Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Troner.
Triinhielin.
dess att elt fall gjorde honom oförmögen til] de
tunga landtmanna-arbetena, dà han sändes till
Linköpings skola. Han hade dä redan fyllt sina 19
år och tillgångarna voro ganska ringa, sä att
utsigterna för bans framkomst syntes länge föga
gynnande. Allt detta ersattes dock genom en
brinnande arbetslust, ett lyckligt minne, en lätt
upp-fattningsgåfva och en glödande åtrå efter
utmärkelser. Företrädesvis vandes hågen snart till de
klassiska skalderne, bland hvilka ban redan tidigt
med förkärlek omfattade Ovidius, soin blef bans
förebild i mera än ett hänseende. På gymnasium
skref han ofta sina themata pä Latinsk vers och
var ej sällan färdig dermed före sina med prosan
ännu svetlande kamrater. Vid 23 års ålder, eller
1793, ankom ban till Up»ala akademi; men
bristande tillgångar tvungo bonom en läng tid att
dröja med magistergraden, hvilken han först år
1800 kunde taga. År 1802 blef ban docens i
Romerska litteraturen, och blef snart äfven utom
universitetet bekant genom öfversättningar ur
Ovidius, hvarföre ban trenne år å rad vann Svenska
akademiens andra pris. Sedermera började han att
i en under en mängd år fortsatt sträcka af
dispu-tationer utgifva Iliaden på Svensk hexameter,
hvilken öfversättning väckte ett stort uppseende,
ehuru icke i allt åtföljdt af bifall. Å ena sidan
beundrade man den rytmiska, strängt regelbundna
färdigheten, förmågan i uttrycket af den imitativa
harmonien, äfvensom fyndigbeten i ordval och fint —
ligheten af djerfva ordfogningar; men å andra
sidan klandrades med skäl, att han ofta dref allt
detta utöfver rimlighetens gränsor genom jagt
efter arkaismer och sällsynta landskapsord,
sjelf-gjorda besynnerliga ordfogningar. misslyckade
nai-viteter, samt ett ständigt konstladt
experimenterande med språket, mera beräknadt på elTekt och
öfverraskning, än på en trogen efterbildning af
urskriftens grundton. Bland alla bans
öfversättningar blef dock ingen så ryktbar, som den på
Latinsk vers af Tegnérs "Nattvardsbarnen",
hvilken, oaktadt företagets oändliga svårighet,
lyckades så utomordentligt väl, att läsaren
mångenstädes tvekar, huruvida icke öfversättningen äger
företräde framför originalet. Vid alla af
akademien lirade festiviteter, hvarvid ett Latinskt
Carmen ansågs erforderligt, vände man sig alltid till
Tranér, som inom detta fält stod utan like, ja
utan medtäflare. Hans befordran vid akademien
gick dock aldrig längre än till en
adjunktsbeställ-ning, som ban erhöll 1812, hvarpå följde
professors titel 1815. Det sökta målet, ett
professo-riat, vann ban aldrig. Flera gånger förbigången,
sökte ban att som kyrkoherde sluta sin
verksamhet, men rönte äfven å denna väg samma
motgångar, till dess ban ändtligen 1825 utnämndes till
kyrkoherde i Söderköping. Det dröjde dock ännu
omkring trenne är, innan ban lemnade sitt kära
Upsala, och sedan ban nedflyttat till Söderköping,
såg man bonom efter fä år återkomma till Upsala.
I allmänhet älskade ban lika mycket sällskapslifvet,
der ban sökte ntmärka sig så väl genom en
skämtsam, stundom mindre fin munterhet, som boken el-
ler pennan; men när det gällde, kunde ban äfven
sitta uppe flera nätter å rad. Eburu medellös och
länge lönlös hopsamlade Tranér dock, redan före
sin afflyttning från universitetet, en temligen
betydlig förmögenhet, förnämligast genom
korrigering af krior, Latinska tal och disputationer, och
af denna förmögenhet gjorde ban både i lifstiden
orb efter döden ett välgörande bruk. För fattige
orb hoppgifvande ynglingar var bans kassa alltid
tillgänglig. Mest verkade ban för ungdomens
framkomst genom anskaffande af konditioner, af hvilka
ban måhända bortgaf flera än alla de öfrige
lärarne tillsammans, hvilket kostade bonom mycken
möda och en vidlyftig brefvexling, samt ej sällan
äfven flera förtretligheter. Hans karakter var en
sällsam sammansättning af starka motsatser.
Länge sträng hushållare, föll det honom på hans
senare år in att blifva gästfri och ståtande. Han
köpte då på auktioner präktiga speglar orb
ljuskronor, dyrbara möbler, porsliner och kristaller;
men allt detta från olika tidehvarf och i olika
smak, så att hans rum fingo tycke af en
måog-artad möbelbod. Han anställde kaflekalas för
fruntimmer, middagar för fremlingar och goda vänner;
men gästfriheten bortskämdes af fjesk och bråk,
samt rätterna, lagade af bans städerska, voro
oftast osmakliga. De, som besökte honom, bjödos på
biscbulT ur små slipade kristallglas rned
guldkanter; men dessa voro osköljda samt merändels
öfverdragna med en skorpa af orenlighet. I sin
klädsel beflitade ban sig om elegans; men ofta var
halsduken oren, händerna otvättade, och när ban
under sitt sjuklighetstillstånd mottog besök, var
nattmössans färg lik en osnygg gummas. Man
berättar i afseende härpå en löjlig anekdot. En
frem-ling ville en gång i Upsala besöka tvenne
celebriteter, nemligen den mycket gamla fröken Linoé
och professor Tranér. Hans ledsagare förde
bonum först till den senare, som emottog bonom pä
sjuksängen i sin orena nattmössa, och sedan ban
en halftimma sprakat med professorn, trodde ban
sig efter slutadt besök, hafva talat ined fröken,
endast förundrande sig öfver gummans oväntade
pigghet. Tranér afled d. 8 Juli 1835. Vid
testamentets öppnande befanns han hafva anslagit en
del af sin förmögenhet till en hospitals-inrättning
och lön åt en läkare i sin födelsesocken, en
annan del till stipendier, tvenne för unge idkare af
Latinskt skaldskap och det tredje ät en docent,
samt återstoden åt sin broder, som var bonde.
De af Tranér utgifna Akademiska disputationer, samt
Latinska och Svenska poemer uppgå lill elt
betydligt antal.
Tranhielni, Christer, fore sitt adlande kallad
Trana, blef 1678 extra ordinarie och 1680
ordinarie kammarskrifvare, samt 1685 bokhållare,
såsom det beter, öfver ett angeläget och sekret
arbete, som bonom under kongl, rådet och
presidenten, grefve Flemings direktion blef anförtrodt att
förrätta. Utom dess sysselsattes han många år i
mililiæ-kontoret, der konung Carl XI slutligen
uppdrog at honom att föra direktorium. År 1686 bragte
ban förpantningsrakningarna till riktighet uti liqvi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
