Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Triumvirer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
100
Triumvirer.
Troilius.
förvilla sig eller trampa på någon sten, reda sig
or dessa irrgångar.
Triumvirer. Med detta spenamn plägade
Svenskarne i sin förbittring benämna de trenne
otlän-ningarne Radziejowsky, Pimentelli och Ulfeld,
hvilka en tid uppehöllo sig vid drottning Christinas
bof, och der utgjorde tillsammans ett parti, som
ganska länge nästan uteslutande var i besittning af
drottningens förtroende och öfverbopades af hences
välgerningar. Isynnerhet för Ulfeld och
Radziejowsky hyste hvarje redlig man ett djupt förakt.
Den senare mäktade dock ej bibehålla Christinas
ynnest så länge, som de två andra fremlingarne.
Också var han fattig och behöfde ofta
penningeunderstöd, hvilket Christina bade svårt för att gifva.
Något missförstånd väcktes måhända äfven deraf,
att Radziejowsky hade för Danska sändebudet
yppat Ulfelds och Svenska hofvets stämplingar.
Tvisten blef snart åter bilagd, och Christinas nåd
återvunnen. Slutligen och när ingenting mera var att
uti Sverige vinna, lemnade Radziejowsky
Stockholm, vid hvilket tillfälle ban återigen af
drottningen erhöll en betydlig summa penningar.
Troil, Uno von, son af erkebiskopen Samuel
Troilius, föddes d. 24 Febr. 1746. Hade redan
1760 förvärfvat sig ett sådant anseende för flit
och goda kunskaper, att ban då genom en
offentlig beskickning kallades till Curator llonorarius
för Westmanlands och Dala nationer vid Upsala
akademi. Efter flera aflagda utmärkta och
grundliga lärdomsprof, blef han 1770 filosofie magister,
då ban vid promotionen bade första hedersrummet.
Straxt derefter företog ban en utrikes resa genom
Tyskland, Schweitz, Frankrike och England, då
ban besökte flera af dessa länders berömdaste
lärosäten. Under resan förde han en noggrann och
väl affattad dagbok öfver alla märkligare
förhållanden, akademier, bibliotbeker m. m. Sommaren
1772 afreste ban frän London till Island, hvilken
namnkunniga ö ban med sorgfällig uppmärksamhet
i alla hänseenden undersökte. Den resebeskrifning
ban häröfver utgaf, och hvari ban på ett
förträffligt sätt skildrat Isländarnes lefnadssätt,
klädedrägt, byggnader, näringsfång, litteratur m. m.,
bar gifvit bonom ett välförtjent rum bland
antalet af Sveriges lärdaste och berömdaste
rese-beskrifvare. Efter hemkomsten 1773 blef ban,
som redan trenne år förut blifvit anställd såsom
e. o. adjunkt vid Westerås gymnasium, prestvigd,
hvarefter ban förordnades till sqvadronspredikant
vid lifregementet till häst. Utnämndes följande
året till regementspastor vid samma regemente,
och 1775 till konungens ordinarie hofpredikant
samt assessor i bofkonsistorium. Två år senare
befordrades ban till konungens öfverbofpredikant
och biktfader, i hvilken egenskap honom
tillkom att föra presidium i bofkonsistorium. Är
1778 utnämndes ban till pastor primarius i
Stockholm och året derpå blef hau tbeoiogie doktor,
då ban hade första rummet vid promotionen. Kort
derefter predikant vid seralimer-orden.
Utnämndes 1780 till biskop i Linköping, inom hvilket
stift ban 1784 anställde det första offentliga prest-
möte och isynnerhet med stor flit arbetade för
oppfostringsverkets befrämjande, hvarföre ban äfven
1785 kallades till ledamot af
nppfostringssällska-pet. Vid riksdagen 1786 var ban talman för
presteståndet under erkebiskopens sjukdom. Samma är blef
ban ledamot af vitterbets- historie- och
antiqvitetsakademien, Kom. af N. O. och ledamot uti
bibelkommissionen, samt i nåder utnämnd till Svea
rikes erkebiskop. Såsom sådan firade ban den stora
jubelbögtiden i Upsala 1793, förrättade Gustaf
III:s begrafning, samt Gustaf IV Adolfs förmälning
och kröning. Han afled d. 27 Juli 1803,
allmänt saknad såsom en utmärkt lärd, rättskaffens
och driftig stiftsstyresman.
Troilius, Samuel, son af prosten och
kyrkoherden i Stora Skedvi uti Dalarne, Olof Troilins,
föddes d. 22 .Maj 1706. Hans första undervisning
skedde för det mesta under faderns bandledning
till år 1724, då ban blef student i Upsala. Sedan
han der med synnerlig ifver fortsatt sina studier
i trenne år under de lärde professorerne J. Steucbii
och A. Winboms noggranna tillsyn, begaf ban sig
till Stockholm, hvarest han tillbragte tvenne år
såsom informator uti det mångkunniga kanslirådet
Rosenadiers bus. År 1729 återvände ban till
akademien, der ban för sina vidare studier hade
understöd, så väl af dubbelt kongl, stipendium, som
af enskild information för några förnäme
lärjungar. Några år senare utgaf han i Upsala en så
väl skrifven och om djup lärdom vittnande
disputation: De magnetismo morum tialurali, hvilken
ban med en sådan synnerlig färdighet försvarade,
att ban utan någon sin egen ansökning samt utan
att något vidare prof äskades, af filosofiska
fakulteten 1734 utnämndes till magister docens uti
Grekiskan. Eburu ban således bort kunna vänta
en snar och förtjent befordran vid akademien,
vände ban dock sina tankar till den presterliga
banan. På undfången kallelse af riksrådet grefve
Bjelke, lät ban 1736 prest viga sig, och snart känd
för sina förträffliga predikogåfvor, erhöll ban vid
slutet af samma år fullmakt att vara e. o.
hofpredikant vid kongl, lifdrabantkorpsen, hvarefter
ban 1740 utnämndes till ordinarie hofpredikant.
Förordnad 1741 att vara konungens och
drottningens biktfader, tilläts det’ honom icke alt
emottaga kallelsen att vara pastor och
amiralitets-superintendent i Carlskrona, hvilket dervarande
församling högeligen önskade; men deremot
utnämndes han till kyrkoherde uti Riddarbolms och Bromma
församlingar, hvarjemte han 1742 blef
öfverbofpredikant, en befallning, som han fortfor att
utöfva till konung Fredriks död. Ar 1745
förflyttades ban till ky rkoherde - beställningen vid S:t
Claras och S:t Olofs församlingar i Stockholm. I
egenskap af öfverhofpredikant, fick ban vid början
af år 1748 i uppdrag den särskilda presterliga
befattning, som skulle åtfölja de af konung
Fredrik dä instiftade riddare-ordnar, och gafs
honom tillstånd att bära i en gyldene kedja det
samma embete tillagda ordenstecken. De flera
vigtiga befattningar han nu innehade, och hvilka ban
med synnerlig drift skötte, lemnade bonom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
