Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
832
Svlngarna.
ad.
jas icke blott till matredning, ölan äfven till
allehanda pomador, vagnssmörja, o. s. v. Svingallan
är ett verksamt medel mot alla sår. Den garfvade
svinbnden begagnas af bokbindare och sadelmakare;
af borsten göras borstar, penslar, qvastar, o. s. v.
Blåsan begagnas till tobakspungar, länderna att
polera med; den bettande spilloingen begagnas pä
fet och fuktig mark, särdeles vid
bumleplanterin-gar och till bampodling. Endast Judar och
Maho-medaner försmå köttet, som dock icke för alla är
sundt, minst i de betäre klimaterna, der de
nämnda folkslagen äro bemma. Det feta späcket, som
stundom ovanligt bastigt infinner sig, kan anses
som en sjukdom bos djuret, men är i sig sjelf
en känslolös del, hvarföre de äfven tåla att
råttor och möss gnaga derpå och stundom genom den
yttre huden äta sig så djupt in deri, att de der
kunde bygga bo. Från trädgårdar och ängar
måste man afbålla svinen, emedan de genom sitt
gräfvande efter rötter, insektlarver och maskar,
der göra mycken förstörelse. Att förekomma
sådan skada, plägar man stundom sätta en
ståltråds-ring i näsan på dem. — Vildsvinet (Sus scrofa,
fems) bar fordom funnits talrikt i Skåne och
infördes år 1723 genom konung Fredrik I:s försorg
till Öland, der de mycket förökade sig, men
måste, för den skada de förorsakade på åkrar och
ängar, åter utrotas. Nn mera finnas de i bela
Europa, utom Skandinavien och England, äfvensom i
en stor del af Asien,
•vingarna socken, annex till Tillinge
moderförsamling i Upsala län, £ mil från Enköping vid
Mälaren, består af 201 hemman, uppskattade till
135,436 R:dr, med en folkmängd af 500
personer och en areal af 3,5IS tunnl., hvaraf 60 äro
kärr eller oländig mark. I socknen finnes föga
skog, utan ar den till det mesta slättmark. Den
är isynnerhet namnkunnig genom sin källa, S:t
Sigfrids eller Korskatlan, hvilket sistnämnda namn bon
fått deraf, alt de offrande bär nedsatte ett
träd-kors i vattnet, och ett stort sådant var der
upprest, som 1544 på erkebiskopens befallning fördes
till Upsala, der det uppbrändes, |lit samlades
sedan urminnes tider vid Korsmessan en mängd folk
från alla orter, för att två sig i källan och af
dess vatten återställas från sitt både andliga och
lekamliga onda. Af de offer, som de bär nedlade
i en stock, hvilken ännu fanns qvar i Salvii tid
(1741), skall den gamla kyrkan hafva blifvit
byggd, och ett kloster, hvaraf, enligt Afzelius,
lemningar ännu skola visas af stora källare i en
bondgård nära kyrkan, men hvarom Rbyzelius
ingenting vet. Ännu besökes källan hvarje
trefal-digbetsafton af allmogen. Hon omtalas ofta i
gamla handlingar, och är aftecknad i Dalbergs Svecia.
I socknen ligga Haga säteri och ,Huseby sätesgård
(se dessa ord). På sistnämnda gårds ägor ligger
källan. — I kyrkan är en runsten. Adr. Enköping,
■viugel eller Råglosta (ßronus secalinus) är en
ettårig växt, som utgör ett allmänt ogräs i
rågåkrar, men särskildt odlad på vanlig åkerjord ger
god höskörd. — Rödsvingetn (Festuca rubia)
skiljer sig från Fårsvingeln genom en krypande rot,
som här och der utskjuter rotskott, och gifver
på åkerrenar och torrare ängar ett godt bete,
synnerligen för fåren. — Rörsvingcln (Festuca
borealis) blir mansbög, bar ännu ej blifvit odlad,
men förekommer i Sverige i de vatten, som stà i
sammanhang med sjön Roxen. — Borsllösa svingeln
(F. inermis) förekommer i Sverige endast sådd,
och är tjenlig att utså på torrare, sandblandade
ställen. — Strandsvingel (F. arundinacea) är en
mångårig gräsväxt, som förekommer på fuktiga,
steniga och sandiga ställen vid Sveriges östra kost,
söderifrån ända till GeQe, och der deo trifves,
gifver tät gräsvall och god afkastning.
Svlnliafvud, Otto Olavi, en son af Olof
Olofsson Stjerna och Ingeborg Jakobsdotter Svinbufvud,
blef, efter gjorda grundliga studier, magister i
Greifswald 1462, och utmärkte sig sedan eo lång
tid så väl genom klokhet och förstånd, som
genom tilltagsenhet och bögmod. Hos konung Hans
var ban städse i synnerlig nåd, och blef af
honom emot domkapitlets vilja insatt till biskop i
Westerås 1501. Såsom sådan var ban Romerska
hofvets skattmästare och visste göra sig sådant
till godo. Att vinna denne myndige prelat,
till-dömde man bonom under Sturarnes tid lionden af
bela bergslagen, fastäo hans inkomster voro nog
tillräckliga; men ingenting kunde förminska bans
tillgifvenhet för Danmark, och ban förde alltid
hemliga stämplingar vid Danska hofvet. Såsom
rikets råd var ban med på alla riksmöten och vid
allmänna afhandlingar, jemväl en och anoan gång
på de Svenskes vägnar affärdad till Köpenhamo.
Han utdelade många aüatsbref i stiftet och
samlade dermed stora penningar, men ban visste
också att nyttja dem, ty ban förde icke allenast en
präktig bofslat, nästan som en konung, aldrig
resande med färre hofmän än sextio, utan koslid*
ock mycket på Westerås biskopsgård, hvilken tan
ansenligen förbättrade och förökade med ett
stenhus, öfver hvars port ban lät inbogga silt vapen.
Till Westerås domkyrka och till kyrkan i
Ferne-bo skänkte ban två kostliga altartaflor,
hvarförutan ban till presterskapets tjenst inom sitt stift
lät 1513 på egen bekostnad i Basel trycka ea
Latinsk messbok, benämnd Breviarium Arosiense, uti
hvilken han låtit införa alla de legender, böner
och sånger presterne borde använda vid
gudstjensten på alla högtidsdagar bela året igenom.
Under allt detta blandade ban sig beständigt i de
politiska oroligheterna, samt bade deraf mycken
förtret och olägenhet. Bland annat säges
riksföreståndaren Sten Sture d. y. en gång på sjelfva
annandag påsk hafva låtit hämta bonom från
kyrkan till slottet, der ban sattes i förvar, hvarefter
hans biskopsgård genomsöktes och plundrades. Pà
hvilket är och för hvad orsak delta skett, är ej
bekant; men förmodligen var ban svårt misstänkt
för några förrädiska stämplingar med de Danske.
Detta styrkes deraf, alt, när vid Stockholms
blodbad de öfriga närvarande biskoparne måste räcka
sina halsar för bödelssvärdet, ban ensam blef
förskonad. Han var ofelbart Danskt sinnad i all sin
tid. Derföre förde äfven Didrik Slagbeck honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
