
herrarne uti delta rum, der de Gngo ligga uti
fjorton dagar, utan någon tillsyn. Sten Lejonhufvud
och Sten Daner undsluppo båda, emedan Peder
Gadd ej visste, hvilkendera konungen menat med
den llr Sten, som skulle skonas. Flera dagar
höllos slottets portar stängda, så att bela staden
var i okunnighet om hvad som tilldragit sig, och
denna tid använde Göran Pehrsson att öfvertala
ständerna att underskrifva domen, för att sålunda
göra de redan verkställda morden lagliga.
Sturkö, eller som det på provinsspraket kallas:
Storktt, socken, annex till Tborbamns
moderförsamling i Blekinge, ligger på den största af dess
öar, I ^ mil från Carlskrona. Deu består af 10^
hemman, uppskattade till 86,375 R:dr, med eu
folkmängd af 520 personer och en areal af 3,911
tunnl., hvaraf endast 15 äro oländig mark. Ön
skall ba fått sitt namn antingen af de storkar, som
besöka den, eller af sin storlek. Invånarne voro
fordom beryktade sjöröfvare. Jordmånen är
sandig, men ängen god och skogen tillräcklig. Fiske
utgör förnämsta näringsfånget. I socknen finnes
en runsten med orden: Skipar Ejrik Gudis raiil
stin (skepparen Erik Gudisson bar upprest steneoj.
Adr. Carlskrona.
Sturla Tliordsaon, systerson till Snorre
Stur-leson, var på sin tid väl bekant både i Islands
och Norriges bisloria. Ilan är författare,
åtminstone till en stor del, af Sturlungasagan, som
innehåller bans egen slägts och Islands historia i
tolfte och intill medlet af trettonde århundradet.
Han bar äfven diktat en sång till Birger Jarls ära.
Sturlenon, Snorre, den gamla nordens
vidtfrej-dade historiske författare, föddes 117S af en slägt,
som räknade sina anor både frän Ynglinga-ätten
och den Lodbrokska, samt uppföddes bos Jon
Lopt-son, hvilken var sonson af Sämund hin Frode och
dotterson af konung Magnus Barfot i Norrige.
Snorre Sturleson blef den vittraste, rikaste och
mäktigaste Isländare pä sin tid, samt tog en högst
litlig, honom sjelf stundom ej hedrande del i de
mänga sinsemellan stridiga partier, hvilka den
tiden söndrade öns mäktigare slägter. Ej sällan
kom han i spetsen för nära tusen väpnade män till
Alltinget. År 1218 besökte ban första gängen
Norrige och följande året Sverige, der ban blef
väl emottagen af Götba-lagmannen Eskil och baos
hustru Christina, förut förmäld med Norske jarlen
Håkan Galin, till hvars ära Snorre Sturleson dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
