Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
90
Tott.
Tott. 90
garle för någon fara. Gustaf Adolf kallade honom
snöplogen, som skulle rödja vägen för andra, och
nyttjade bonom äfven ofta i dylik egenskap.
Genom sitt öfvermod, sin ofördragsamhet och sitt
ohejdade lynne, väckte ban dock ofta konungens
missnöje. Under Preussiska kriget gick det en
gång så långt, att ban och Herman Wrangel
utmanade hvarandra på envig. Konungen hade vid
lifsstraff förbjudit alla dylika bragder; inen de båda
bete herrarne djerfdes dock våga ett försök.
Händelsevis b!e*f konungen underrättad om alltsammans,
och då de tvenne kämparne infunno sig på bestämd
ort, blefvo de icke litet förvånade alt se en af
konungens adjutanter med ett kompani soldater
och skarprättaren på platsen, samt böra att,
enligt konungens uttryckliga befallning, den vid
enviget segrande genast skulle arkebuseras.
Naturligtvis blef intet envig utaf och båda herrarne
fingo under några veckors fängelse tid att svalka
sin förbittring. Föga väl var också den häftige
Åke Tott anskrifven bos fruntimmerna och han
fick flera korgar, innan ban slutligen lyckades
erhålla Abraham Brahes yngsta dotter Christina.
Sommaren 1627 tilldrog sig en händelse, hvarvid
Åke Tott inlade särdeles ära. Gustaf Adolf bade
nemligen skickat bonom och Alexander Lesslie
med 200 ryttare orb 300 knektar att utforska
| Polackarnes rörelse på Klein-Werder. Vid
Gre-bin fann ban sig belt oförmodadt lockad uti ett
bakbåll, samt på alla sidor omgifven af en
öfverlägsen fiende. Åke Tott var dock aldrig den
man, som fruktade hugg och slag. Han ropade
till sina ryttare, att de skulle gå på som ärlige
Svenskar, hvarefler han sjelf med svärdet i
banden sprängde emot fienden, troget följd af de sina.
Striden var kort, men blodig. Polackarne kunde
ej emotstå det utomordentligt häftiga anfallet.
Svenskarne bröto sig igenom och redo bort med
fyra eröfrade fanor. Elthundrafemtio Polackar lågo
efter dem qvar på valplatsen. Gustaf Adolf
fägnade sig högeligen öfver denna sina truppers
tap-perbet och lycka. Hela hären uppställdes, samt
midt framför densamma Tott och bans bussar. I
korta, men kraftiga ord omtalade konungen deras
bragd och tilldömde soldaterne åtskilliga
belöningar. Tott dubbade ban inför bela bären till
riddare, och fäsle vid hans sida med egen band en
gyldene värja. Då Gustaf Adolf drog till Tyska
kriget, saltes Åke Tott till anförare för de 16
sqvadroner ryttare, hvilka funnos i bären, och
efter ankomsten till Tyskland var kriget i
Mecklenburg och sedermera uti det sydligare
Neder-Sach-sen hufvudsakligen öfverlemnadt åt honom, lian
var då general-major och riksråd sedan Maj
månad 1630, blef samma år general af kavalleriet,
och d. 26 Nov. 1631 fältmarskalk. Efter slaget
vid Leipzig, förlades ban med sina ryttare vid
gränsen i Landsberg. Ilans mest lysande bedrifter
utförde ban i Mecklenburg, ur hvilket land ban
alldeles fördref de kejserlige, hvarefter han
framträngde ända till Hamburg. Meningen var, alt
ban också skulle bemäktiga sig Bremen samt
sedan vända sig åt söder; men här mötte honom
Pappenheim och från denna stnnd var det slut med
bans framgång. Orsaken dertill var förnämligast
bans våldsamma och häftiga lynne, mera egnadt
att föra ryttaresvärdet än kommandostafven.
Redan i Mecklenburg kom ban i öppen träta med
en af dess hertigar. Sedan skulle ban föra
kriget tillsammans med hertig Georg af Lüneborg;
men i stället började de att sinsemellan tvista och
motarbeta hvarandra, till gemensam skada och
fiendens fördel. Tott stannade overksam uti
Hamburg, skötande sina bundar, hästar och nöjen,
samt dessemellan med bård hand hopskrapande
penningar. Salvius, som var Gustaf Adolfs
ombud i nämnda stad, varnade honom flera gånger;
men detta bade blott den följd att ännu mera
uppreta den häftige Tott. "Är det nu", sade ban,
"återigen så illa tillslälldt uti Sverige, att
bläckmästare våga sig alt kujonera kavaljerer?"
Emellertid väckte det både konungens och
allmänhetens uppmärksamhet, att de eljest öfver allt
segrande Svenska vapnen hade så föga framgång
uti Neder-Sacbsen, och på konungens befallning
måste Salvius ändtligen göra reda för orsakerna.
Denne yrkade enträget att en annan befälhafvare
mätte tillförordnas, och samma önskan förspordes
äfven från andra håll. Man ville först gå en
medelväg, och sände Alexander Lesslie till Totts
biträde; men denne blef hindrad af en sjukdom,
såsom några trodde, låtsad, för att undvika det
obehagliga kamratskapet. Frampå våren blef Tott
ändtligen afsatt. "Mina barn och barnabarn", sade
han då lill Salvius, "skola en gång hämnas detta
pä dig och bela din afföda." Tott skulle, såsom
det först bette, skickas till konungen, för att under
honom åter vänjas vid tukt och krigslydnad; men
Gustaf Adolf synes ej heller hafva varit
angelägen om en sådan underbefälhafvare och Tott fick
således resa hem till fäderneslandet igen. Här lät
ban af sina i Tyskland samlade rikedomar äl sig
uppföra det präktiga F.kolsunds slott, der ban lefde
med en i Sverige förut osedd prakt, stolt öfver
stora rikedomar, lysande segrar och cn börd från
sjelfva Wasabuset. När han med sin präktigt
be-spända vagn for fram och tillbaka emellan
Stockholm och Ekolsund, satte ban en synnerlig ära uli
att aldrig vika åt sidan af vägen för någon annan
än för den regerande personen. Han afled d. 15
Juli 1640 på sin gärd Lafville i Finland, llaos
ännu namnkunnigare son,
Tott, CImm j&liesNon, grefve till Carleby,
friherre till Sjundeby, herre till Ekolsund och
Le-bals län, lärer hafva blifvit född omkring är 1631.
Då ban år 1651 först började inträda på hofvet,
var ban en belt ung man med ett skönt och
lifligt utseende samt begåfvad med mycken qvickhet
och Fransysk helefvenhet, ty ban hade erhållit en
del af sin uppfostran uti Frankrike. Derjemte
ägde ban en ovanlig färdighet i adliga idrotter,
så att han gemenligen vid hvarenda ringränning
vann något bland de utsatta prisen. Dessa
egenskaper, i förening med en viss ridderligbet,
hvilken dock ofta nog blef drifven till öfvermod,
förvärfvade bonom snart drottning Christinas syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
